Höstens läsning...

Man skulle kunna tro att jag helt slutat läsa och överhuvudtaget konsumera kultur. Riktigt så illa är det inte, i förra veckan sjösatte mina bibliotekskollegor och jag t o m en alldeles egen litteraturfestival, men lusten att sätta ord på det upplevda, att brottas med en allt trögare dator har inte känts så lockande. Däremot har Hermia Says agerat i det lilla formatet, på Instagram.

Men ändå. Något av och om det lästa:

Boel Märgåker drar på litteraturkryssning med sitt litterära sällskap. Men det är, vilket många redan har koll på, inte de djupa samtalen som lockar Boel mest utan tillfället att leva ut alla sorters lustar. Så skildras en dråplig och rätt tragisk resa över havet som sätter kulturtanten på kartan. Det här var minsann en passande läsning under min egen litteraturfestival som, så vitt jag vet, gick lite lugnare till utanför scenen. Montelius är en så egensinnig berättare, jag tyckte ju också mycket om Främlingsleguanen, som jag ser fram emot att läsa mera av.

Det här var mitt första möte med författaren Jonas Karlsson, han är sedan länge en favorit på scen och duk. Varuhusets säkerhetsansvarige i Jag är en tjuv ger upphov till och blir motvilligt ansvarig för ett nytt sätt att straffa snattare. Metoden går snart överstyr och situationen blir svår att kontrollera. Visst är det en underhållande och lite tänkvärd historia men vid slutet av den inser jag att jag förväntat mig något ännu mer. Fast jag gick raskt vidare till God jul som författaren avslöjande blinkar till i den här nya. Och den föll mig mer i smaken. Här en klurigare historia, en mer brännande arbetsplatsskildring. Läste ut den så snabbt att den inte ens fastnade på bild.

Arbetsplatsen skildrar även Elise Karlsson på ett drabbande och skarpt sätt. Platsen där vi tillbringar så stor del av våra liv, som präglar oss på så många sätt.

Sakta, sakta, nästan meditativt, läste jag Lila om just Lila vars hårda och utsatta liv tar en oväntad vändning när hon möter prästen i Gilead. Detta var en stillsam läsupplevelse som tog mycket av min uppmärksamhet i anspråk med en känsla av att vilja ta romanen på allvar, precis som berättaren gör med mig som läsare. Föregångaren, Gilead, som skildrar tiden innan har jag inte läst. Men Lila - så fin och levande romankonst. 

Att jag gillar norska författare lite extra, och tycker de har något mer än flera av sina svenska kollegor har jag skrivit om tidigare. Därför var jag nyfiken på Lars Myttings roman. Och den fångar mig snabbt med sitt uppnystande av familjehemligheter. Men efter en stund fastnar författaren i förenklade mönster, i schablonmässiga personteckningar så även om jag läser vidare gör jag det mer för att reda på upplösningen, än för att jag njuter av historien. 

Kerstin Norborg har jag inte läst sedan Min faders hus som jag minns att jag tyckte om. I den här lilla nya skriver hon om konstnären Carl Fredrik Hills syster Marie-Louise. Även hon när konstnärsdrömmar men det är brodern som får gå i skola i Stockholm, som skapar i Paris. Men när hans liv krackelerar är det hon som får åka till Paris och samla ihop spillrorna. Där möter Marie-Louise Wilhelm, vän till hennes bror, och blir huvudlöst förälskad. Men han är gift och otillåten, fast drömmarna om honom finns länge kvar och han återkommer i hennes tankar även som äldre. För i romanen låter författaren då möta nu, i parallella spår. Jag fann en roman om minnen, om olycklig kärlek och uppoffring, jag sökte en roman om kvinnligt skapande. När jag väl kommit till rätta med min förväntan tyckte jag om texten som förde tanken lite till Annelie Jordahls Jag skulle vilja vara din hund...

Som jag längtade efter den här! Just kids var ju så fin läsning, starkt och känsligt skriven som den var. I M Train möter läsaren Patti Smith i nuet - på kaféer, på resor, i reflektioner. Det är en på något vis introvert skildring av en människa som med stor integritet väljer sitt sätt att leva. Samtidigt berättar hon öppet om vardagens pinsamma missar, om drömmar, livsmål. Jag tyckte mycket om att få vistas i Patti-land, som är,ett så innerligt litterärt land, och tror hon kommer att få, om hon inte redan har, samma betydelse för sina läsare och lyssnare som t ex Rimbaud och Plath har för henne.