Tjechov lever i Gävle

Det känns som om jag håller på att bli lite förälskad i min egen stad. Som att jag den sista tiden söker det vackra Gävle, bortom de gnällande rösterna och kulturmörkret. Och det jag ser är att kulturen lyser. Den briljerar. Förra helgen var jag först på konsert med symfoniorkestern och sedan på gallerirunda. Idag värsta invasionen på biblioteket med anledning av en bok. Och igår såg jag Folkteatern spela Tjechovs Morbror Vanja.

Flera av de föreställningar jag sett med Folkteatern, med olika konstellationer av skådespelare, har haft ett väldigt chosefritt förhållande till publiken. Det finns en närvaro, en intention att möta åskådaren inte bara från scenen utan i mottagandet, välkomnandet. Så möter de oss nu när vi kliver in i den relativt lilla teatersalongen. Tveksamt går jag in, ändå inställd på att få möta illusionen då när det börjar, och inte nu innan. Men jag går in med ett stort leende. Så generöst de möter upp, så varmt välkomnande det känns.

Sedan är skådespelarna sina roller. Sonjas pappa, professorn, har kommit till gården där hon sliter ihop med morbror Vanja. Allt ställs upp och ned, mattider ändras. Gammalt möter nytt. De sliter på gården för att professorn ska leva gott i stan. De lever av jorden, av djuren - de härdar ut, men någon lycka finns inte. Eller är det i arbetet, i det att foga sig som värdet ligger. Kommer belöningen sedan, efteråt? Det är starkt, de agerar tätt fortfarande med närhet till publiken. Här finns finurliga och lite oväntade anakronismer som samtidigt talar om att det som sägs kanske har relevans idag. Det finns en tyngd i pjäsen genom de känslor som skildras mellan de olika karaktärerna - förtärande kärlek, hopplöshet, rädslan för åldrande och framtid - samtidigt som den spelas med lätthet. Sonja förmedlar i all sin hopplöshet en framtidstro. De ska klara det. Gården är vad de har, den är ett ok - och en framtid.

Och det är en fräsch Tjechov, i regi av Michael Cocke, som satts upp på Folkteatern i Gävle. Vi publik sitter i en fyrkant med scengolvet i mitten, skådespelarna rör sig skickligt fångar in hela läktaren. När vi åker från teatern, maken och jag, upprepar vi, trötta efter en lång dag, ordet "fantastiskt" - ja, så var det. Fantastiskt. Och min förälskelse i Gävle växer sig lite starkare.

En annan höjdare med ungefär samma ensemble var Kom ta min hand.