Den smala vägen mot norr

Dorrigo Evans är en kirurg från Tasmanien som under andra världskriget hamnar i japanskt fångläger. Männen i lägren har en uppgift - de ska bygga en järnväg tvärs genom snårig djungel från Bangkok till Burma. Den är den smala vägen mot norr och blir en symbol för japanernas andliga seger över de från norr komna.

Länge vände och vred jag på Richard Flanagans Bookerprisbelönade roman Den smala vägen mot norr. Det var något med den som lockade, men ett bra tag avhöll jag mig från att läsa den. Den är ändå på över 500 sidor. Men så, en lång tågresa låg framför mig och jag såg fram emot att hänge mig åt något rejält. Så, efter han provsmakat den hemma på bron, läste jag den under förra, förlängda, helg.

Dorrigo överlever kriget och de fruktansvärda fasor han utsätts för och återvänder hem som en hjälte. Författaren skildrar i en välbehövlig blandning tiden före, under och efter - även långt efter - kriget. Skildringen av fånglägret, där allt människovärde försvunnit, där fångarnas klena kroppar får ta emot så mycket stryk, så hårt arbete och genomlida de mest förfärliga sjukdomar på väg mot döden, är nästan outhärdlig att läsa. Den kräver starka nerver och ett visst distanserat förhållningssätt.

Läsaren får också ta del av händelserna strax innan Dorrigo drog ut i krig, när han inledde ett passionerat förhållande med sin farbrors unga fru. Sidorna vibrerar av åtrå medan Dorrigo bedrar både sin tilltänkta fästmö och sin farbror. Relationen får ett abrupt slut, om än på ett lite annat sätt än Dorrigo tror.

Parallellt med dessa två huvudstråk följer läsaren Dorrigo närmare i tid. Han är alltså sedd som hjälte, men han ser sig själv som en ond människa. Som har han bara dragit nytta av de situationer han hamnat i, placerat en gloria ovanför sitt huvud. Han har inte lyckats förena de inre och yttre bilderna av sig själv. På ålderns höst dricker han för mycket och är notoriskt otrogen mot sin fru, samma blivande fru som han bedrog som ung.

Dorrigo är som äldre man ingen trivsam, sympatisk person men när man lidit med honom så länge, genom så många sidor och vet hans ledsamma livshistoria så tar man honom ändå till sig. Han var en hjälte för sina mannar även om han inte lyckades rädda dem alla. Dessutom:

Han trodde att böcker hade en aura som skyddade honom, att utan en bok bredvid sig skulle han dö. Han som gärna utan kvinnor. Han sov aldrig utan en bok.

Detta är nu inte bara Dorrigos bok, även om det är han som träder klarast fram. Flanagan låter också andra än i fånglägret, även fångvaktarna, komma till tals både vid tiden under och efter kriget - när rollerna är nästintill de omvända. Detta ger en bred, månghövdad roman som ibland kanske tappar något i koncentration. Men vinsten är att som läsare få syn på händelser, förhållningssätt, livsval ur flera perspektiv. Ingen människa är enkel.

Flanagan skriver om en bit av historien som, om jag förstått det rätt, inte så ofta blivit berättad och han gör det så övertygande och poetiskt. Det blir en kontrastrik och oförglömlig läsning där på det soliga tåget med målet Köpenhamn.