"Jag funderade på att skaffa mig ett djur av något slag, eller åtminstone gardiner."

Efter att ha läst Knausgårds explicita jag-berättelse känns det lite skönt växla över i hans motsats: Helle Helle. Den danska författaren har en egenartad stil, som jag tycker utvecklats ytterligare i den nya romanen Detta borde skrivas i presens. I Helles text finns en ständigt underliggande och svårgripbar spänning som gör boken till en bladvändare. Kring den unga jag-berättaren Dorte skapas ett inre drama - hon försöker komma tillrätta i tillvaron, maskar från studierna men lever låtsasliv inför föräldrar och en labil faster, hon går från det ena hemmet till det andra - och från den ena relationen till den andra. Allt på få sidor, och ur Dortes lite svajiga perspektiv.

Helles skrivsätt brukar liknas vid den Hemingwayska isbergstekniken, men utöver att det finns tankar, känslor under ytan som lämnas öppna för läsaren att tolka, så gör hon något med språket. Helle kombinerar ord med varandra och får det att blixtra till i läsaren, när de olika sammansättningarna leder tankarna åt oväntade håll. Som t ex i meningen jag använt som rubrik. Hon aktiverar på detta sätt läsaren genom att inte skriva det förväntade, och man medverkar hela tiden själv genom att skapa mening, och tolka nyanser och formuleringar. Det svajar för den unga berättaren Dorte, precis som för mig när jag läser. Så jag läser, lystrar, iakttar och gillar vartenda ord.

Tack till min boklangnade kollega som fick mig att läsa boken just nu!
Mer läst av Helle
Föreställningen om ett okomplicerat förhållande med en man
Rödby-Puttgarten

Nordisk afton med Gävle symfoniorkester

Efter ett par ganska miserabla kulturveckor med två tråkiga filmer (som jag dessutom redan sett, men glömt) och en dansföreställning som jag hade för höga förväntningar på, har jag äntligen hittat formen igen. För igår kväll vankades det fin musik när Gävle symfoniorkester bjöd på nordiska mästerverk med Christian Vasquéz som dirigent.

Först ut är tre Norska danser av Edvard Grieg och återigen påminns jag om hur bra Gävles egen symfoniorkester är! Fint är det också få höra toner av Grieg "live",  vilket nog bara hänt vid något enstaka tillfälle tidigare. Därefter är det dags för konsertmästaren själv att agera solist - det som framförs är Jean Sibelius Violinkonsert som enligt programinformationen var för svår för kompositören själv. Detta är ett storverk som jag inte har någon relation till, Sibelius tillhör inte de jag brukar välja att lyssna på. När jag hör Peter Olofsson spela tänker jag på en av mina favoriter Tjajkoviskijs violinkonsert som jag hörde tidigare under hösten. Tjajkovkijs verk uppfattades för dåtidens öron som vulgärt och hemskt, när Sibelius verk uruppförs 1905 har 24 år passerat och kritikerna verkar inte ha varit direkt översvallande, men heller inte upprörda. Tiderna ändras och öronen vänjs vid nya toner och ljud.

Att se en orkestermedlem träda fram, ta plats framför hemmapubliken, är roligt! Men det syns, tycker jag, att det inte är helt lätt att spela inför kollegorna på det där sättet. Solisten, som jag annars uppfattat som friare i t ex val av klädsel, är här lika konformistiskt frackklädd som de andra manliga orkestermedlemmarna. Det gör att han inte bryter av, inte sticker ut, och kanske tappar lite av den pondus som Lisa Batiashvili hade när hon framförde Tjajkovskijs violinkonsert. Men det blir absolut en fin ingång till Sibelius för mig och jag vill höra fler tolkningar av hans verk.

Ja, det var en riktigt fin kväll igår! Dessutom var det lite roligt att spekulera i om de tre (unga) männen som vi såg omge konserten - biljettrivaren, presentatören, blomutdelaren - var ett medvetet val av konserthuset? I publiken fortfarande en övervägande del kulturdamer- och herrar.

Självskrivande romanverk?

"Själva skrivprocessen var vild och okontrollerad, romanstrukturen uppstod av sig själv, och plötsligt var jag färdig..."

Jag ägnar lunchtimmen åt att värma upp med Vi läser (nr 5/2012) inför Internationell författarscen på Kulturhuset i december med Karl Ove Knausgård. Jag har undrat över detta med hur romanen skrevs, hur tanken bakom berättelsens slingrande väv såg ut och hur den rent praktiskt hanterades. Så får jag något slags svar genom Jerker Virdborgs intervju med författaren. Där står en del annat intressant också. Förstås.

Viaggio in Italia

Strax ska väskan packas för en en veckas flykt från det svenska novembermörkret. Denna gång ska min kärlek och jag upptäcka Sicilien tillsammans. Han har varit där tidigare, men inte jag. Att det blev just Sicilien har vi funderat lite över, för var det inte Sardinien vi pratade om från början? Resplanerna tar dock outgrundliga vägar och nu väntar rufsiga städer, småsmå bergsbyar, en stor vulkan och en förhoppningsvis liten bil (som inte uppgraderats till stor) på oss.

Det ska bli spännande att se ön där den fascinerande Leoparden av Giuseppe Tomasi Di Lampedusa utspelar sig, och kanske får vi vara med om samma gastronomiska upplevelser som Montalbano och hans kollegor?

Deckare i väntan på maten

I alla fall hoppas jag att åtminstone maken kommer att ha något att berätta om på vår gemensamma, kulinariska och sällsynt uppdaterade blogg. Maffian ska vi dock försöka att undvika.
Reselektyren funderar jag fortfarande över. Vad vill jag ha framför ögonen under veckan som kommer? Ingen aning, faktiskt.

Knausgårds 3:a

Nu på andra försöket har jag verkligen kommit in i Knausgårds Min kamp 3. Den skiljer sig från de andra genom att nuet och den vuxne berättaren, i alla fall hittills, hålls i skymundan. Den reflekterande rösten saknas och är saknad. Men ändå är det nog den här texten jag tar närmast till mig. Alla har vi varit små och att läsa om den lille Karl Ove väcker liv i många minnen. Inte obehagliga sådana men saker jag inte tänkt på på väldigt länge. Plötsligt ser jag den blå ryggsäcken jag hade när jag gick på lekis framför mig, den där locket stängdes med en röd reflex. Min ständiga ängslan och rädsla för allt från proppskåpet i hallen till kaminen i källaren. Sådana saker.

Igår på fars dag läste jag intensivt i boken. Karl Oves pappa är ingen trevlig typ, men nyckfull och oberäknelig, och den lille pojkens ångest och rädsla strålar ut från sidorna. Pappagestalten är långt ifrån dagens mysiga lekpappor. Men just de var väl överhuvudtaget ganska sällsynta på 70- och 80-talet.

Min kamp med 3:an är snart över och jag är glad att jag kom igång med läsandet på nytt. Till dig som eventuellt också fastnat i detta barndomens landskap vill jag säga att det går att läsa delarna i oordning! Och ta upp läsningen av den här när tiden känns rätt.

När jag läser tänker jag på några meningar jag skrev av när jag läste den femte delen, den där författaren strävar efter att bli just författare och reflekterar över skrivandet och litteraturen:

Else Karin frågade vad jag tyckte om att läsa, förutom Hamsun och Bukowski, jag sa att min favoritförfattare var Kjaerstad, och att speciellt den sista, Det store eventyret, men även Speglar och Homo Falsus, ja, till och med debutsamlingen Kloden dreier stille rundt var bra. Hon sa att hans böcker var lite kyliga och konstruerade. Jag sa att det var just det som var poängen, Kjaerstad ville beskriva människan på ett annat sätt, inte inifrån, utan utifrån, och att föreställningen att människor i böcker var varma var en vanföreställning, det var naturligtvis lika mycket en konstruktion det, vi hade bara vant oss vi det, och tänkte på det som äkta eller varmt då, medan andra sätt var minst lika äkta.

Knausgård är ingen distanserad Kjaerstad i sitt sätt att skriva men han är fenomenal på att frammana stämningar och känslor, och väjer inte för att skriva ut det mörka, eller det småaktigt mänskliga.

Knausgårds 1:a
Knausgårds 2:a
Knausgårds 4:a
Knausgårds 5:a

Antingen eller

Min vän Anette/Feelgoodbibliotekarien tycker att Hermia ska svara på en enkät som helgnöje. Så ok, eftersom uppmaningen kommer från dig så gör jag det...

1. Ljudbok eller bok i handen? Bok i handen, text framför ögonen.

2. Pocket eller inbundet? Beror mest på bok och situation. Reser gör jag däremot allra helst med pocket som tål att packas lite hur som helst.

3. Påhittat eller verklighetsbaserat? Fiktion framför allt.

4. Harry Potter eller Twilight? Varken eller.

5. Fantasyvärld eller vår värld? Vår värld räcker utmärkt. Fast Den oändliga historien är ett starkt läsminne från förr.

6. Kindle, iPad eller annat? Bok i handen så länge det valet finns.

7. Låna eller köpa böcker? Lånar allra helst, men köper de där böckerna som jag verkligen vill ha i mitt eget bibliotek.

8. Bokhandlare eller online? Om det fanns en trevlig bokhandel i Gävle så hade jag, hoppas jag, handlat där. Köper nu ibland böcker på antikvariat eller i bokhandlar under resor, annars på nätet.

Bokcafé Pilgatan, Umeå

9. Fristående bok eller trilogi? Har inget emot längre sviter, så länge berättelsen bär. Men alla goda ting är inte alltid tre (men ibland  t ex sju).

En trave som räcker länge

10. Tjock bok eller kort bok? Både och... Det är insidan som räknas.

11. Romance eller action? Varken eller.

12. Mysa under en filt eller steka i solen? Mysa under en filt eller i vårsolen.

Läsning på förstukvisten

13. Varm choklad eller latte? Latte (eller te eller vin).

14. Läsa recensioner eller bilda en egen uppfattning? Läsa recensioner och bilda en egen uppfattning, det ena utesluter inte det andra. En del litteratur vill jag dock ska vara så ren som möjligt. Inga recensioner då alltså.


Jag skeppar enkäten vidare till Gästbloggare M hos Och dagarna går och till JennyB/Kulturdelen.

Andra försöket med trean

Nyss avslutade jag i förtid en bok jag trodde var för mig (Peter Fröberg-Idlings Sång till den storm som ska komma) för att istället läsa en annan tidigare uppgiven bok. För nu när jag köpt biljett och allt till Knausgårds besök på Kulturhuset i Stockholm i december så måste även 3:an läsas. Det kan verka som en tanke detta att farsdagshelgen kantas av papparomaner, men det sker helt obetänksamt.

Så, vad läser ni andra i helgen?

En storm kom från paradiset - en roman om en far

"Regnet låter som applåder under jorden."

När årets augustprisnominerade titlar tillkännagavs var jag glad över att redan ha ställt mig i bibliotekskö på Johannes Anyurus papparoman En storm kom från paradiset. Tyvärr har jag inte läst mer än någon enstaka text, dikt, av författaren tidigare så jag har ingen slags relation till hans författarskap, men heller inga förväntningar på hur det ska vara.

I romanform berättar Anyuru om P, som i Pappa, och om hans dramatiska år som ung man. Språkligt märks att författaren är poet, formuleringarna är bildrika, och både exakta och undanglidande. Det passar väl ihop med de surrealistiska situationer som P hamnar i när han, efter att levt ut drömmen om att bli pilot i Grekland, återvänder till sitt Afrika för att fängslas både kroppsligt och själsligt. P blir sedan en av de som lämnar landet, kontinenten, medan andra stannar kvar, kämpar och kanske offrar sig. Vad hände där borta? Är en fråga han bär med sig. Det är en livserfarenhet jag tänker att många delar, det att ha lämnat och kanske, i alla fall i egna ögon, svikit. Jag hoppas jag aldrig behöver göra det valet.

P lever inte mer, och i nutidsbilderna i boken är han svårt sjuk. Men hans liv finns bevarat i Anyurus roman. Det är inte någon ljus kärlekshyllning, men heller ingen uppgörelse. Det är en ärlig, äkta berättelse om ett levnadsöde som har ett värde långt utanför den familjära kretsen.

Tidigare i år läste jag en annan av årets romaner om fäder, Halva solen av Aris Fioretos. Den hoppades/trodde jag skulle få Augustpriset, det blev en annan papparat som hamnade i fokus istället.

På söndag blir det nog en extra trisslott till far.

Fem ljus på tårtan

Fem år. Ett halvt decennium. Så lång tid har jag aldrig ägnat åt någon hobby. Förrän nu. För idag är det fem år sedan Hermia Says började fyllas med innehåll! Snart 1170 inlägg har skrivits, och bilder har postats. Men det hade inte varit samma sak om det inte fanns någon läsare. Jag är väldigt glad över att du är här och hälsar på och ibland gör ett avtryck, lämnar en kommentar.






Låt oss fira med en missnöjd läsare och hoppas vi lyckas bättre i våra val av litteratur... 

Lidmansk knäpp?

Här hemma växer både bok- och skivsamlingen (ja, vi köper fortfarande fysiska skivor (och böcker)) medan hyllplanen förblir desamma. Så de senaste dagarna har min kärlek och jag rensat, flyttat om, rensat, flyttat om. Det gör att vissa saker framträder på ett lite nytt sätt, att jag får syn på böcker som stått på sin plats nästan obemärkt. Till exempel den här

En gång för länge sedan läste jag Sara Lidmans jernbaneepos, i samband med det köpte jag Bära mistel på ett antikvariat någonstans. Men jag har varken läst den, eller Regnspiran som föregår. Nu påminns jag om boken, och tänker att det nog snart är dags att låta den lämna hyllan för att läsas.

Dagen därpå promenerar maken och jag till Konstcentrum. Där får jag syn på senaste numret av den norrländska litteraturtidskriften Provins och blicken dras till framsidans rubriker.

En av dem handlar om hur författaren Ida Linde nyläser.. ja, just det Sara Lidmans Bära mistel!

Som jag älskar när detta händer! När sådan här litterär synkronicitet uppstår. Ungefär som när jag läste Krilon-trilogin, eller när jag tog ned Saabyes cirkus från bibliotekshyllan. Litterära krokar uppstår och jag känner mig härligt intertextuell!

Kulturtoppen! Oktober

Under sommarens semesterveckor lånade jag en idé från Arbetarbladet, nämligen Kulturtoppen, som varje fredag summerar fem kulturella topphändelser. Nu är det så att jag saknar min lista, som fick mig att tänka till, se tillbaka och minnas. Därför återkommer Kulturtoppen här på bloggen fast månadsvis. Jag är enväldig - men inte opåverkbar jury.

Kulturtoppen - oktober 2012

1. (ny) Bokspaning i Alfta. En hel helg med lästid och bokprat omgiven av Hälsinglands vackra natur och trevliga människor. Även på en oordnad lista måste det komma först!

2. (ny) Den kaukasiska kritcirkeln med Folkteatern i Gävleborg. Mästerligt skådespel i märkligt tält.

3. (ny) Konsert med Gävle symfoniorkester. Musikyra och musikaliska rysningar genom bl a Tjajkovskijs violinkonsert!

4. (ny) Christer Strömholm på Fotografiska. En dag i Stockholm med stark, tankeväckande fotokonst.

5. (ny) Min kamp 5 av Karl Ove Knausgård. Läsglädje i tegelstensformat.

Tidigare kulturtoppar på bloggen.

Agent 007 på nya uppdrag

Den nya Bondfilmen överraskar genom att dröja sig kvar även nu, dagen efter att jag sett den. Annars försvinner de snabbt ur minnet, agentfilmerna som jag oftast redan medan de pågår har svårt att hålla rätt på. Men inte den här. Den har en historia som fungerar och skådespelare som jag känner igen och kan hålla isär. Det är verkligen en riktig jubileumsfilm - med festliga blinkningar till tidigare upplagor. Den nye unge Q (Ben Whishaw från bl a fina Bright Star) är en kvick tekniker som minsann inte längre sysslar med exploderande kulspetspennor.

Även skurkarnas metoder är mer sofistikerade, men en skurk är ändå alltid en skurk som inte skyr några medel. Årets storbov, Silva, spelas känsligt och maniskt av Javier Bardem och är en svår motståndare för en härjad, hårt ansatt och skadad Bond. 

Och de tidigare svenska bondbrudarna har här fått ge vika för en svensk skurk genom Ola Rapace som far som ett jehu över hustaken i Istanbul.  

Jag tror det är bra att regissören inte är sprungen ur actionfilmerna, Sam Mendes har ju gjort t ex American Beauty och Revolutionary Road. En Bondfilm utan explosioner, biljakter mm hade inte gått att känna igen men det känns att stor vikt lagts vid karaktärerna och relationerna mellan dem i Skyfall. Det gör att det känns nytt och spännande, och tillför något utöver den avancerade tekniken och de fysiska utmaningarna. Dessutom är den smart rolig, på det där engelska viset och utan minsta antydan till plumphet. Till den goda stämningen bidrar till stor del Bonds nya skjutfarliga kollega, spelad av Naomie Harris.

Det gör mig också väldigt glad att MI6:s högkvarter nu också inhyser Ralph Fiennes. Daniel Craig är i mycket gott, brittiskt, sällskap och Skyfall är inte bara en bra Bondfilm - den är en riktigt bra film! 

Ett tips är att kika på bilprogrammet Top Gears Bondspecial som är ett djupdyk i Bondbilar, tekniska klurigheter och kuriosa från filmerna.

Och så läs vad JennyB/Kulturdelen skriver om Skyfall! Hon ser precis som jag fram emot fler filmer med Daniel Craig som 007.

Knausgårds 5:a

Sent igår kväll läste jag de sista sidorna i Min kamp 5 och lusten är nu stor att direkt börja om från början - inte med denna tegelsten utan från allra första början med band ett och två. För ju mer jag läser desto mer fascinerad blir jag av hur Karl Ove Knausgård arbetat med strukturen, med berättarplanen, och jag vill få fatt i den! Se igen hur bit läggs till bit, hur historien berättas baklänges, eller med början i mitten, eller hur händelser tas om med fler eller färre detaljer på ett lite annat sätt.

I den femte delen blottar berättarjaget sin hela stora osäkerhet, känslan av att vara misslyckad, ointressant, en bluff. Året på skrivakademin i Bergen blir inte det stora lyftet och vägen in i författarskapet, istället ser sig berättaren omsprungen av yngre mer litterärt begåvade vänner. Det är ett tungt tvivel som vilar över sidorna. Livet är helt enkelt inte lätt för denne +20-åring. Många tillfälliga relationer inleds men också ett par riktigt seriösa där den ena leder till äktenskap. Men allt haverar på grund av berättarens extremt dåliga ölsinne och rastlöshet. De år som skildras är händelserika, ångestladdade och destruktiva samtidigt som de leder framåt och uppåt. Men det finns ingen självömkan eller koketterande i Knausgårds berättelse, däremot en brutal ärlighet som syns i språket, i själva orden. Det är 700 starka sidor, som på ett snyggt sätt hänger ihop med de tidigare delarna - det finns förstås så mycket  mer att säga om dem, så mycket att fundera på och tänka kring. Det är svårt att skriva om romanen utan att samtidigt göra den mindre än vad den är.

Skrivandet ger till slut utdelning och Knausgård blir ett namn i de litterära kretsarna. Men vägen dit är plågsam och skrivandet är, när det inte flyter, en fruktansvärd vånda. Ur våndan kommer texter som leder till stor läsarlycka. Tänk vilken bra författare han är - och att han finns här och nu!

Knausgårds kamp går vidare. Nu har jag två delar kvar och dessutom En tid för allt och debuten Ute av verden olästa.
Knausgårds 1:a
Knausgårds 2:a

Knausgårds 4:a
Knausgårds 3:a

Män i klänning vs kvinnor i kostym - hur ser det ut i filmvärlden?

Det var rejäl motvind när jag cyklade hem från jobbet idag - gott om tid att tänka alltså. Så jag funderade vidare på filmen jag såg igår, Albert Nobbs, och på det här med män i kvinnokläder och tvärtom. Inom vilka genrer sker det? Skiljer det sig åt beroende på om han blir hon eller om hon blir han? Och vad är anledningen till rollbytet? Nu tänker jag inte på transor på film utan på filmer där någon klär ut sig för att komma undan med, uppnå eller vinna något.

Nu börjar jag på en nördig lista som jag hoppas få hjälp med att fylla på! Vilka (om några) mönster kan vi hitta?

Kvinnor som män
Ny Dårfinkar och dönickar (1988-89) - missförstånd - dramakomedi (tv-serie)
Albert Nobb (2011) - självständighet/jobb - drama
Shakespeare in Love (1998) - skådespelardröm - romantisk komedi

Män som kvinnor
Ny White Chicks (2004) - utklädda agenter - komedi
Ny The Crying Game (1992) - - drama
Ny Big Mommas' house (2000) - förklädd agent - komedi
Tootsie (1982) - skådespelardröm - komedi
Cockpit (2012) - jobb - komedi
Mrs Doubtfire (1993) - få träffa sina barn - komedi
I hetaste laget (1959) - på rymmen - komedi

Mr Nobbs - en kvinna i kostym

Kulturplanen för den här veckan var att se dokumentärer på bio - Searching for Sugarman och så de om konstnären mm Ai Weiwei och Woody Allen. Men hösttrötthet i kombination med en make på vift gjorde att veckans kulturintag blev av ett mer bekvämt slag. I DVD-spelaren laddade vi igår kostymdramat Albert Nobbs med briljerande Glenn Close och Janet McTeer.

När maken och jag pratade om filmen efter att vi sett den kändes ordet "hen" väldigt gångbart. För filmen handlar om kvinnan som iklätt sig rollen som man, Albert Nobbs, för att få en gnutta frihet och självständighet. Glenn Close gör rollen som denne lågmälde enstöring, som kanske blivit mer fånge än fri. Relationsskapandet är inte enkelt när hen i så mycket blivit en man, men har en kvinnas yppiga kropp, och den största rädslan av alla är den för att bli avslöjad. Så en dag möter mr Nobbs sin like, det finns en till människa som förstår.

Filmen påminner i vissa bitar om Downton Abbey eller Gostford Park - här finns spänningar mellan personalen på hotellet där mr Nobbs arbetar,  klassperspektivet framkommer men främst är det berättelsen om mr Nobbs levnadsöde som berör medan sidospåren känns mindre intresanta. Och så fascineras jag av skådespelarnas förvanlingsnummer och hur de i exakthet fångar de mansroller de iklätt sig.

Jag funderar lite över vad som går att läsa in i filmen, hur den kan ses med 2012 års ögon. Så läser jag ur Fredrik Strages recension i Dagens Nyheter:

"”Albert Nobbs” kan betraktas som en film om HBT-frågor i artonhundratalsmiljö. Men den handlar mindre om sexualitet än om att överleva. Dublin är en vidrig plats fylld av smuts, tyfus och loppor. Personalen på hotellet lever i en ständig skräck för att bli avskedade."

Det får bli också min slutsats. Albert Nobbs blir man av nödvändighet, för att få ett arbete och ett drägligt liv. Det är det primära syftet med att under kostymen snöra korsetten.