Vi tillbringade fredagskvällen i gott sällskap, tillsammans med John (Dustin Hoffman) och Mary (Mia Farrow). De har precis vaknat upp tillsammans, i Johns flotta lägenhet i New York, efter gemensam hemgång från baren sent en kväll. Trevande börjar de prata med varandra, samtidigt som tittaren får del i deras inre lite ironiska tankar. De vet inget om varandra, vet inte ens den andras namn men de visar sig, trots oviljan till några djupare band, ha lite svårt att skiljas åt. Så får Mary ta del av Johns helgritual - att lyssna på lite brassmusik.
John & Mary från 1969, regisserad av Peter Yates, och känns stilbildande för sådana som kommit långt senare, som de jag sett av dagens independentfilmer från just New York faktiskt. Här är ett tillbakalutat berättande men där nuet blandas upp med tillbakablickande scener. Men det är i dialogen det händer, i mötet mellan dessa naturliga, fint agerande och nyfikna skådespelare.
Så roligt det är att upptäcka äldre filmer, och så se dem som nya!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!