Vi har en rätt rik tidskriftsavdelning på mitt jobb, större delen av den passerar jag dock mest förbi. Utan att ens stanna upp för att bläddra. Ändå finns där delar som jag vet borde intressera mig, men i valet mellan bok och tidskrift drar den senare det kortaste strået. Men så när On Word Arts hänvisar till senaste numret av 10-tal, där tempen tas på romanen. Då väljer jag att inte gå förbi, utan stannar upp och läser. Det är jag glad att jag gjorde.
Det är ett nummer som rymmer väldigt mycket: Dan Jönsson resonerar kring varför arbetet inte skildras i dagens litteratur, var har arbetarförfattaren tagit vägen? Stefan Helgesson diskuterar vilka romanens särdrag är, vad som skiljer litteraturen från visuella medier som tv-serier t ex. Så här
"Men vad har då romanen att erbjuda dagens läsare? Jag vill pröva ett förutsättningslöst svar som utgår från dagens mediesituation: den erbjuder något så besynnerligt som ett icke-visuellt berättande. Eller rättare: den erbjuder ett annat seende än den synlighetens regim som råder idag och gör det möjligt att betrakta den kritiskt, utifrån."
Innehållet framför ytan. Och verkligen lyfter han fram litteraturens möjligheter, med exempel från bl a Coetzees Ett dåligt år.
Sigrid Combüchen, Anne Swärd m fl reflekterar över romanens framtid. De tror (om än kanske lite vacklande) på romanen! Swärd tar upp en sak jag vill lägga på minnet, ord som är aktuella för mig i min pågående läsning av Mario Vargas Llosa men också med tanke på allas vår läsning av Karl-Ove Knausgårds Min kamp (obs långt citat..):
"Mediernas tendens att fokusera mer på person än verk och göra spekulativa kopplingar däremellan - eller bara lite slött läsa ihop dem - blev tydligt efter Vargas Llosas Nobelpris. Det riskerar definitivt att kasta en mer skymmande personskugga över verket än nödvändigt. Förutsättningslöst läsande är en utopi, och därför bör vi vara uppmärksamma på hur de starka mediebilderna kring somliga författare påverkar hur vi närmar oss deras texter. Jag reagerade på ett till synes oreflekterat moraliserande över Vargas Llosas romaner utifrån vad man trodde sig veta om honom som intellektuell och person,'konservativ, sexistisk, medelålders, latinamerikansk, man'. Det var guilt by association, medan andra författare tvärtom läses väldigt okritiskt för att deras status biografiskt och värderingsmässigt just nu råkar vara 'rätt'. Ett tendentiöst och ytligt sätt att närma sig skönlitteratur, tycker jag. Intressanta romaner är sällan megafoner för författarnas åsikter."
Innan jag slår ihop tidningen med nya tankar, hinner jag se att en Gävlebo debuterar med novell också. Stefan Westrin. Kanske en framtida berättare att läsa?
Nu återgång till arbetet.
Det är ju otroligt intressanta tankar att ta upp. Jag tycker att Stefan Helgesson låter litet väl konspirationsteoretiserande i vad säger, även om det är i de banorna jag själv tänker. Just när jag läste Coetzee (Waiting for the Barbarians) var det som jag började tänka på det. Boken var bara 160 sidor lång men tog mig två veckor att läsa, för den hade ett så krävande språk. Alltså, krävande på det sättet att jag var tvungen att skapa bilderna själv. Därför skapades de mycket djupare inne i mig själv och blev autentiska på ett annat sätt än filmbilder. Jag minns speciellt beskrivningen av en soluppgång som grönfärgad. Ordvalet gjorde att jag verkligen kunde känna den kyliga morgonen i kroppen, och hur ögonen vande sig vid det gryende morgonljuset. Genialiskt.
SvaraRaderaJa, det är intressant!! Är inte helt säker på att jag förstår vad det konspirationsteoretiska är, dock...
SvaraRaderaCoetzee vill jag överhuvutaget läsa mer av. Den Helgesson tar upp har, om jag minns rätt, tre parallella spår. På varje sida 1-3 berättelser, olika nivåer, olika personer. När boken kom bläddrade jag, tänkte det så intressant men just då för mig lite väl avancerat. Nu får jag lust att ta tag i den på riktigt.
Har du förresten sett att Lena KE har några Krilon-funderingar i inlägg längre ner?