Äntligen - Bli som folk

Och hon ligger i vanten min. Väntar, på att jag ska bestämma. Är där och väger sin vikt i guld. Skinande kärlekssaken. Tackan. Min! Som alldeles egen.

Stina Stoor alltså. Så bra de var, novellerna i Bli som folk.

Språket är något alldeles eget, det är det första jag fastnar för. Det västerbottniskt dialektala som vävs in då och då, de egna formuleringarna som går liksom direkt inifrån och ut. Västerbotten där min man hade sin barndom, landskapet jag kommit att tycka om finns här så tydligt. Och så innehållet, som så nära hänger samman med språket. Barnen som ska bli folk, bli vuxna. Eller de eljest som ska bli som folk, vara som folk, bete sig. Hur fin gränsen är mellan hur man "får" vara och inte.

Jag blir så förtjust i de här människorna, de i utkanten. I flickan som ger en låda grodor i födelsedagspresent och chockar gästerna, i den här världen som känns på samma gång nära och verklig som magisk och lätt surrealistisk. När jag läser associerar jag mycket till mitt eget barnjag (fast här finns även vuxnas berättelser), tycker mig känna igen tidsmarkörer även om de inte är jättetydliga, men det känns som mitt tidiga 80-tal. Novellerna framkallar bleknade minnesbilder, minnesbilder av sådant som kanske egentligen aldrig hänt. Berättelserna inger känslan av hopprep på grus, randig toppluva, jacka i blå manchester och grön tung port. Det är oro och trygghet om vartannat. Jag läser in mig i texterna, de är eljest på ett helt självklart vis och så bra, så bra så bra. 

Bli som folk satte punkt för en underskön läshelg som inleddes med de sista sidorna av Ishiguros Nocturner följd av Wintersons Tidsklyftan och Nasehs De fördrivna.