Stark läsning i påsk

Det är inte en deckare men en katt-och-råtta-lek i en stad styrd med järnhand. Även det minsta motstånd straffas med döden. Modets människor möter mig, men också de som viker undan och anger. Vem skulle jag vara? Läsningen går vidare.

Har du läst?

Kulturtoppen! mars

Sedan i somras har jag lånat och modifierat en idé från Arbetarbladet som varje fredag summerar fem kulturella topphändelser. Jag gör samma sak, fast månadsvis och utifrån egna upplevelser. Jag är enväldig, men inte opåverkbar jury.

Kulturtoppen - mars 2013

1. (Ny) Romanpriset i P1. Jurydiskussionerna förgyllde promenaderna hem från jobbet och mina läsupplevelser stöttes, blöttes och delades med de diskussionsglada och frisinnade människorna i etern. Ja, det var verkligen mello för en bokmal.

2. (Ny) Dokumentärer. Searching for Sugar Man och Woody Allen:A Documentary är olika men var och en bra på sitt sätt. Det finns många sätt att berätta ett liv på.
3. (Ny) Påskens konstrundor. I dagarna två åkte jag först runt i Tierp med omnejd och sedan i Gästrikland och såg en blandning av material, metoder och miljöer. Heder åt de som öppnar upp och bjuder in.

4. (Ny) Anna Karenina. Av en stor roman blev det en stor filmisk teater.
5. (Ny)  Saknade. Merethe Lindströms några år gamla roman nu i svensk skrud var en nästan lika fin och stark upplevelse som Dager i stillhetens historie.

Tidigare Kulturtoppar

Namn: Helen Walsh - Yrke: privatdetektiv

Det finns vissa likheter mellan ett mål från Max och Marian Keyes romaner. Och då menar jag inte i den plumpa betydelsen att båda är skräp. Men båda kan jag längta efter och tycka smaka riktigt, riktigt gott - så länge konsumtionen sker i lagom mängd. Keyes Hemligheten på Mercy Close hittade jag i min mataffär och började läsa för att tiden i kön skulle gå lite fortare. Kön gick framåt, boken hängde med hem och nu är den utläst.

Helen som är den yngsta i systerskaran Walsh är huvudperson den här gången och det är den fjärde bok jag läser om dessa mer eller mindre prövade kvinnor. Vad som händer med den äldsta, Margaret vet jag inte, men Claire blir som nybliven mamma lämnad av sin man i Vattenmelonen, Anna förlorar sin man tragiskt i Är det någon där? medan Rachel blir intagen på rehab i En oväntad semester. Helen däremot hankar sig fram som privatdeckare samtidigt som hon tampas med depressionens demoner.

Som soffläsning när arbetsdagarna kräver mycket tanke- och kroppsmöda fungerar den här nya boken riktigt bra. Det är en slags stillsam påskekrim där Helen jagar efter en popartist som försvunnit spårlöst strax innan en nylansering. Hela projektet tycks helt hopplöst särskilt som Helen inte mår särskilt bra. Hon har blivit av med sin lägenhet, funderar ganska aktivt på att avsluta sitt liv men, och det gör mig gott att veta, har ett kärleksliv som ger henne rätt bra vibrationer.

Om jag minns de andra Keyes-böckerna rätt så blandar författaren i sina andra romaner skickligt allvar och komik, det är underhållning på ett smart sätt. Här tycker jag själva deckarhistorien brer ut sig på Helens och seriositetens bekostnad. Jag minns systern Annas stora sorg och hade gärna sett att Helens depression fick lika mycket utrymme, med lite färre dråpliga inslag. Genom att rensa, renodla och spetsa intrigen tror jag Keyes roman hade nått lite längre. Och snälla författaren, sluta klippa och klistra i texten! Flera gånger under läsningen drabbas jag av "déjà vu"-känslor. Men det visade sig vara mer än känslor, Keyes återanvänder, säkert på ett mycket medvetet (men irriterande) sätt, stycken av text.

Hemligheten på Mercy Close är lättläst och alltså helt okej för några soffkvällar men kanske också lätt förgången. Samma sak gäller väl tyvärr inte målet från Max som stannar kvar onödigt länge i systemet. Nästa gång är det mammans tur att ge sin syn på livet, i Familjen Walsh A-Ö.  Undrar vad hon har att säga om sina mer eller mindre galna döttrar?

En middag att minnas

I söndags intog jag soffläge i stort sett hela dagen för att avnjuta Middagen. Den rekommenderades mig av en kollega med orden "den är skitbra". Och mer behövdes inte för att väcka mitt intresse, särskilt inte som arbetskamraten är av mina mest pålitliga boklangare.

Herman Kochs roman är ett slags kammarspel som äger rum runt ett bord på en mycket flott restaurang i Amsterdam, med de övriga gästerna i lokalen som direkt publik. I centrum har vi bröderna Paul och Serge med fruar. Serge är en välkänd och populär politiker som minst av allt vill dra någon negativ uppmärksamhet till sin peson. De har något att prata om, det handlar om deras respektive barn, och ett drama utspelar sig mellan aperitif och dricks. Det är mycket som står på spel denna kväll för de tonåriga barnen har försatt sina föräldrar i ett dilemma som måste finna en lösning. Vad är mest värt att försvara eller upprätthålla - barnen, den egna karriären eller något slags allmän moral?

Författaren Koch är en ny bekantskap för mig och jag gillar genast hans sätt att skriva som är lätt och ledigt, rakt och ibland lite lustigt faktiskt. Boken läser jag som en thriller - jag tar mig snabbt mellan förrätt, huvudrätt och efterrätt för att få smaka på mera. Middagens olika rätter och moment har också på ett snyggt sätt givit namn åt kapitlen. Det är den ene brodern, den arbetsbefriade, som berättar och hans syn på politikerbrodern är bitsk och underhållande att ta del av. Jag tänker lite på Ian McEwans Hetta när jag summerar läsupplevelsen. De delar den lite fräcka tonen och drivet framåt. Jag skickar boken vidare ut i den stora läsarkretsen, intygar att den var just "skitbra".

Nej det är inte en grammatikbok!

Ny finsk grammatik är tack och lov inte en grammatikbok. Författaren Diego Marani är en italienare i språkbranschen, han har till och med gett upphov till ett nytt språk kallat europanto. Och hans intresse för språk och dess betydelse för identitetsskapandet är det bärande temat i hans roman - hans språkintresse lyser över sidorna.

Berättelsen, som utspelas under 40-talets krigstid, utgår från en ung man som efter en misshandel förlorat såväl medvetande som minne. En ledtråd finns - mannens sjömansjacka är märkt med ett namn som klingar finskt. Detta gör att läkaren som tar sig an mannen ser en möjlig frände, en människa som delar hans finska ursprung. Så inleds en lärprocess där det finska språket ska överföras på nytt till den unge mannen.

I romanen tar vi del av den unge mannens (fiktiva) anteckningar som av läkaren flera år senare reviderats till begriplig finska. Hans ord berättar om utanförskap och om hur fotfästet tappas när språk- och identitesförlust infinner sig. Författaren, Marani, sätter verkligen fingret på språket och på dess betydelse för oss, han berättar om en katastrof på individnivå. Men det är också en komplicerad väv av finskt nationalepos, krigshistoria, prästerliga fria predikningar och försök till kärlek. I mina läsarögon blir det en något baktung, svårtuggad text. Jag förstår författarens intention och kan känna huvudpersonens alienation rätt genom texten men varken hjärna eller hjärta triggas eller berörs riktigt. Dessutom har jag en aning svårt att, utan att tala om blont hår och blå ögon, köpa själva idén om att mannen i sjömansjacka tas för en finländare. Men ändå det lite udda förhållandet med en italiensk författare som skriver utifrån finskt perspektiv, med Helsingfors som fond, gjorde läsakten värdefull. Och så finns här en del poetiskt vackra meningar om det finska språket:

I en finsk mening samlas orden runt verbet som satelliter runt en planet och det som är närmast verbet blir subjekt. I andra europeiska språk är meningen en rak linje. I finskan är den en cirkel i vilken någonting händer. 

Påsken 2013...

hoppas jag kommer att se ut ungefär så här

 

Poetrix

Lätt att Älska

POETERNA

Deras
GLANS
faller över sidorna
och pressar fram atomära regnbågar
Lätt att ÄLSKA
Poeterna
Deras

GLANS
faller över sidorna
ner i
mitt knä




Av Elise Cowen, funnen i Kvinnas Beat - 9 poeter från beatnikeran
Målning av Edward Hopper

Smärtsamma Saknade

Känslan av att vakna en dag utan att veta var hon är.

Merethe Lindströms Saknade vill jag nästan inte skriva om av rädsla för att ta ned den på jorden, för att smärtan i saknaden ska förlora sin styrka. Ändå gör jag det, för att behålla en del av den här.

Berättelsen glider mellan inre och yttre, nästan omärkligt mellan reflektion, inre tankar och dialog. När jag läser tänker jag att författaren skriver om alla mödrars största skräck. Om barn som kommer bort, som inte kan skyddas. Även om jag inte är mamma kan jag känna en del av denna fasa när jag läser mig in i Ida. Ida som är skolpsykologen som inte kan finna sin egen dotter. Som inte hittar in i barnen hon ska hjälpa. Barnen som försvinner ut i naturen eller in i sig själva. Den stora oron som är mammornas, inte pappornas, i alla fall inte i den här boken.

Precis som i den senare skrivna Dager i stillhetens historie talar tystnaden. Ida har inte ord att berätta, att sätta ord på det som rör sig inom henne. Det förmodade, antydda brottet och de genomingripande försvunna barnen skuggar sidorna bygger en stämning som är på samma gång tung som tunn, tunn för att berättarrösten är så bräcklig. Jag har sagt det förr - det är något visst och storartat med det norska.

Anna/Och dagarna går... skriver också om Saknade och måste jag tillägga, hennes tankar läste jag först efter att jag skrev min text. Romanen slår an liknande strängar hos oss, tror jag.

Ett Kryss Brun

Självklart har jag låtit uppnäsan sväva lite extra i vädret den här helgen. För Jonas Brun blev ju, precis som jag gissat mig till efter att ha hört juryns glada och reflekterande diskussioner, årets vinnare av Romanpriset! Jag läste tyvärr av juryn bättre än jag läste hans roman, men nu har den fått lite nytt liv och jag några fler ingångar i den.

Detta kanske borde firas med en läsning av någon av författarens tidigare romaner eller dikter?

• Den andra tiden (roman) 2004
• Det här är platsen / Ett barn hos Gud (dikter) 2006
• Det amfibiska hjärtat (roman) 2009
• Vindtunnel (dikter) 2010

Mello för en bokmal del 2

Med facit i hand - dessa gick till final

Ingenbarnsland
Skuggland
Brett Easton Ellis och de andra hundarna

Spännande!

Fast för mig blev det bara ett rätt.

Om jag låter hjärtat välja så tippar jag Ingenbarnsland som vinnare. Men efter att ha hört juryns slutpläderingar tänker jag att Skuggland kommer att avgå med segern. Fast jag är mycket tveksam till den tolkning som kommer fram i programmet, den kan jag inte riktigt "köpa", även om vinklingen är intressant och ställer vissa partier i boken på huvudet.

Imorgon koras vinnaren i direktsändning.

Mello för en bokmal

Under veckan har jag följt de spännande jurydiskussionerna om vem som ska tilldelas Sveriges radios romanpris 2013. Romanerna har diskuterats var och en för sig, en roman åt gången. Samtidigt har jag som lyssnare blivit alltmer bekant med de sex jurymedlemarna som på olika sätt engagerar mig genom sina delade meningar, kommentarer och insikter.

Mitt lyssnande har fått mig att lite omvärdera Jonas Bruns Skuggland som kanske har en kraft jag inte fullt ut lade märke till? Och vad är det egentligen jurymedlemen Torbjörn har för idé som kan vända upp och ned på hela läsningen? Hoppas romanen går till final så hans tankar kan utvecklas.

Annars har jag varit ganska samstämmig med juryn även om jag blir lite irriterad på en del kommentarer tänker att "nej, så var det ju inte" eller "så såg inte jag det". Juryn ger och jag tar emot där jag promenerar eller åker buss med deras röster i öronen.

Idag ska man enas om vilka tre romaner som går till final. Vinnaren avslöjas på fredag på Varbergs bibliotek. Tyvärr kommer jag nog inte lyckas locka väninnnan jag ska träffa i Stockholm imorgon till att hänga vid radion under kvällen, jag hoppas istället på en snabb rapportering i Romanprisets Facebook-flöde!

Som grädde på moset har jag glatt följt och lite grann deltagit i eftersnacket hos jurymedlemmen tillika bokbloggaren Marcus Stenberg/Marcusbiblioteket. Han påpekar också för mig en annan dimension av detta med "Mello". Björn Kjellman är ju en av de som läser romantexter för lyssnarna! Kjellman som förutom att vara en fantastisk skådespelare också är schlagerfantast.

De nominerade är:

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson
En storm från paradiset av Johannes Anyuru
Ön av Lotta Lundberg
Förrädare av Ola Larsmo
Skuggland av Jonas Brun
Bret Easton Ellis och de andra hundarna av Lina Wolff

(Länkarna går till vad jag själv tyckt om romanerna.)

Marcus uppmanar mig att tippa vem jag tror ska ta hem det hela, och det är om inte lika svårt som det uppdrag de sex i studion har framför sig så näst intill. Jag tror de tre finalisterna blir Johannes Anyuru, Jonas Brun och Lotta Lundberg. Jag tror sedan att striden blir het i studion men att Jonas Brun, lite överraskande segrar över de andra. Den som stannar vid radion får höra.

Frestelser på pub

Hyllorna på låt oss säga Bishop's Arms i Gävle är betydligt större ögondragare och social distraktion än låt oss säga tv-skärmarna på O'Learys.

Och det är inte IKEAS massuppsättningar av samma tråkiga titlar utan en samling böcker som inspirerar den läsglada. Här finner man allt från Törnfåglarna till Anne på Grönkulla och Pickwickklubben. Men varifrån komma de?

Litterärt om halsen

Idag låg ett fint handtextat kuvert, som rest ända från London, i brevlådan. Avsändare var ingen mindre än litterärt kreativa Camilla/Mind the Book och innehållet en av de kreationer som man kan hitta på Etsy.com

I den fina turkosa påsen

ligger ett smycke, ett halsband, som är så rätt det kan bli för en blogg som heter Hermia Says.

Citatet är ju från Shakespeares A Midsummer Night's Dream där den fiktiva Hermia återfinns. Och det är en elegantare variant av "liten men tuff", som lämpar sig väl på den bloggande Hermia som når bara lite mer än en och en halv meter ovan hav.

HELENA

O, when she's angry, she is keen and shrewd!
She was a vixen when she went to school;
And though she be but little, she is fierce.

HERMIA

'Little' again! nothing but 'low' and 'little'!
Why will you suffer her to flout me thus?
Let me come to her.

Halsbandet är redan en favorit. Längden är perfekt och den mjuka runda formen som kontrasteras mot lila leopard och de morska orden är väldigt skön.

Bloggen är med andra ord mycket nöjd med sin utsmyckning.

Pilskt i Amsterdam

Orden "Amsterdam" och "belle epoque" på omslagsfliken var nog för att jag skulle låna hem En lycksökares historia av Richard Mason. 

Men! Så många ämnen författaren försöker greppa - han bjuder ju på ett smörgåsbord av böjelser och begär, och serverar till efterrätt en skål med tvångssyndrom. Det är pilskt, ja det är det, och orden är lite väl modernt runda. Till huvudpersonen Piet, som är en bildad charmör, ett socialt vidunder, från enkla förhållanden, dras alla som flugor till en bit socker - män och kvinnor, överklass och underklass. 

Amsterdam, påsken 2010

I slutet av boken riktar författaren ett tack till bland annat Museum Willet-Holthuysen. Det besökte vi när vi var i Amsterdam, för att få en bild av hur livet kunde ha sett ut i de smala kanalhusen. Det är ett fint museum, och det res- och samlingsglada par som en gång bott där var mer intressant att lära känna än de människor Mason skrivit om...

Så nej, En lycksökares historia är inget mästerverk, och nej, jag har ingen större lust att skriva om boken. Men det är heller inte så veckotidningshemskt som det låter och jag läste ju faktiskt ut den (med ibland lite röda kinder).

En liten rysk roman

"Ofta kunde jag i flera timmar i sträck inte slita mig ifrån henne, jag inpräntade varje handrörelse hon gjorde, varje åtbörd, lyssnade till varje vibration av hennes klara, silverklingande, men aningen dämpade stämma och - märkligt nog! - alla deras iakttagelser väckte hos mig, förutom det försynta och behagliga intrycket, ett slags svårbegriplig nyfikenhet. Det var som om jag försökte gå till botten med en hemlighet..."

Veckans ryska tema avslutas med en liten roman, En liten hjälte, av en stor författare - Fjodor Dostojevskij. Berättaren är en 11-årig pojke som befinner sig på en stor flott egendom där fest och glamour avlöser varandra utan ände. Pojkens hjärta sätts i brand av den vuxna madame M. 

Berättelsen skrevs under en tid då författaren vistades i fängelse, fråntagen sin åsiktsfrihet. På få sidor mejslas överklasslivet ut och de olika känslospänningarna fram. Romanen är i sig ett litet konstverk men tyvärr framgår det inte varifrån omslagsmotivet är hämtat.