Systerland

Eftersom jag tyckt bra om Curtis Sittenfelds tidigare romaner så såg jag mycket fram emot att läsa hennes nya Systerland om ett par omaka och synska tvillingsystrar.

Kate är bokens berättare, hon är den präktiga systern som lagt karriären på hyllan för att ge sitt liv åt man och barn, hon försök också att bli kvitt sin synska förmåga. Vi är den flummiga systern som får en del av sin inkomst genom att verka som medium. Upptakten i romanen är Vis förutsägelse om att att en stor jordbävning ska drabba området det bor, Kate fyller i med ett specifikt datum och genast är Vi med i all tänkbar media.

I romanen skildras genom de olika personerna en kamp eller ett möte mellan å ena sidan det rationella, vetenskapliga och å andra sidan det intuitiva och klärvoajanta. Men även om systrarna besitter förmågan att se vad som komma skall klarar de inte alltid av att tolka vad de egentligen ser, samtidigt som de styrs av sina syner. Läsaren får också ta del av systrarnas gemensamma historia, om vad som format dem och de bitarna är tycker jag starkare och trovärdigare än de delar som handlar om det vuxna tvillingparet.

För en stor del av romanen upptas av Kate och hennes relation till sina två små barn och till sin man som hon i allt känner sig underlägsen. Det blir en ganska sorglig bild av en kvinna som tappat bort sig själv mitt i livet och som söker något/någon att hålla sig i när marken bokstavligt kan komma att skaka. Det är tänker jag starkt amerikanska värderingar som lyser genom texten, även om de förstås inte behöver vara författarens egna, om manligt och kvinnligt m m. Kate är på ett klaustrofobiskt sätt insnärjd i småbarnslivet som är fullt av upprepningar, så blir läsningen rätt tjatig och jag tappar ibland intresset för Kates våndor. En motvikt är Vi som framstår som nästan alltför flummig och omogen i jämförelse med den självuppoffrande Kate. Kontrasterna mellan dem har, tänker jag, gjorts medvetet stora av författaren men det är på gränsen till vad som känns riktigt trovärdigt.

Min bild av Sittenfeld är att hon är en distanserad, distinkt och lite kylig berättare, därför blir jag förvånad över hur pladdrig den här romanen är. Berättelsen skyms av de detaljerade skildringarna av mammalivet och jag kan inte förmå mig att tycka att det är intressant, jag tror inte ens att det beror på det att jag själv inte har barn. Det blir i vissa fall en lite för övertydlig skildring där författaren anstränger sig för mycket i att försäkra sig om att jag som läsare hänger med och förstår.

Jag kunde inte motstå att läsa blurbarna på baksidan och kan inte annat än skaka på huvudet åt The Guardians ord om att romanen är "ett psykologiskt mästerverk med en fantastisk twist på slutet." Möjligen har vi inte läst samma bok.. Sittenfeld är och förblir en intressant författare men Systerland är på inget vis i en klass för sig.

(För en gångs skulle tycker Feelgoodbibliotekarien och jag ungefär lika. Synd för Sittenfeld...)

I en klass för sig
Presidentens hustru