Efter att ha hetsläst Skönhetens fatala betydelse av Amanda Filipacchi roar jag mig med att se vad som skrivits om den på Goodreads. Citatet ovanför är ett kort och koncist omdöme om den... Annars pendlar betygen mellan full pott och knappt godkänt.
Jag är en aning konfunderad efter att ha läst den. Vad var det här egentligen? Filipacchi låter i större delen av romanen Barb berätta. Barb har, efter en tragisk händelse två år tidigare, stängt in sin vackra kropp i en vadderad kostym som gör henne fet, det svallande håret är täckt av en gråhårig krullig frisyr och de perfekta tänderna ersatta av gula fula. Skönheten har inte gjort Barb gott, därför ombytet. Ibland låter hon fettet falla men främst som ett sätt att bevisa att männen bara bedömer henne efter det yttre.
Barb ingår i ett ungt New York-gäng och är själv lyckad kostymdesigner. De övriga i gruppen är Lily som skapar gudabenådad musik vid pianot men mår dåligt av sitt fula yttre och av att mannen hon älskar inte ser henne och hennes inre skönhet. Penelope försörjer sig på att få trasiga ting att se ut som hela medan Georgia skriver kritikerrosade romaner. I vänskapskretsen finns också Jake en före detta polis som är fysiskt stark och attraktiv men lätt invalidiserad. Gänget står varandra nära och skapar tillsammans under sina kreativa aftnar. Men så gör sig den tidigare tragiska händelsen påmind och en potentiell mördare visar sig finnas i gruppen vilket sätter lojaliteten på prov.
Det här är en så märklig roman. Den är en kritik mot rådande skönhetsideal och väcker frågor om vad som är fult och fint, om hur män ser på kvinnor och hur kvinnor ser på sig själva. Samtidigt cementerar den normer om vad som ses som skönt och fult. Här finns bara ytterligheter. Romanen är också en mordhistoria, en skröna och en skildring med övernaturliga inslag. Dessutom är den en berättelse om kärlek, om vem vi älskas av och varför. Bland symboler som masker och speglar utspelar sig galna, farsartade scener. När jag läser tänker jag på andra romaner som vridit och vänt på skönhetsideal och livets ytlighet. Så kommer Oscar Wildes Dorian Grays porträtt och Ladies av Mara Lee för mig.
Det är många olika motiv, teman, ingredienser som samsas om utrymmet i Skönehetens fatala betydelse. Och det blir lite trångt. Jag läser på för här finns ett driv men jag har svårt att ta något av det jag läser på allvar och funderar över om det författaren vill säga verkligen kommer fram på det sätt hon avsett? Kanske försvinner en djupare intention att skildra och ifrågasätta skönhetsideal och ytliga uttryck i den bisarra historien?
Nåja. Utläst är den, udda var den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!