Kulturtoppen! Januari

Sedan i somras har jag lånat och modifierat en idé från Arbetarbladet som varje fredag summerar fem kulturella topphändelser. Jag gör samma sak, fast månadsvis. Jag är enväldig men inte opåverkbar jury.

Kulturtoppen - januari 2013

1. (Ny) GIFF. Nej, det är inte en idrottsförening i Gävle det är Göteborg International Film Festival som gav mig och maken så många fina filmupplevelser i slutet av månaden.

2. (Ny) LEV. Ett konstverk utbrett i gångtunneln vid Umeå station - allt kreerat utifrån Sara Lidmans ordskatt.

3. (Ny) Vi kom över havet. I vi-form berättas på få sidor något av det starkaste jag läst på länge. Julie Otsukas verk har hittat in i många läsarhjärtan.
4. (Ny) Kulturtofflorna. Julklappen från lillebror som håller mina lättfrusna fötter varma när jag idkar stillasittande läsning.

5. (Ny) En man utan land. Mitt första men inte sista möte med Kurt Vonnegut. Tänk att det finns så roliga och inspirerande böcker på hylla Gz.

* Hedersomnämnande: Villa Muramaris, kulturskatten utanför Visby som förstördes i en brand.

Tidigare Kulturtoppar

Mästare i kortkort och mellanlångt utläst

"Samarbete med fluga
Jag skrev det där ordet på papperet,
men han lade till apostrofen."

Av någon märklig anledning följde inte min pågående läsning med till Göteborg, den låg kvar hemma vid sängen. Istället skaffade jag mig det senaste numret av Vi läser för hemresan, däri bland annat en artikel om "flash fiction" som sägs "explodera" på nätet och i mobilerna. Det är de kortkorta berättande texterna som lämnar mycket öppet för läsaren att fylla i.

När jag läser artikeln så längtar jag ännu mer efter min hemmaglömda bok. Hon nämns inte i artikeln, men nog måste Lydia Davis vara en mästare i genren? Med texter som den här

"Exempel på oavslutad handling i förfluten tid på ett hotellrum
Er städerska har varit Shelly."

utmanas tanke, betoning och grammatik. I novellsamlingen jag läst, Samarbete med fluga, varvas stil, längd och innehåll. Det är ett häftigt, tankeväckande och glimrande möte som uppstår mellan mig och novellerna jag läser. Det är vardag men sedd med en alldeles speciell blick. Rösten är ibland poetisk, ibland kyligt analytisk men alltid medveten om berättelsens kraft, oavsett vilken form den tar sig - och med varje ord viktat och skarpt skuret. Att tänka stort och säga smått, det är något tilltalande i det. Och nog krävs något mer av författaren än att snabbt svänga ihop några ord som bildar "flash fiction"?

Jag har vaktat den här karamellen sedan författaren gästade Babel i höstas. Intervjun med henne minns jag som en av de bättre och mer intressanta i det sammanhanget. Nu har jag läst och njutit, ibland på det där lite förfärade sättet. Och se, författaren är nominerad till Man Booker International Prize. Lägger den 22 maj på minnet, då får vi veta hur det gått för Davis och konkurrenterna.

En filmisk helg i Göteborg

Först sonderade vi terrängen var och en för sig maken och jag. Alla medel var tillåtna - stjärnor, hjärtan, bläckplumpar, färgglada pennor - för att markera och gradera de heta kandidaterna. Sen tog vi plats på en trevlig lokal hemma i Gävle och jämförde listorna. Skulle jag tvingas ge upp tanken på någon favorit? Riskerade de högst önskade att kompromissas bort? Skulle jag behöva slåss för någon av de hetaste kandidaterna? Men nej, det gick mycket fredligt tillväga och snart hade en plan för några välfyllda dagar i Göteborg tagit form. Vi var med andra ord redo för årets stora filmfestival! Och under helgen har vi sett sammanlagt åtta filmer i olika genrer, av debutanter eller mer rutinerade filmskapare, från nära och fjärran.

Planeringsstadiet

Efter en god frukost inleddes lördagen med The Great Kilapy en film från Angola/Portugal om en playboy-typ som lite så där i förbifarten stöttar kampen för ett avkolonialiserat Angola. Därifrån bytte vi biograf och hamnade i nutidens New York genom Supporting Characters om ett par filmräddande klippare. Filmen kom att bli en stor favorit genom sin fräscha dialog och avslappnade skådespel. Dessutom hittade jag min soulmate i filmens Amy som storgråter i soffan, inte för att någon dött utan för att "I've got a promotion"..

Supporting Characters

Näst på tur stod Neighbouring Sounds, en brasiliansk film som bjöd på spännande historier om ett gäng människor nära, eller längre ifrån varandra, skenbart vardagligt med en ylande hund nere på gården. Vi avslutade kvällen sent med A Liar's Untrue Story of Monty Python's Graham Chapman, en i huvudsak animerad film, som var ungefär lika knasig som sin titel.

Årets affisch skapad av Liv Strömquist

Söndagsmorgonen ägnade vi åt en film som i programkatalogen beskrivits som en svart komedi - Death of a Man in  Balkans. Och visst var den svart men den innehöll även mycket värme. Ett lika enkelt som genialt grepp har använts för att bygga upp scenen - en kamera, ett rum och så grannarna som kommer och går för att titta till den självmördade mannen och vänta på polis och ambulans. Fortfarande undrar jag över om filmen gjorts i en enda tagning eller om där fanns något brott för snabbt att uppfatta för ögat.

Death of a Man in Balkans

På eftermiddagen såg vi italienska Nina som med sin glidning mellan dröm, dagdröm, verklighet förvirrade åtminstone den här åskådaren. Men allt behöver inte klargöras, och det var en fint berättad film. På kvällen väntade en film, Museum Hours, som tog plats i Wien och till stor del på deras konsthistoriska museum. I spelfilmens form berättades ett stycke konsthistoria men också om en fin relation. Patti Smith visade sig till min stora förtjusning vara en av producenterna. Dagen avslutades i ett långsamt tempo, med kontemplativa scener och utmärkt skådespeleri.

Kylig salong... 

Innan hemfärd delade vi på oss inne på Hagabion (en RIKTIG biograf!!) jag för att se en triangelhistoria och maken för att se någon konstfilm. Triangeldramat  The War of the Volcanoes handlade om inga mindre än Ingrid Bergman, Roberto Rosselini och hans ex Anna Magnani - som gjort för vita duken.

Nu är hjärtat fullt av film och hjärnan likaså. Tack GIFF för ännu en fantastisk festival!

Äntligen i min hand (i min famn) dikter av Emily Dickinson

"Ett ord är dött

När det

sagts -

Säger vissa - 

Jag säger

att det

börjar leva -

Just den dagen - "

 ur. Gång på gång är skogarna rosa i översättning av Ann Jäderlund.

Förresten, visst skrev väl Åsa Beckman i DN om ED:s tankestreck härom veckan?



1830-1886



Mångsysslande

I koppen julkaffe
I handen Lydia Davis Samarbete med fluga
I öronen CD-revyn i P2
I hjärtat älskade maken på väg hem från en veckas jobb någonstans i Indien
I huvudet filmerna som väntar på filmfestivalen i Göteborg

Ett mästerverk i vi-form

Julie Otsuka har tagit ett genialt grepp om sitt digra källmaterial som filtrerats till ett kollektivt vi, kvinnorna som kom över havet. De reste från ett älskat Japan till de väntande männen i väst, som inte alls var som de beskrivits sig. De kom ett liv inte alls lätt och luftigt, och till skeenden som inte någon kunnat föreställa sig.

Idag har jag umgåtts med alla de både namngivna och icke-namngivna kvinnorna, tagit del av deras lidande, deras förväntningar och sorger - det har varit mycket starkt. Vi kom över havet är 171 sidor briljant, välskriven roman och en bok att lära av. Den här gången instämmer jag innerligt med de som tidigare läst och tyckt: Detta är ett mästerverk från början till slut.

Sällsamt bra

Om jag skulle gradera årets läsupplevelser så här långt så skulle Emine Sevgi Özdamars Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden skattas som den största och mest intressanta. Detta även om motståndarna hade varit ännu vassare.

Läsaren tas med till 70-talets Berlin, där hur och när gränsen mellan öst och väst korsas är av yttersta vikt. Från Turkiet kommer författaren till hit för att utöva teater, verka inom den, och hon får göra det tillsammans med den tidens stora namn. I ord och bild görs dokumentära anvisningar om vad som händer på scenen i de olika uppsättningarna. I ord tecknar också Özdamar sin tid i Berlin, ibland drastiskt och alltid med en stor öppenhet för läsaren att själv fylla i, göra berättelsen komplett. Teaterliv, kollektivliv, kärleksliv, hemlängtansliv, Berlinliv. Rámus förlag har bjudit på ett stycke mycket inspirerande läsning om en stad, en tid, en människa.

Caroline/Tchoupitoulas ledde mig fram till boken, tack för det.
Ingrids boktankar har också läst den. Och förhoppningsvis många fler...

En gotländsk pärla är borta

Bland de dystra nyheter som Ekot förmedlade på morgonen fanns också en tråkig kulturell sådan: Villa Muramaris på Gotland har brunnit ned. Detta kärlekens och konstens hus som skapades av Ellen Roosval von Hallwyl och Johnny Roosval och byggdes 1915-17.

I maj 2011 svängde min make och jag av vägen strax efter Visby för att se huset som fascinerade. Nu är jag extra glad över bilderna jag tog där. Här skrev jag om besöket.

Zweig om Joyce

"Bruksanvisning: man söker sig först ett fast underlag för att inte under läsningen ständigt behöva hålla denna mammutroman i handen, ty volymen omfattar nästan 1.500 sidor och är tung som bly. Sedan fattar man försiktigt mellan fingret och långfingret de bilagda prospekten över "Århundradets största prosaverk" och "Vår tids Homeros", river sönder dessa braskande, överdrivna reklamlappar och kastar dem i papperskorgen för att inte på förhand uppfyllas av fantastiska förväntningar eller retas till motsägelser. Därefter sätter man sig i en länstol (ty det kommer att ta lång tid) och bemannar sig med allt sitt tålamod och all sin rättvisa (ty man kommer också att bli arg), och så börjar man."

Han får det att låta ganska enkelt, Stefan Zweig, i sina "Reflexioner till Joyces Ulysseus" delgivna 1928 och återfunna i Möten med människor böcker och städer (1940). De båda författarna mötte varandra, det kommer jag ihåg från Världen av igår. Själv är jag inte redo än att ta plats i läsfåtöljen men boken står där i hyllan i sin turkosa klädnad. I färskt minne Bokmanias läsning under förra året.

Zweig fortsätter med att beskriva sin läsupplevelse: "Man skriker av förtjusning, man rasar av förbittring, man tröttnar och känner sig piskas vaken igen."

Känn lockelsen!

Litterärt restaurangbesök i Gävle

"Frida tillbringade sin födelsedag i turnébussen. Hon fick ett armband av Magnus till frukosten som intogs på en vägkrog och supé på restaurang Matildas när de kom fram till Gävle."

Bra restaurangval i Mariette Glodecks i Den sista dagen i december. Tänk vad man kan hitta när man bläddrar bok under extrakvällspass på biblioteksfilial.

Läsa-titta-läsa-titta

I ett försök att ta tillbaka läslusten, som försvann halvvägs i Mo Yans bok om Ximen Nao, lånade jag hem Faller fritt som i en dröm av Leif G W Persson från jobbet igår. Sedan läste jag... och läste, innan det var dags för premiären på teve av En pilgrims död.

Det är efter ett mycket långt uppehåll från genren, som jag läser en deckare. Jag blickar in i ett nygammalt landskap, tecknat av en för mig tidigare oläst författare. Till skillnad från tv-serien kretsar boken uteslutande kring mordet på Olof Palme och den skuggutredning som inleds av Johansson & co. Men ibland ordagrant men betydligt förkortat, ibland för förkortat, dialogen som låter något stolpig och teatral.

Precis som romanens Lisa Mattei var jag 11 år den där februarikvällen 1986 och jag minns det tydligt; den kollektiva chocken, löpsedlarna, teorierna som avlöste varandra. Läsningen triggar barndetektiven i mig, för tänk om svaret finns någonstans i det digra materialet?

I boken irriterar jag mig på upprepningarna (otaliga gånger har personerna påpekat att chefen "kan se runt hörn" - med just de orden.). Fast jag blir ändå lite förtjust i den pladdriga tonen, och i att arbetet sker i stillhet i polishuset och i alla fall inte hittills genom blodiga uppgörelser på gatan.


Hittills: 1-0 till boken.

Uppdatering:
Snart slut nu. Av boken många konstiga drömmar. I boken ett evinnerligt bläddrande fram och åter för att hålla ordning på relationer och revolvrar. Nej, jag är inte deckarsugen längre.

Läsande människor

I mitt flöde på Facebook dyker inlägg från Underground NY Public Library upp med bilder på läsande människor. Det är inspirerande och speciellt att se människor djupt försjunkna i böcker. Läsa kan man göra hur som helst, var som helst - samtidigt som du genom det du läser är var som helst, hur som helst. En läsande människa är innesluten i bokens värld, i de känslor, tankar, reaktioner som texten väcker. En läsande människa i det offentliga rummet delar något mycket intimt och nära med oss andra runt omkring, låter det boken väcker speglas i ögon och ansikte.

På min buss till och från jobbet i Gävle finns också läsande människor. Inte jättemånga men några. Som damen igår med svart basker, fast i något läsbart som rymdes i den stora handväskan. Eller den unge mannen som förra veckan hann läsa några sidor i Gun-Britt Sundströms Maken på sin färd genom staden. Men min favorit är den unga Anna Karenina-inspirerade kvinna med svart kappa, pälsmössa och dramatiskt blekt ansikte som jag såg på ett tåg i Stockholms tunnelbana. Hon läste, förstås och helt sant, Kvinnor som älskar för mycket av Robin Norwood.



För  några år sedan spanade Boktoka på läsande personer i Stockholm.
Underground New York Public Library-bloggen

En lyckad kombination av julklappar och lånekort

Värmande tofflor för mina kalla fötter från lillebror, swingig 20-tals jazz och uppiggande te från maken och så den lånade boken. Det är nu dags för Ximen Nao att återfödas som tjur. Många sidor, härlig läsning. Nu vet du vad jag omger mig av den kommande tiden. 

PS: Det är svårt läsa Mo Yan utan att i bakhuvudet ha den kritik som riktats mot honom, och det utan att jag själv kan ta ställning. Anna Gustafsson Chen som översatt bl a boken jag läser delar på sin blogg Bokberget med sig av en text om honom, ursprungligen publicerad i Karavan.

"Vi är dansande djur. Så vackert det är att resa sig och gå ut och göra något."

Men en annan man jag också ett tag varit intresserad av att läsa hann före Thompson. På bussen hem från jobbet igår började jag läsa Kurt Vonneguts (1922-2007) självbiografiska noteringar, associationer, tankar En man utan land tillkommen när författaren är 84 år.

Vonnegut - en gång krigsfånge i Dresden, senare bejublad i bokform och New York-bo. Han visar sig skriva så bra att jag inte kan slita mig från texten, knappt när jag går runt på ICA, och definitivt inte när jag kommit hem och tagit plats i soffan. Det är USA-kritik, kritik mot vårt teknikfixerade samhälle, mot hur jorden förstörs, kommentarer om skrivande, om bibliotekens roll för det fria ordet - allt roligt, underfundigt och klokt formulerat.

Jag läser högt för maken, jag fnissar, viker hörn (fy, fy i låneboken) och försöker lägga ord på minnet.

Det ena ger det andra

Svetten rinner på den evigt unge Johnny Depp, rommen flödar, tuppfajter utkämpas och bilfärderna är helt galna i filmen baserad på Hunter S. Thompsons Puerto Rico-utspelande roman. The Rum Diary.

Så berättar kollegan om hur film och roman inte riktigt hänger samman, att film också blivit biografi men inte riktigt. Och jag föreslås läsa Thompsons texter och se dokumentären om honom och kanske någon ytterliga film. Så direkt i min hand fler Thompsonverk och ett antal drogrelaterade hallucinationer .

Nu fattas bara eoner av mer lästid och en flaska rom.