Homan har ett stort kulturhistoriskt intresse och även om han upprepade gånger framhåller att han varken är särskilt bildad eller snobbig så tror jag allt han trivs rätt gott i de fina salongerna. Och det är i en sådan han befinner sig när romanens första mord begås, närmare bestämt i landshövdingens residens Tessinska palatset. Här har just ett symposium hållits om de olika tessinarna, dagen efter hittas en av de få kvinnliga deltagarna strypt.
Homan som varit på plats blir förstås indragen och blir vittne till ett spel i de högre akademiska kretsarna, även om det inte är det enda spel som försiggår mellan de olika inblandade. Mystiken tätnar samtidigt som luncher inmundigas och vin dricks. Homan hinner också med att se sin käresta Francine med hög postition inom Säpo.
Jamen, det här var ju en trevlig historia. Kulturella referenser, fin Stockholmsmiljö och en inte helt politiskt korrekt småputtrig hjälte. Homan är en rätt skön figur som inte drar sig för att lite dumdristigt lägga näsan i blöt. Hans cyniska kommentarer om samtiden som jag långt ifrån alltid håller med om ger en aktuell touch. Och när Mårtenson låter Homan filosofera över deckarförfattare som bara skriver för pengar kan jag inte låta bli att fnissa lite. Författaren till den här boken tar läsaren i handen, orolig över att jag inte ska hänga med, men det gör jag. Lite omständligt berättat är det men passionen över att få berätta den här historien smittar av sig.
Särskilt läskigt är det inte. Men de nykläckta kollegorna skälver varje gång Cleo nämns, Homans katt alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!