Påsk i Holland - en resa genom konsthistorien

Att kuska runt mellan olika konstutställningar har nog kommit att bli en inte alltför ovanlig sysselsättning under påskhelgen. Det bjuder på fina tillfällen att möta lokala konstnärer i de egna ateljéerna eller i samlingsutställningar där spännande möten kan uppstå. Men den här påsken gjorde vi, min man och jag, en resa i konsthistorien, närmare bestämt den holländska.

Från Schiphol, Amsterdams flygplats, tog vi tåget till 's-Hertogenbosch, eller Den Bosch som staden, tack och lov, kallas för att se en utställning med verk av stadens son tillika 500 års jubilar Jheronimus Bosch (ca 1450-1516). Det här är stort för holländarna och för alla andra konstintresserade - mästarens verk har på ett unikt sätt återvänt hem till Den Bosch och det märks precis överallt i staden. Alla är med och firar!

Det är högt tryck på utställningen men vi har tur och får entrébiljetter till kl. 9 på skärtorsdagskvällen. Istället för en tur till Blåkulla blir det en in i den store visionärens universum. Titeln för utställningen - "Visions of a Genius" - är perfekt vald. 

Vi är många som trängs framför målningarna, det gäller att ha tålamod både för att få komma långt fram och för att ta till sig det ibland myllrande livet på dukarna. Det är svårt att fatta att verken skapades för mer än 500 år sedan! Det är som att se in i framtiden. Här finns mer eller mindre religiösa motiv och helgonmålningar - men inte utan Boschs både skrämmande, roliga och fantastiska inslag. Det råder strikt fotoförbud på museet, men googla gärna hans namn, titta och förundras av målningar och av detaljer som:

Det är svårt att se sig mätt på dessa fantastiska verk. Svårt att slita sig.

Men vi sliter oss, säger hej då till Den Bosch och tar på långfredagen tåget vidare till Delft. Att besöka Delft har varit en mångårig dröm för mig, kulturtant från födseln, jag har velat flanera längs med kanalerna och titta på de fina husen länge nu. 

Och staden, som liksom mitt Gävle har ca 99 000 invånare, är verkligen rar med gränder och små broar. Här finns mysiga kaféer och restauranger med vällagad, prisvärd mat. 

Konstnären Johannes Vermeer (1632-1675) levde hela sitt liv i Delft och har satt sin prägel på staden och turismen. Av honom finns drygt 30 verk bevarade, han tycks överhuvudtaget ha varit en lågproduktiv målare. Vanligtvis finns inget av hans verk i Delft, fast lustigt nog har ett av dem nu tillfälligt återvänt hem. Det visas i ett museum som annars mest ägnas åt stadens hjälte Willem van Oranje. Efter att ha passerat de stränga museivakterna,ett gäng historiska målningar och ett antal montrar med blåvit delftporslin  kom vi så fram till målningen som kommit hem igen efter 320 års bortavaro. Målningen är ett mysterium som engagerat många forskare och hobbydeckare. Vad man försökt lösa? Vilket huset och gatan på tavlan är!

Vermeer Centrum Delft är däremot alltid aktuellt och där kan man ta del av tillkomstprocesser, motiv och teman i konstnärens värld. Här trängs vi med en måttligt intresserad fransk skolklass samtidigt som jag försöker förstå hur Vermeer och hans samtida konstnärskollegor använde hjälpmedel som snören och camera obscura för att skapa perspektiv. Jag är måttligt tekniskt intresserad.

Tack vare Tracy Chevalier som skrivit Flicka med pärlörhänge som sedan filmades blev Vermeers målning med samma namn alldeles extra känd. Den hänger i Den Haag på fina Mauritshuis och eftersom det från Delft till Den Haag tar ungefär 12 minuter med tåg så åker vi också dit. 

Konsten lever sitt eget liv och Flicka med pärlörhänge 

har fått efterföljare

Pryttlar ja visst, men rätt charmiga ändå? På museet dyker också en viss steglitsa upp med koppling till den litterära världen. 

Åter i Delft fortsätter vi promenaden och utforskar fler gränder, går över fler broar och dricker flera glas vin i vårsolen. Och så får man se upp var man sätter fötterna.

Resan varade under påskhelgen men den har innehållit så många olika upplevelser och plaster att det känns som vi varit borta mycket längre. Jag tycker om att vila genom att resa så ju fler resor en resa innehåller desto bättre. Det holländska tågnätet med täta turer och enkelt köpta biljetter gjorde det hela väldigt enkelt.

Om någon är intresserad av vad vi åt så kila in på Sarbans kulinariska äventyr där maken berättar om maten (mest om den han åt, som semivegetarian åt jag fisk, fisk, fisk)

Natt för gott - en stark läsupplevelse

De är inne på samma tema Kate Atkinson och Jenny Erpenbeck med Liv efter liv respektive Natt för gott - möjligheten att få en ny chans, ett nytt liv, att testa svaret på "tänk om?"-frågan. Och igår dök de båda två upp i Babel om än inte tillsammans.

Men även om Erpenbeck visst ger sin kvinnliga huvudperson liv efter liv så är det en betydligt mörkare berättelse. Om Atkinsons text vibrerade av de många liven, så går Erpenbecks mot döden. 

Om bebisen inte dött utan överlevt hur hade hennes liv sett ut då? Ett "Intermezzo" bryter in och läsaren får ta del av en alternativ väg. Så formas ett livsöde på lite olika sätt, men ändå med samma grundförutsättningar.

Det handlar om minnet och om vad vi berättar för varandra och håller tyst om för överlevnads skull eller i tron att lögnen skyddar någon annan. Om livsvilja och bristen på den. Om det lilla som blir kvar även av en högt uppburen människa. Om sorgen över det olevda livet eller det länge levda.

Det är på samma gång ganska kargt och opersonligt som exakt och känslomässigt starkt. Jag blev starkt påverkad av romanen och pausade från den ett par dagar, läste annat istället. Erpenbeck kommer så nära åt det här förgängliga livet, vad vi lämnar efter oss och vad andra lämnar åt oss.


Läs mer än gärna JennyB/Kulturdelens uttömmande text. Den lyckans osten hörde dessutom Erpenbeck på Kulturhuset!

En dikt till frukost...

blev det i morse - på världspoesidagen. Som så ofta annars en tugga ur Eva-Stina Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen. Lent för själen.

Flickan framför muren - helgens andra deckare

Kristina Appelqvists pusselaktiga deckare jämförs visst med Maria Langs. I just de här böckerna har de också ett inledande Shalespearecitat och den akademiska miljön gemensamt - och båda fick mig att sträckläsa. 

Precis som i Minns mig som en ängel möter läsaren litteraturforskaren Helena Waller och återser också några av hennes vänner. Den här gången är handlingen förlagd till universitetet i Skövde där det pågår en hel del, på olika sätt, uppseendeväckande och känslomässigt engagerande aktiviteter. Det finns en hotbild kring den vikarierande rektorn, en hedersdoktor med kontroversiella åsikter om DDR ska krönas och en sammanslagning av högskolor står för dörren. Stora saker alltså. 

Så inträffar förstås ett mord och allt ställs på ända. Helena involveras precis som kriminalare Carlsson och journalisten Frida. Helena lanseras som huvudperson, även om jag tänker att det lika väl hade kunnat vara någon av de andra. 

Spåren färdas åt olika håll och allt verkar mycket rörigt. Men pusslet (som har lite för många bitar) blir till slut lagt. Appelqvist saknar Langs mer koncentrerade berättarstil ändå känns den här lite piggare än den förra jag läste. Och jag läste de ca 400 sidorna snabbt, rätt så road av deckarintrigen. 

En skugga blott! Krim inför påsk

Jag smygstartar påsken med en, i alla fall i Norge, traditionsenlig krimläsning.

Puck har varit i Kairo. Väl hemma finner hon en död kvinna i badkaret medan hennes älskade Einar är puts väck. Det är skönt och lite svängigt i mordiska En skugga blott! som jag började på strax innan läggdags (!) igår. Maria Lang som stockholmsskildrare har jag inte riktigt tänkt på, men så här i början av boken har jag bland annat hängt med Puck till Stureplan -  till Humanistiska biblioteket. Det känns lite Trenter faktiskt.

Tack Boktanken för inspirationen till Lang!

Ett par meningar

"Redaktörer och trädgårdsmästare är eviga optimister. Ingen som har en dyster syn på livet kan bli någotdera." 

"De trevligaste människor man träffar är överallt ofrånkomligen - (ja, i fråga om detta får ni gärna citera mig!) - troligtvis bibliotekarier." 

Ur Änkans bok av Joyce Carol Oates, annars fylld av sorg och förtvivlan. 

Långläsning pågår - Änkans bok

Det verkar som att jag är i något slags återseendefas. Först Ullmann som jag inte läst på länge, och nu Joyce Carol Oates som jag läst mycket av (eller kanske snarare en gnutta av med tanke på hennes enorma produktion) tidigare men inte på flera år.

Änkans bok har jag dragit mig för att läsa eftersom ämnet - en makes död och en änkas överlevnad - är så tungt. Men när jag fann den på ett antikvariat i Göteborg, på samma ställe som försåg mig med Northanger Abbey, så slog jag till på grund av en plötslig läslockelse. Nu har jag kommit en bit in i boken, men har fortfarande mycket kvar.

Det är förstås en mardrömshändelse som skildras. Oates man sedan många år, Ray Smith, går bort så att säga mitt i steget. Ingen tid för avsked finns, ingen förstod att hans sjukdom var på allvar. Så skriver Oates om dödsfallet men framförallt om tiden därefter. Om vännernas missriktade omtanke när det ensamma hemmet bombarderas med fruktkorgar, blommor och annat till tröst som änkan får ta hand om. Hon som varken kan äta eller sova.

Det är en skör människa som tvingas till styrka som berättar. Öppet, ärligt och besvärligt. Hon skriver om frågorna som uppstår. Vem var mannen hon levde ihop  med, vilka var de för varandra? Kände de ens varandra? Och hur ska hon överleva och gå vidare när det som lockar mest är att ge upp? Det är en bitvis bitsk sorgesång.

När jag läser tänker jag, det är nog oundvikligt, på mitt eget äktenskap, på hur värdefullt det är och hur mycket min älskade betyder för mig. Och på hur viktigt det är att han vet det - nu och inte när det är för sent.

Har ni läst den här? Vad har ni annars för Oates-favoriter?

Det dyrbara

Linn Ullmann. Jag läste henne i början av 00-talet när debuten Innan du somnar kom på svenska. Jag minns fortfarande mannen som förvandlades till en fisk när han tog av sig sina stövlar… Det var en roman med minst sagt absurda inslag.  Sedan läste jag När jag är hos dig, och kanske även Nåd.

Men efter det ingenting. Fram tills för några veckor sedan när jag läste den stora fina De urolige som nu blivit nominerad till Nordiska rådet litteraturpris! Romanen som jag skrivit om tidigare gav mersmak och nu har jag läst Det dyrbara från 2012.


Barnflickan Mille försvinner en natt från familjen hon jobbar hos, ett par år senare hittar ett par pojkar henne nedgrävd i skogen. Det hade kunnat vara upptakten till en riktigt läskig thriller. Men att skriva en gastkramande bladvändare är inte författarens avsikt. Istället berättar hon om familjen i tre generationer. Mormor i vars sommarhus alla befann sig i vid försvinnandes, om hennes dotter, svärson och barnbarn.


Mannen i familjen, Jon, är författare med skrivkramp. Han har kämpat länge nu med en besvärlig tredje del. Han är också notoriskt, nästan tvångsmässigt, otrogen. Hans fru förstår att det är något som inte stämmer men härdar ut, för han berättar ju ingenting. De har ett gemensamt problem i dottern Alma som inte beter sig som man förväntar av ett barn, hennes utagerande beteende växer och blir svårhanterligt. Mormor, som när Mille försvinner motvilligt har födelsedagskalas och firar för sig själv med att för första gången på 20 år bälga i sig vin, drar sig alltmer in i sig själv. Hennes trassliga relation till sin dotter och det mörker som ryms i deras gemensamma förflutna tar också del i romanen. I mormor känner jag igen delar av Ullmanns kända pappa så som han är beskriven i De urolige.


Frågan av vad som hände Mille hänger över boksidorna – och över familjen. Men det är familjen som är intressant. De personer de är, hur de är med varandra, vad de berättar eller inte berättar, om tillit och brist på tillit. Hur ska Siri kunna lita på att Jon inte har något med Milles försvinnande att göra? Som läsare vet jag mer om paret än vad de vet om varandra.

Ullmann är en exakt författare, här finns inte ett ord för mycket. Allt känns kontrollerat, men utan att det blir tråkigt tillrättalagt. Här är ett skönt driv med vändningar och infall som driver upp en hög lästakt, läsjakt. Möjligen var där någon uppgörelse för lite, något oavslutat för mycket, men annars gav Det dyrbara en rätt så perfekt läsupplevelse.

Systrarna Brontës värld

Härom sistens skrev jag om Charlotte Brontës Villette som Modernista för en tid sedan gav ut i nyöversättning. Så fick inlägget en kommentar från översättarna till boken, Anna Karin Ehrling Malmström och Per Ove Ehrling, där de berättade att de på eget förlag översatt och givit ut en brittisk bok om systrarna Brontë. Var jag intresserad av ett recensionsexemplar? Nu är jag generellt inte så jätteintresserad av recex, som mest framkallar en känsla av plikt och övergödda bokhyllor. Så nja, jag nappade inte direkt. Men översättarna var ovanligt envisa och efter några dagar låg ändå ett stort kuvert i min brevlåda med den här boken.

Ehrling och Ehrling Malmström uppmärksammades samtidigt i en artikel i Arbetarbladet för de hör, visade det sig, hemma i Sandviken där de lever ut något av en dröm med sina översättar- och utgivningsprojekt. Som pensionärer har de på eget initiativ gjort den fina översättningen av Villette - och alltså startat förlaget Angria som också var namnet på en fantasivärld skapad av syskonen Brontë. Så här berättar Ehrling i artikeln:

"– Andra slänger ut pengar på bilar och båtar, då kan väl vi ta risken att slänga ut pengar på böcker, säger Per Ove Ehrling frankt."

Ja, men visst! Boken de gett ut finns (förstås) att köpa och gör man det får man lagom till Charlotte Brontës 200-årsdag den 21 april en bildrik berättelse om hela familjen Brontë, om deras skapande och om miljön omkring dem. Boken är skriven av Ann Dinsdale som är verksam vid Brontëmuseet. Kanske har någon av er som läser detta har varit där? 

Utgångspunkten för familjen var prästgården i Haworth, Yorkshire, som idag är museet, och det är fint få lära känna den och omgivningen närmare. Jag har ju koll på systrarna sedan tidigare ändå häpnar jag igen när det så tydligt framgår hur mycket de hann åstadkomma under sina korta liv. Jag får också revidera min bild av dem för de levde ju inte så totalt isolerat som jag föreställt mig, även om de framstår som udda fåglar i det sociala livet. Deras verk får också ta plats i boken, ibland med Dinsdale egna tolkningar där hon t ex vrider och vänder lite på teoribildningen kring den galna kvinnan på vinden. 

När jag blädderläser fastnar jag både i de vackra bilderna från deras närmaste miljö, av manuskript och teckningar men också i mer kuriösa detaljer som den att Charlotte var blott 145 cm lång. Systrarna Brontës värld är inte en bok jag läser från pärm till pärm, och det är nog heller inte tanken, men jag kommer att fortsätta flanera runt i den. Men framförallt kommer jag att fortsätta att läsa och läsa om Brontës egna texter för det lockar också den här boken till. 

Eldsjälar gör mig glad, det är inspirerande med människor som gör verklighet av det som kan låta som knasiga idéer - som att översätta och ge ut en bok. Och så är det jättekul med ett nytt bokförlag i grannkommunen. 

Här finns artikeln i Arbetarbladet 

http://www.arbetarbladet.se/kultur/nyblivna-sandvikenforlaggare-brinner-for-bronte

Northanger Abbey - omläst och redo

På ett antikvariat i Göteborgs Haga köpte jag för ett par veckor sedan ett exemplar av Jane Austens Northanger Abbey. Det var inget speciellt med det, en otummad pocketutgåva, men jag kände så starkt för att läsa om boken.

Någon dag senare såg jag att Kulturkollo.se ska prata om boken i sin cirkel på Facebook! Jag har inte varit med där tidigare men nu finns ju ingen anledning att låta bli... Så boken är omläst och jag ser framemot samtalet som startar 7 mars. 

Hail Caesar - en Hollywoodrulle

En ny film av bröderna Coen! Det är klart man blir nyfiken... Så igår såg vi, maken min och jag, Hail Caesar som tar med oss till Hollywoods glänsande 50-tal, en parad av kända ansikte och ett pärlband av komiska situationer.

Josh Brolin gestaltar en man mitt i filmens maskineri, han kämpar med trilskande skådespelare, med krävande regissörer, frågvisa tvillingar och händelseförlopp som inte ens någon av de egna manusförfattarna skulle ha kunnat komma på. Här svischar såväl Tilda Swinton och Ralph Fiennes (ser framemot att se även A Bigger Splash med dessa favoriter) som Scarlett Johansson och Frances McDormand förbi i snabba kast. McDormands briljanta scen lockar fram gapskrattet! George Clooney är också med som filmen i filmens stora stjärna - i en inte helt bekväm utstyrsel... 

Det är alltså underhållande men inte utan allvarliga undertoner om ekonomiska villkor och branschens cyniska lösningar på mänskliga problem. Det är en vit manlig bransch som visas upp, speglande förmodligen tiden så som den var och fortfarande till stor del väl är. Men det går alltså undan och Coens hade gärna fått låta vissa scener ta lite mer tid i anspråk, gått ännu lite djupare.  

Hail Caesar är en metafilm för filmälskare och jag är absolut glad över att ha sett den. Jag kan tänka mig att filmbröderna haft rätt kul ihop med skådespelarna när de skakade liv i den här filmeran. Nu drömmer jag om att någon dammar av steppskorna ytterligare och gör en ny hollywoodsk dansfilm - alldeles på riktigt. 

Big Eyes - konstnärlig besatthet

Böcker baserad på sanna händelser lockas jag sällan av - filmer med verklighetsbakgrund däremot det är visst en annan sak. Och det kommer ju en hel del sådana, jag tänker t ex på The Danish Girl och Trumbo för att nämna ett par mer aktuella. Ikväll laddade vi dock dvd-spelaren här hemma för att se Big Eyes som vi missade när den gick på bio (om den ens gick upp i Gävle?). Big Eyes är en film, signerad Tim Burton, där verkligheten så att säga överträffar dikten.   

Det är 60-tal då Margaret lämnar sin make och flyttar med sin dotter till Kalifornien. Med sig har hon ett gäng tavlor som hon målat och ambitionen att fortsätta måla. Och det gör hon. Barn med stora känslosamma ögon. Så möter hon Walter Keane och det dröjer inte länge förrän de flyttat ihop och gift sig.

Walter målar också men romantiserade Parismiljöer som ingen gallerist vill ta i. Däremot förstår paret att Margarets verk har potential. Men en kvinnlig konstnär går inte hem hos publiken, och publiken är viktig, det gör däremot Walter som först utan Margarets vetskap utger sig för att vara upphovsmannen till hennes älskade storögda barn. 

Runt Margarets verk bygger Walter upp en business, ett "imperium", som banar väg för allehanda reproduktioner. Medan Margaret hamnar allt längre in i skuggan, alltmer insnärjd av Walters lögner. Och det här är bara början.

Big Eyes är en både skrämmande och underhållande film om konstvärldens avigsidor, om konstnärlig besatthet, om lögnen som livskraft och om kampen för upprättelse. Den väcker många tankar och det är nog svårt att inte förfäras av Walters tilltag. Det är en sann historia som Burton återger mycket snyggt, raffinerat och med dramaturgisk twist och med en känsla av ökad galenskap. Amy Adams gör Margaret, Christoph Waltz den alltmer obehagligt leende Walter. Så bra, så bra.

Margaret är still going strong med penseln i handen medan Walter gick bort utblottad. Efter att ha sett filmen verkar det faktiskt ganska rättvist. 

Hjältar på tv-scenen

Under en rätt lång period har jag sett om min absoluta favoritserie och nu när jag nått slutet så skulle jag kunna börja om från början igen. Det handlar om The House of Eliott. Om systrarna Beatrice och Evangeline.

Trots alla tv-serier som passerat revy sedan den här gick på tv på 90-talet så fångar den mig fortfarande i varje scen. Och då tappar jag normalt sätt intresset rätt snabbt, så såg jag t ex aldrig klart varken Downton Abbey eller Six Feet Under. 

Men här finns så många ingredienser att tjusas av och beröras av. De starka unga kvinnorna som går sin egen väg och blir modeskapare med ett alldeles eget modehus - The House of Eliott. Kläderna de skapar och bär, 20-tals miljön som byggts är perfekta. En dröm för en 20-talseskapist. Det är lätt att engagera sig i Evie och Bea och i deras starka drivkraft. I relationerna som både förför och förgör, sveken som drabbar dem i både kärleks- och affärslivet. Men också då och då den allra största lyckan. Här finns förstås alltid mr Maddox...och så klart alla människor omkring dem som jobbar för att deras vision ska få liv. Händelser i tiden glimtar förbi, berör på personliga plan. 

Min favoritscen idag är den samma som när jag först såg serien för drygt 20 år sedan. Evie hör en konsert i en park där en av Chopins nocturnes spelas, hon blir inspirerad och systrarnas första stora kollektion får titeln Nocturnes. Pärlor svepta över tyger midnattsblå. Så vackert. Strax efter att jag sett avsnittet köpte jag en skiva med just Chopins nocturnes. Det här var ju långt innan Spotify. Minns också att jag läste en rätt snaskig roman om modehuset, men jag minns inte om den var skriven för eller efter serien.

När jag för första gången såg serien var lillasyster Evie förebilden. Tänk att vara skapande, frisinnad och så modigt på väg. Nu när jag sett om den förstår jag att den som står mig närmast i karaktär är storasyster Bea - allvarligare, oroligare, planerande. Den som tänker praktiskt och förnuftigt, tjatigt bekymrar sig. Lite trist så där. I tv-serien bildar de i alla fall ett mycket fint kontrasterande par. Stella Gonet och Louise Lombard har med sina rollfigurer blivit mina superhjältar. 

De urolige - en roman om kärlek

Denna alla hjärtans dag läste jag ut en bok om kärlek. Om kärleken till en mamma och en pappa. Om mammalängtan och pappasorg.

I höstas kom Linn Ullmanns De urolige där hon berättar om föräldrarna, Ingmar Bergman och Liv Ullmann och sig själv. De blir aldrig namngivna, inte heller det berättande jaget som omväxlande är jeg och hun. Namn, att heta något är centralt för författaren, hon rör sig mittemellan namn och icke-namn.

Det var tänkt att bli en gemensam bok, skriven av far och dotter, baserad på bandinspelningar med fadern. Men tiden rinner ifrån dem, kanske började de alltför sent. Istället blir det dotterns historia. Om att vara barn till dessa två. Om att själv vilja vara vuxen. Om en familj som aldrig blev. Att i långa stunder vara skild från en mamma i karriären, om att ständigt längta. Om pappan som när hon är vuxen glider ifrån henne in i döden. Men som hon innan dess har en fin, men kanske tyst relation till. Om att själv vara mamma, även om de egna barnen hålls noga undan texten. 

Utsnitt av inspelade samtal varvas med minnesbilder från ett dåligt minne och skildringar av nuet. Så smidigt rör sig författaren genom tid och rum. Ibland i  långa vindlande meningar, ibland i lätt retliga kommentarer om människor i deras närhet, om exv begravningsgäster lätta att identifiera. Men det är inte en författare som ägnar sig åt skvaller, tack för det.

Det händer då och då att ett konstverk griper tag, får hjärtat att skälva, själen att vibrera och världen att bli större. För mig bjöd De urolige på en sådan upplevelse. Så ärligt om känslorna, om egna tillkortakommanden. Så ömsint och kärleksfullt. Så alltigenom vackert! Jag låter min tumme smeka sidorna när jag läser som vill jag visa texten min kärlek. Boken är utläst men nej, jag vill inte släppa den. 

Den här så oerhört fina texten kommer på svenska någon gång i höst. 

Filmisk helg i Göteborg

Så var det äntligen dags för filmfrossa, för fjärde året i rad begav jag mig tillsammans med maken till Göteborgs filmfestival för att under en helg se film! Som vanligt inleddes planeringen redan när biljetterna släpptes i januari. Jag kryssade för mina favoriter i programmet, maken sina och sedan jämförde vi, drog lott om så behövdes när alternativen var för många och kom i de flesta fall överens. Så fick vi ett alldeles eget program med nio lockande filmer. Mellan filmerna förstås tid för mat och dryck.

Varje år har en eller flera röda trådar utkristalliserats efter hand, ibland oväntade ibland mer lätta att se. Så råkade vi i år se flera filmer med verklighetsbakgrund, fast bara en av dem var en ren dokumentär. Namnet Nadine var populärt och återkom i ett par filmer liksom det lite mer saftiga sammanträffandet ett par avskjutna fingrar. 

Först ut var 37 en film som skildrar en sann händelse där 37 personer blir vittnen till hur en kvinna mördas - utan att någon av dem agerar. Filmen följer några av familjerna i bostadskomplexet där det händer, de har alla sina alldeles egna problem. Det är välspelat och starkt men filmen handlar i första hand om tiden före och under själva händelsen, efterspelet saknas. Hur känns det att dagen efter få veta att ljuden som hördes var en kvinnas kamp för sitt liv, hur känns det att inte ha larmat polisen? Filmen slutar ganska snabbt, någon tid för eftertanke lämnas inte i den. Men kanske är det ett verk att bygga vidare på? 

Näst på tur stod en brasiliansk film, Nise - the Heart of Madness, som skildrar en kvinnlig psykoterapeuts kamp för att införa fritt konstnärligt arbete för de intagna på ett boende. Med stor empati och respekt får hon flera själsligt sargade människor att öppna sig genom pensel och färger. Det som skapas är motsatsen till färgläggandet i dagens populära målarböcker för vuxna. Här tar istället det inre form på duk, papper och väggar, än idag finns verken att se på museum, för det här bygger på en sann historia. Tiden som filmen skildrar är dock inte riktigt mogen för Nises idéer och hon för en enveten strid mot ledningen. Lyssna och observera är hennes ledord i mötet med klienterna, till skillnad från elchockerna som var på modet i detta 40-tal. Efter filmen följde ett intressant q & a med regissören om Nises betydelse i framförallt Brasilien, där tyvärr vården och synen på de psykiskt sjuka är på tillbakagång. Den mycket välspelade filmen blir en av helgens stora höjdpunkter för mig. 

Årets temaland var Italien och nästa film på menyn var fransk-italiensk. Ung destruktiv kärlek mellan en hotellarbetare med ambitioner och en modell på väg uppåt skildras i The Beginners. Det går snabbt, det är passionerat och våldsamt. Som en en yngre, mindre sofistikerad och brutalare kusin till Den stora skönheten.

En musikdokumentär, A Poem is a Naked Person, avslutade kvällen, den var nog också festivalens mest osäkra kort för vår del.. Leon Russell, en musiker och sångare som spelat med bl a Bob Dylan, blev föremål för inspelningen för många år sedan. Men så blev han och filmaren osams och projektet har inte kunnat slutföras förrän nu, efter filmarens död. Utan referensram till Russell och gänget omkring honom är det svårt att hänga med, att veta vem som är vem och varför de är med. Förstår dock den har sin tjusning för de som var med då när det begav sig och som redan är inlyssnade.

Lördagens första film blev den animerade April and the Extraordinary World som är utsökt gjord och berättad. I berättelsen har steampunk tagits till sin spets för kolet är den enda källan till energi. April och hennes talande katt Darwin är huvudpersoner i detta drama som visar en parallell värld till vår egen, en annan möjlig historia och som berättar om saknaden av bortgångna föräldrar. Vackert, fint och tankeväckande. Visst känns animationerna lite Tintin-inspirerade? Belgien är också ett av länderna bakom den här fina historien.

En historisk dramakomedi stod näst på tur, vi såg dansk/norsk/svenska Satisfaction 1720 där bl a Björn Kjellman figurerar i peruk. Filmen spinner en historia kring en krigshjälte, Tordenskjold som reser runt och framträder med sina krigshistorier, inte helt olik dagens underhållande föreläsare. Filmen innehåller en hel del blinkningar från det skildrade 1720 till vår tid, en del väldigt roliga sådana. Kvinnor, hundar, brännvin, dueller och kammartjänare Kold sammanfattar kort Tordenskjolds liv och filmen om honom. Manuset stod Erlend Loe för!

Schneider fyller år men olämpligt nog ringer hans chef om en brådskande arbetsuppgift, som måste utföras precis nu. Födelsedagsfiraren visar sig vara yrkesmördare och Bax är mannen han ska döda. Schneider är noga förberedd med en hel uppsättning pass och lösmustacher. Men allt kan han inte styra över, och det här fallet är krångligare än vanligt när andra människor stör hans plan. Vardagliga telefonsamtal med frun varvas med en alltmer desperat och blöt jakt på ett bra skottläge. Fast situationen visar sig vara ännu lite mer invecklad. Den här holländska thrillern var riktigt bra, och innehöll en hel del oväntade vändningar. Humorn är morbid i Schneider vs. Bax. 

En Oscarskandidat fick avsluta kvällen, vi såg Spotlight - berättelsen om hur en grupp grävande journalister riktar strålkastaren mot pedofila präster i Boston. Och där de, ska det visa sig senare, bara anat toppen av ett isberg. Det är kändistätt men utan att någon av stjärnorna, t ex Michael Keaton, skymmer någon annan. Alla har sin funktion precis som de verkliga journalisterna hade. Filmen visar ett gäng hängivna människor som tar sitt utövande på stort allvar - och de ger upprättelse åt de mest utsatta. 

Innan det var dags att åka hem idag såg vi The Forbidden Room som bjöd på en tripp in i det undermedvetna, eller helt enkelt in i en fantastisk filmvärld. Genom ett kollage av återkommande scener skildras en ubåt där plötsligt en man kliver in direkt från skogen, kaptenen har övergett båten och de har fullt sjå att överleva och suger på bröd med luftfickor. Inledningsvis möter vi en instruktionsfilm om hur ett badkarsbad går till, något som återkommer. Det är precis så knäppt som det låter... Det är nyskrivna manus men känslan är avantgardistiskt 20-30-tal och stilen hämtad från stumfilmen. En smått briljant avslutning på en riktig filmhelg. 

Tack!


Tidigare festivalbesök:
2015
2014
2013
2012