Allt jag inte minns

Gissa om jag blev glad när jag upptäckte att Jonas Hassen Khemiri är aktuell med en ny roman! Den anlände till biblioteket en tid före recensionsdatum och jag läste den raskt. Efter det har jag hört författaren prata om sin roman i bland annat Babel. 

Allt jag inte minns. Den tar en liten stund att komma in i, att förstå vilka rösterna i boken tillhör. Sedan klarnar det, läsningen går undan och pusslet läggs. Samuel lever inte längre, men vad var det som hände? Bilden av honom återskapas med hjälp av några utvalda intervjuade – grannen, flickvännen, vännen t ex. Samtidigt ges inblick i några olika sammanhängande människors liv precis här och nu där vänskap, kärlek, kärleksfull vänskap, pengar och livsval är återkommande stråk. Men vem är författaren som intervjuar och vad är dennes ingång i det hela?

Och minnet. Talar det alltid sanning? Hos Khemiri ändras minnesbilder beroende på vem som berättar och vilket perspektiv som väljs. Samtidigt finns alltså också allt det där man inte minns. Handlingen berättas i brottstycken, invävda i varandra fast på något vis nästan omärkligt. I mitt huvud finns efter den uppbrutna läsupplevelsen ändå och lite oväntat något slags kronologi. Det är spretigt vilket ibland hindrar från fördjupning i de olika personerna, samtidigt ger det nerv och intensitet. Intervjuaren/författaren uppträder med en ibland kylig distans men det finns hål där något annat tittar fram, något som skaver. Kyligheten krockar något med Khemiris egna ord i intervjuer om hur personlig boken är, hur nära den är honom. Är det något med språket exakthet tänker jag, som skapar distansen? Detta utan att jag söker eller trängtar efter känslosvallen i det jag läser.

Khemiris stil, hans metanivåer etc är lätt att känna igen från hans tidigare Ett öga rött eller Montecore, likaså är dramatikern nära i texten. Det är knepigt och knåpigt och faktiskt en hel del magiskt.