Obehagliga kulturtecken

Nej, jag är för arg, rädd och uppgiven för att skriva något om förslaget från Svenskt näringsliv om sänkta studiemedel för humaniorastudenter, om EU:s förslag att minska (ta bort?) kulturstödet, kanske något om bibliotekssituationen i min kommun. Det går inte. Jag vill vara glad och positiv, jag vill att det jag skriver här ska vara mest ljust. Men just nu mest kulturskymning. Inte här hos mig. Men snart där ute.

Utan kultur, inget liv. Kultur är liv.

"De timmar jag har tillbringat på kaféer är de enda jag kallar levande, bortsett från mitt skrivande"

Kanske kan den här läskigt fläckiga boken vara en bra uppladdning inför semestern, som är en verkligt dryg vecka bort? Fast den väcker kanske drömmar om Paris, och dit ska jag ju inte åka. Henry & June - ur Anaïs Nins ocensurerade dagbok blir mitt första möte med författaren.

Men jag borde ju ha läst henne tidigare. Det borde jag verkligen. Men det är så mycket som man borde ha läst (och alltså finns det väldigt mycket fint kvar att se fram emot).

Har du läst Nin?

"Kära hjärtanes låt flickan vara i fred - "

Det skulle mycket väl kunna vara värmen som gjorde att jag var i stort behov av något slags släktträd när jag läste Hjalmar Bergmans Hans nåds testamente för även om där inte var så många personer hade jag fullt sjå att hålla isär dem, särskilt som det hintades en del om att släktskapet i vissa fall skulle kunna vara än mer familjärt än det allmänt kända.

Hans nåd önskar lagom till sin 65-års dag skriva sitt testamente och det är inte systern Julia "Jullan" Hyltelius (som också är med i Flickan i frack) han vill låta ärva utan Jacob, son till huserskan, och Blenda som är hans nåds dotter (om det verkar hon dock rätt ovetande och kallar genomgående sin far för onkel). Anledningen till det är att de unga tu har ett gott öga till varandra, de ränner på barns vis runt hela dagarna fast de är nästan vuxna och egentligen borde gå i skolan. Syster Julia kommer och uppvaktar, får nys om testamentet och på ett insmickrande förstående sätt försöker hon få sin bror, hans nåd, att ändra sig ty hon har söner som förstås borde få sitt. Men hans nåd är, i all sin skröplighet och de "sprattliga" benen till trots, en bestämd man. Men över ungas hjärtan kan man inte styra och ställa - det blir tydligt för dem alla.

1910 gavs Hans nåds testamente ut. Det känns att det är en äldre text - men den har ändå en språklig fräschör och en levande historia. Men mina Bergmanfavoriter är nog ändå Farmor och vår herre och Chefen fru Ingeborg för de starka personskildringarna och för allvaret i dem och kanske för kvinnoperspektivet. Jag vill inte kalla Hans nåds testamente för en bagatell men jag tror inte den fäster så djupt i mitt minne (eller sinne). Det var ändå en klassiker jag gärna ville läsa, och nu har jag nöjt gjort det.

Back to the Future

Få se nu. Via Tchoupitoulas hamnade jag hos English Muse och efter att ha bläddrat mig fram och tillbaka där en stund, bland vackra bilder och texter hamnade jag hos fotografen Irina Werning. Hon rekonstruerar gamla fotografier där de avbildade människorna möter sitt forna jag i en nytagen bild. Det är så fascinerande och verkligt häftigt!

Fler bilder ser ni här!

En gotländsk pärla

I maj var jag ju på ett folktomt Gotland. Först på konferens, för att sedan kryssa ön med bil tillsammans med maken. Några gånger for vi förbi en skylt med texten "Muramaris". Det lät så bekant - men vad var det? Efter en snabb koll med hjälp av telefonen trädde det fram ur minnet och vi åkte dit. För det är ju ett hus, ett f d konstnärshem! Om du har vägarna förbi Visby, så ta sikte på skylten ca 5 km norr om stan och sväng in. Muramaris är en gotländsk pärla! Kanske har restaurangen intill öppet?

Huset byggdes under åren 1915-17 av Ellen Roosval von Hallwyl och Johnny Roosval. Hon konstnär och dotter till samlaren Ellen von Hallwyl (Hallwylska museet), han konsthistoriker. De gjorde, precis som Vargas Llosas Mario och tant Julia, skandal genom sitt äktenskap. Förutom att Ellen skilde sig när hon träffade Johnny så var ålderskillnaden, även i deras fall, stor.

Sommarhuset är idag ganska eftersatt, även om upprustning pågår. Det är byggt i en stil som blandar gotländsk medeltid och italiensk renässans. Det är vackert placerat, jag förstår verkligen att paret föll för platsen, med utsikt mot vattnet. Det är lätt att föreställa sig att där på sin tid pågick stor aktivitet - här fanns ateljéer, bastu, golfbana, tehus, lusthus mm. Ellen skapade, bl a de flesta av statyerna i barockträdgården, som återställts.

Makarna anlade tillsammans trädgården, som planlagts av Nils von Dardel. Konstnären var en återkommande gäst i hemmet och nära vän med/partner till Ellens son Rolf, som ibland stod modell. Det spekuleras t o m i  om han är modell för "Den döende dandyn" och att målningen kom till i huset.

Det är fantasieggande... Mari Jungstedt fascinerades av historien och skrev sin Den döende dandyn inspirerad av Muramaris. Jag har inte läst deckaren men dras med i hennes berättelse om hur den kom till.

Huset med dess park och tillbyggnader är skapat genom ägarnas varma omsorg. Titeln på en fin bok, skriven av Håkan Hollström och Anna Lytsy, Muramaris – en kärlekshistoria, fångar in vad det handlar om: Kärlek!

Efter resan snöade jag in lite på Muramaris, läste på en del och så avslutade jag tillsammans med en kurskompis mina 7,5 poäng kulturjournalistik med en artikel på Wikipedia, för där fanns konstigt nog inte Muramaris med.

Ett annat fint hus
Hildasholm

Kulturkofta av, klubbtröja på

Ibland kan det vara bra att byta spelplan, se annan slags poesi.

 Gefle IF-IFK Göteborg

1-0

Tjoho!

Frukost med tant Julia

Hermia: "Mig tycks jag allting ser med delat öga,

Allt ser jag dubbelt."

ur En midsommarnattsdröm

Mitt midsommarfirande hade inte mycket (ingenting) gemensamt med den mardrömsnatt som Shakespeares Hermia går igenom. Istället för att få mitt kärleksliv förstört av en förvirrad Puck vaknade jag utvilad i stugan och intog frukosten utomhus tillsammans med käre maken och tant Julia.

Den är utläst nu, Tant Julia och författaren. Detta spännande första möte med Mario Vargas Llosa handlar om den unge Mario, juridikstuderande med extraknäck på radion och tant Julia, den äldre och frånskilda släktingen som blir hans käresta. Vilken skandal de gör! Släkten upprörs men paret väljer varandra - det är ett seriöst förhållande som trotsar ålderskillnad och släktskap. Det är en härlig, men komplicerad, kärlek som de får kämpa hårt för. De drömmer om en vindskupa i Paris där Mario ska skriva men lever så gott de kan i Lima. Parallellt berättas historier, den ena värre än den andra, skrivna av Pedro Camacho som är en firad följetongsförfattare på radion. I takt med att kärleksparet blir alltmer pressat blir de korta novellerna alltmer förvirrande. Överarbetad tappar Pedro greppet om sina historier, hans figurer uppstår från de döda, byter namn och berättelser.

Jo, men det här var ju en jättebra roman att inleda bekantskapen med Vargas Llosa med. Riktigt bra, med ett språk som anstår en Nobelpristagare och en livlig historia. Jag har förstått att Tant Julia och författaren tillhör en lite mer lättillgänglig del av författarskapet, och att den rekommenderas som bra att starta med,  kanske för att den är skriven ganska rakt, utan någon direkt underliggande symbolik. Nu ser jag fram emot att någon gång ge mig i kast med andra av hans texter. Romanen är bara början på vad jag tror kan komma att bli en lång bekantskap.

Glad midsommar!

Önskar jag tillsammans med en (på fult sätt) lånad bild av Gävles egna hjältar - Berglins!

Genom Jan och Maria Berglin har Gävle verkligen satts på den litterära kartan! Och visst är det väl på Limön, ön där min stuga ligger och där midsommarkvällen ska firas, som midsommarfirarna sitter? De kluriga samtidsgranskarna hyllas i dagens DN.

Lånad present

De bästa presenterna är kanske de mest oväntade. Som den som kom till mig via internposten idag, i syfte att skänka "snart-är-det-semester-feeling" till en lite på förhand stressad själ.

Ett paket med inte mindre än fem skivor, en tidning om sommarens musikfestivaler och partyparaplyer!! Skivorna kommer från Musikbiblioteket förstås. Utlånade saker måste ju vara den ultimata presenten för ett hållbart samhälle? Dessutom behöver man inte förklara för givaren varför man vill lämna tillbaka, eller fråga efter kvittot. Skitsmart ju!

Skivorna då?
Martin Hederos - Together in the Darkness (har lyssnat - bra val!)
Tiger Lillies - Circus Songs (Åh, gillar det!)
Hazmat Modine - Bahamut
Lhasa - The Living Road
Fredrik Lindhs Orkester - Låtar och visor från Nordanstig (här flöjtar ju utlånaren själv!!)

Inte en enda har jag hört förut! Alla vill jag lyssna på. Och alla kommer jag att lämna tillbaka... men paraplyerna behåller jag.
Tusen tack!

Huvudbry av kameratömning

Just nu tömmer jag kameran på bilder för att få plats med nya, sommartagna. Där finns en del märkliga bokbilder. Bland annat denna. Men vad är det för bok jag läser? Själv har jag ingen aning (kanske är det inte ens jag som läser?).

Mysteriet är löst, tack vare Spectatia! Gåtans svar i kommentarerna...

Ett 10-tal, med tankar om romanen

Vi har en rätt rik tidskriftsavdelning på mitt jobb, större delen av den passerar jag dock mest förbi. Utan att ens stanna upp för att bläddra. Ändå finns där delar som jag vet borde intressera mig, men i valet mellan bok och tidskrift drar den senare det kortaste strået. Men så när On Word Arts hänvisar till senaste numret av 10-tal, där tempen tas på romanen. Då väljer jag att inte gå förbi, utan stannar upp och läser. Det är jag glad att jag gjorde.

Det är ett nummer som rymmer väldigt mycket: Dan Jönsson resonerar kring varför arbetet inte skildras i dagens litteratur, var har arbetarförfattaren tagit vägen? Stefan Helgesson diskuterar vilka romanens särdrag är, vad som skiljer litteraturen från visuella medier som tv-serier t ex. Så här

"Men vad har då romanen att erbjuda dagens läsare? Jag vill pröva ett förutsättningslöst svar som utgår från dagens mediesituation: den erbjuder något så besynnerligt som ett icke-visuellt berättande. Eller rättare: den erbjuder ett annat seende än den synlighetens regim som råder idag och gör det möjligt att betrakta den kritiskt, utifrån."

Innehållet framför ytan. Och verkligen lyfter han fram litteraturens möjligheter, med exempel från bl a Coetzees Ett dåligt år.

Sigrid Combüchen, Anne Swärd m fl reflekterar över romanens framtid. De tror (om än kanske lite vacklande) på romanen! Swärd tar upp en sak jag vill lägga på minnet, ord som är aktuella för mig i min pågående läsning av Mario Vargas Llosa men också med tanke på allas vår läsning av Karl-Ove Knausgårds Min kamp (obs långt citat..):

"Mediernas tendens att fokusera mer på person än verk och göra spekulativa kopplingar däremellan - eller bara lite slött läsa ihop dem - blev tydligt efter Vargas Llosas Nobelpris. Det riskerar definitivt att kasta en mer skymmande personskugga över verket än nödvändigt. Förutsättningslöst läsande är en utopi, och därför bör vi vara uppmärksamma på hur de starka mediebilderna kring somliga författare påverkar hur vi närmar oss deras texter. Jag reagerade på ett till synes oreflekterat moraliserande över Vargas Llosas romaner utifrån vad man trodde sig veta om honom som intellektuell och person,'konservativ, sexistisk, medelålders, latinamerikansk, man'. Det var guilt by association, medan andra författare tvärtom läses väldigt okritiskt för att deras status biografiskt och värderingsmässigt just nu råkar vara 'rätt'. Ett tendentiöst och ytligt sätt att närma sig skönlitteratur, tycker jag. Intressanta romaner är sällan megafoner för författarnas åsikter."

Innan jag slår ihop tidningen med nya tankar, hinner jag se att en Gävlebo debuterar med novell också. Stefan Westrin. Kanske en framtida berättare att läsa?

Nu återgång till arbetet.

Cirkeln (nej, inte boken)

Snart är det dags att träffa litteraturcirkeln för sista gången i vår. Jag "valdes in" i höstas och sedan dess har vi läst bland annat Kolka och Dödssynden. Ikväll är står Aino Trosells Hjärtblad på menyn. Men något hände hos mig; romanen trängdes undan av männen (Bergman, Böll, Vargas, Knausgård), och jag har inte hunnit läsa mer än de 40 första sidorna. Men det var gripande sidor, så jag ser ändå fram emot diskussionen. Det är ju där i samtalet, att höra de andras tankar, som litteraturen får verkligt liv. Samma sak som ibland, i de allra finaste ögonblick, händer även i bloggvärlden. Fast i det reella samtalet ändå mer direkt.

Kanske hade Eyvind Johnsons  Krilon och hans samtalande vänner i dag träffats genom de sociala medierna. Men jag tror inte de hade valt bort det direkta mötet, det där ansiktsuttryck och gester förstärker orden. Där händer kan mötas när tankar byts.

Istället för solhatt tar jag paraply och regnkläder med mig till Sandviken där cirkeln sluts.

Kul på kultursidan

Jens Liljestrand om Jens Lapidus nya. Tänk om alla sågningar var så snitsigt utförda...

Fast synd på Stockholm Noir, det började ju så bra med Snabba Cash, och för författaren, som var en trevlig gäst på mitt bibliotek för ett par år sedan.

En te och en bok, tack!

Ibland föreställer jag mig hur jag på något slags kontinentalt manér slår mig ned på ett kafé efter jobbet. Beställer in en cappuccino eller ett glas rött vin, sitter en stund och läser, antecknar något i en svart skrivbok. Ser lite så där lagom djup och mystisk ut, fast den looken skulle jag behöva jobba lite för att få. Istället har jag den här årstiden, de senaste tre vårarna oftast hamnat här

på min egen bakgård. Eller altan. Tänk, inte trodde jag att jag som vuxen skulle bli en sådan radhusråtta, inte trodde jag att jag skulle fascineras så av att följa årstidernas växlingar, se jorden varje år få nytt liv. Varje dag en runda förbi rabatten - vad är nytt, vad är på väg att slå ut och tja, VAD är det?

I eftermiddag serveras på min bakgård te som smakar hubba-bubba och förra årets Nobelpristagare.

Att han kommer till Bokmässan i höst är en anledning god som någon att läsa honom nu. I julklapp fick jag, för första gången på länge en bok, kärleken skänkte tjocka Samtal vid katedralen. Jag börjar med lite behändigare Tant Julia och författaren (vars framsida ser just så där...kontinental ut). Är precis i början av vad som jag tror kommer att bli en angenäm läsupplevelse. Men den tar nog sin tid, och inget ont i det.

Var läser du helst i sommar?

Några tvättäkta kulturkoftor

Det här måste väl ändå vara ett av de mer udda litteraturhistoriska verken?

"Essäer om poetkoftor och annat författarylle" - och det är precis vad det är. I Celia B. Dackenbergs bok  finns författare med stickade koftor, mössor, tröjor. En del av dem har också skrivit om stickning och stickade kläder, några stickade själva. Här finns t ex Dylan Thomas (tjock stickad kofta), Werner Aspenström (röd kabelstickad tröja), Karin Boye (något slags väst), August Strindberg (basker (stickig?), vackrast är nog Edith Södergrans stickade plagg som kallas "bröstvärmare", vilket sorgligt påminner om tuberkulosen.

Några av författarna känns nästan synonyma med sina kläder. Förutom essäerna finns efter fotografier återskapade koftor etc - och stickbeskrivningar. Kunde jag sticka hade jag kanske knåpat ihop en islandströja à la Stig Dagerman? Tyvärr är risken stor att det skulle sluta som för Gunnar Ekelöf, som stickar en "pullover" till en vän:

"[D]en tilltänkte lycklige ägaren, lär ha stått frågande inför den färdiga tröjan. Den hade råkat få egendomliga dimensioner. Stor som ett hus, med overkligt långa armar hängande efter sidorna. Inte särskilt lättburen, med andra ord." (Dackenberg, s. 47)

I Ylle & bläck skulle jag lätt kunna fastna. Men det ska jag inte göra nu.