Konsten att icke-mingla på bokmässan

Eftersom jag aldrig riktigt lärt mig behärska konsten att mingla är det skönt när minglet så att säga kommer till mig. Detta i form av bloggerskorna Och dagarna går (men var var gästbloggare M?), Spectatia och Mimmimarie som letade på mig i "min" monter.. Är så glad över att ni kom fram och hejade, även om prattiden av olika anledningar blev kort!

Kanske någon mer tittar in i morgon? Grön monter, gratis kaffe. D02:06.

Vända blad - c’est quoi ?

En annan bladvändare jag läst i helgen är Julie Jézéquels Vända blad, som kändes mjuk och behaglig att vistas i efter Steinar Bragis Kvinnor.

Spökskrivaren Clara får ett uppdrag som visar sig vara ganska udda. Monsieur Rosier vill att hon hittar på hans liv, diktar eller skapar om honom. Genom hans fåordiga berättelse om sig själv får Clara stoff till den nya, som hon lite konfunderad skriver. Det är ett välkommet uppdrag som ger ett ekonomiskt tillskott som Clara och tonårssonen ska leva av och ju mer Clara skriver desto mer engagerad blir hon i sin uppdragsgivare. Vad känner han, tänker han, tycker han? Vem är han? Och till hennes förvåning blir också tonårssonen berörd - och engagerad i sin mor. 

Vända blad är en snabbläst roman som kombinerar allvar och humor på ett fint sätt. Clara är något slags litterär kusin till t ex restaurangägaren i Ät mig, som båda har hamnat lite utanför tillvaron. Där Clara är manusförfattaren som efter ett impulsivt tilltag hamnat ute i kylan, därifrån och tillbaka in i värmen/medievärlden är svårt att ta sig. Hur mycket värme det nu finns i medievärlden... Eftersom jag är smått allergisk mot det småputtriga och pudrigt sockriga så blir jag glad när jag upptäcker att detta är en roman som är mer rakt-på-sak-dråplig med en del riktigt bra komiska poänger. Allt varvat med en mer seriös och livsfilosofisk hållning som tycks vara något av ett signum för de böcker Sekwa ger ut. Vända blad är en saltlakrits doppad i mörk choklad, och det är aldrig fel. 

Isländskt obehag

För några dagar sedan, efter att ha läst ut först Stål sedan Hare med bärnstensögon sökte jag smått desperat efter något välmatchat att fortsätta höstläsningen med. Flera goda förslag fick jag, här och på annat håll. Men en del var utlånat eller inte inköpt eller redan läst. Men jag gav inte upp utan botaniserade vidare på mitt bibliotek och kom hem med något som allt eftersom jag läste blev till en riktig bladvändare.

Isländske Steinar Bragis roman Kvinnor har rönt stor uppmärksamhet och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2010. Det är en mörk skildring som tar upp och väcker frågor om maktmissbruk, underkastelse och övergrepp. I bokens centrum är Eva, som flyttat hem till Reykjavik efter flera år i New York. Varför hon gjort denna återresa är lite oklart, hon tycks inte känna någon där, inte ha något att återkomma till. Genom en snäll landsman har hon fått låna en lägenhet högt upp i ett modernt hus med hiss direkt in i lägenheten. Det är ett hus som för de boendes trygghet är välbevakat, med portvakten som uppsiktshållare. Eva lever ensam, dricker mycket och blir motvilligt vän med en äldre kvinna i huset.

Livet ter sig märkligt diffust men när Evas historia nystas upp förstår jag varför hon är där, varifrån denna slutenhet kommer. Samtidigt som jag förstår mer om Eva, desto mindre förstår jag - och Eva - av situationen hon befinner sig i. För livet blir en klaustrofobisk mardröm där Eva inte kommer ut ur den lånade lägenheten. På nätterna händer saker hon bara kan gissa sig till, någon annan har tagit hennes liv i besittning - men varför? Så vrids historien mellan dröm, mardröm, verklighet och vaka.

Det vilar ett obehag över hela romanen och i takt med att stämningen blir mörkare blir kapitlen kortare vilket ökar läshastighet och bladvändariver, så tror jag i alla fall att det är. Det är inte så ofta jag läser denna typ av krypande berättelser, men när jag gör det tänker jag att de passar mig bättre än t ex deckare som följer tydligare mönster. Just det oklara är en del av den bisarra tjusningen, men det är samtidigt väldigt frustrerande för jag vet inte med säkerhet vad som händer och inte händer, och jag vet inte heller med säkerhet författarens intention. I romanen har cynismen segrat. Ingen hör dig när du ropar, eller ingen bryr sig när du ropar.

Ett stort hjärta på bio

Idag var vi på matiné min make och jag. Vi såg en film som värmde i höstmörker och regn, den franska En oväntad vänskap som gjort succé i hemlandet.

Det här är en riktig må bra-film, vilket kan verka avskräckande även på mig. Men den fungerar bra genom att vara smart, rolig och lika oväntad som vänskapen, och den har gått hem även hos den svenska kritikerkåren. Filmen bygger på en sann historia om den från nacken till tårna dubbelsidigt förlamade Philippe (Francois Cluzet) och Driss (Omar Sy) som blir hans skötare, eller som han själv säger, hans armar och ben. Till saken hör att Philippe är en sofistikerad, kultiverad fransman, så är även Driss men med gatans kultur som bas och med ursprung i Senegal. Det hade kunnat bli en politisk film om olikheter och likheter, om svarthet och vithet men det är en film om vänskap och om två män som tillåts vara sig själva - utan att bli till karikatyrer eller symboler. Driss ser Philippe som en människa med behov som vem som helst, han ömkar inte sin arbetsgivare eller visar någon extra hänsyn på grund av rullstolen - men får honom att må bra. Tillsammans utgör de nog filmhöstens vackraste par. Stina Wirsén skapade Lilla hjärtat som en av många andra små brokiga, med En oväntad vänskap har Olivier Nakache och Eric Toledano skapat en film med stora hjärtat som en av många brokiga karaktärer. Dessutom är den gjord med mycket stort hjärta och med några helt lysande skådespelare.

Från starkt stål till 264 japanska netsuker

Hösten har knappt börjat - och redan är jag två mycket fina läsupplevelser rikare. Det är alltid med en viss oro jag tar mig an redan hyllade romaner. Som om de överdådigt hyllade här och nu utgör ett större risktagande för mig som läsare än en klassiker som Anna Karenina som redan fångat många generationer. Men Silvia Avallones Stål levde upp till lovorden, likaså gjorde Edmund de Waals Haren med bärnstensögon.

Jag är väldigt förtjust i Italien, i dess goda bitar - landskapet, maten, kulturen... Men som turist ser jag inte de mörka sidorna, är inte en del av det dagliga livet hur mycket jag än låtsas när jag är där. Avallone visar med Stål upp ett Italien som jag vet finns där men som jag inte har sett. De två tonårstjejerna som är romanens kärna tar sig direkt in i mitt hjärta och hjärna, utan att för den skull vara särskilt sympatiska. De är som de är, präglade av miljö och uppväxt.

Författaren gestaltar övertygande den där alltigenom lyckliga och på samma gång såriga vänskapen - den mellan kvinnor som lika väl är kärlek som avundsjuka, svartsjuka och misstro. Genom dessa tjejer träder så det italienska samhället, i detta fall uppbyggt kring ortens industri, den patriarkalt betonade kulturen med bevakande pappor och många kuvade mammor, med unga män som lever med sin egen osäkerhet fram. Jag gillar det att romanen saknar något slags ytpolish, författaren flirtar inte med läsaren eller koketterar med Italien. Det är rakt, rått, stålgrått. 

Och sedan alltså Edmund de Waals Haren med bärnstensögon. Nästan andlöst följer jag författaren när han i sin tur följer netsukernas, de små japanska prydnadsfigurer, väg genom den egna släkten. Författaren berättar om Charles som en gång införskaffade figurerna, de prydde hans vitrinskåp i Paris. Charles, konstsamlaren och mecenaten, har stått modell monsieur Swann i Prousts stora verk och finns avbildad av Renoir. Han var där mitt i den kreativa smeten! Under läsningens gång blir det en och annan vända till konstböckerna för att se, verifiera, författarens berättelse. När det stora intresset för japansk kultur, japonismen, svalnar skänks netsukerna till en ung släkting i bröllopsgåva. Så får de ett nytt liv i Wien, en stad som genomgår en stor förändring på kort tid, otäckt och grymt kännbar för denna judiska familj. "Hans land av Dichter och Denker, diktare och tänkare, har blivit landet av Richter och Henker, domare och bödlar."

Netsukerna blir något mer än döda ting, de överlever och ger liv åt denna vackra och omsorgsfullt skrivna berättelse om människor som en gång på olika sätt haft stor betydelse för kulturens Europa. Hoppas keramikern, som blivit författare har fler historier att dela med oss läsare.

Men hur går jag vidare i min höstläsning, efter dessa på varandra magnifika läsupplevelser? Tips och råd emottages tacksamt.

När natten faller - över Manhattan

Ibland händer det något med böckerna på biblioteket där jag jobbar. Så här: En bok som nyss stått på en bokvagn har satts upp på sin plats i hyllan. Så plötsligt står den istället på ett skyltställ och drar ögonen till sig. Där står den sedan tills jag behagar vända och vrida på den, förstår den vill säga mig något. Inte "ät mig" eller "drick mig" som i Alice Underland men "läs mig!" Och en sådan uppmaning är ju svår att stå emot. Så gick det till när Michael Cunninghams När natten faller följde med mig hem.

Cunningham är kanske mest känd för Timmarna? Den har jag läst liksom Ett hem vid världens ände men sedan har han liksom fallit i glömska, vilket är väldigt synd. I När natten faller tas läsaren med till New York och till galleriägaren Peter Harris och hans fru Rebecca. Dottern Bea, som flugit ur boet, har de en komplicerad relation till. De vackra föräldrarna tycks ha fått en ful ankunge till barn. Till det moderna hemmet anländer "Missen" som de kallar Rebeccas betydligt yngre bror. Han har strulat runt i världen och landar nu i väntan på att ta tag i sitt liv och drogberoende här. Vilket syfte har "Missen" med sitt besök och vad menar han egentligen med att kyssa sin svåger? Kyssen ställer allt på ända. Men ändå inte för livet fortsätter, men under allt större ifrågasättande för inte bara Peter.

Det låter kanske lite dystert? Men det är ingen mörk roman eftersom Cunninghams sätt att skriva är skarpt, genomskådande och med brutal ärlighet låter han sina figurer blotta sina inre avsikter för läsaren. Förutom att det är en relationshistoria - triangeln Peter-Rebecca-"Missen" - så är den en cynisk skildring av konstvärlden. Jag trivs rätt bra där på Manhattan, bland drinkar, namndroppande av författare, konstnärer mm. Det är det goda, ljuva livet som levs - åtminstone på ytan. Det kanske glappar lite ibland, blir lite schablonartat ibland, men ändå; jo, jag är förtjust. 

Romanen griper lite efter Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Kärleken mellan män är närvarande, likaså den stora katastrofen AIDS som tog livet av Peters bror. Och så använder de både liknande markörer för att beskriva personligheter. Nu klipper jag ett stycke från DN:s recension av Gardells nya eftersom jag inte har den till hands: "Mostern är klädd i randiga kläder från Gudrun Sjödén, håret är hennafärgat och klippt i page och hon röker franska cigaretter utan filter."

Nu till Manhattan och beskrivningen av Uta, Peters kollega på galleriet: "Uta kommer ut ur sitt rum, håller sin kaffemugg i handen. Hennafärgat hår, Alain Mikli-glasögon med kraftiga bågar."  

Lite lustigt, eller hur?

En av mina bästa boklangare (tack Bokmania som förmedlat Jessika Gedins användbara ord!) är Jenny K. Så när hon råder mig att gå vidare med en äldre Cunningham så gör jag det. Därför väntar nu Kött och blod. 

Har du läst något av Cunningham? Förutom Timmarna då.

10 litterära göromål en lördagsförmiddag

* Läsa Bokdelen i DN och fylla på den mentala läslistan med t ex Peter Fröberg Idlings Sång till den storm som ska komma
* Och så reservera den i bibliotekskatalogen
* Lyssna på Lundströms bokradio  - i efterhand eftersom jag inte är uppe med tuppen en lördagsmorgon
* Bläddra bland några andra bokbloggar
* Kommunicera med läsarvänner på annat vis
* Skriva om boken jag läste ut i går
* Drömma om bokSPAningen i Alfta och undra över hur det är att ensamläsa i grupp
* Fundera på om boken jag reserverat blir en av de Augustprisnominerade.
* Låta tanken vandra till andra tänkbara kandidater, kanske Ingenbarnsland och Halva solen?
* Fortsätta läsa allra bästa Stål

Det är trevligt att vara mångsysslare!

God helg! Särskilt till Listebloggen som stod för inspirationen...

Gävle i mitt hjärta

Vi är nog många som har ett lite kluvet förhållande till vår hemstad. Som mitt till min t ex. För ibland är Gävle för litet, jag längtar ut. Jag vill ha mer - mer konst, mer teater, mer musik, mer kultur. Ändå händer mer här än vad jag hinner med att uppleva, ta del av. För mig är det tecken på att här finns ett levande kulturliv, att människor vill något.

Men Gävle är ingen metropol, lika lite som andra mellanstora städer - och det är inget att skämmas över. Gävle tycks dock ofta vara en stad som ingen tror på, som växer något slags självhat fram, vilket är föga konstruktivt. Så när jag läser om Gävle i Gefle Dagblad, under rubriken "Staden som aldrig blir" så surnar jag till. Tänker det är fel fel fel att dissa den egna hemstaden - istället för att  lyfta fram, hissa det som faktiskt finns här och ge det möjligheter att växa. Sluta att bara söka det som inte finns, se det som är istället. Ändra agendan, det offentliga samtalet om staden. Skäms inte för att du är Gävlebo, var stolt!

Därför 10 punkter med stark Gävlekultur:

Här finns:
* En Folkteater som vågar utmana och tänka nytt
* En stor mängd mindre gallerier - Galleri K, Majoo, Centralgalleriet, Kulturkiosken mm
* Ett konserthus med plats för symfonier, jazz, pop och rock
* Ett program- och debattrikt bibliotek
* Ett länsmuseum och en kommunägd konsthall
* En vacker teater tillika gästscen för dramatik, dans mm.
* Bio sjuan - som ger oss det bästa
* Ett lokalt musikliv i olika genrer som gör avtryck i omvärlden
* En 100 års jubilerande symfoniorkester
* IDKA som framstående sysslar med digital konst


Gävlar anamma!

"Sjukhusets rutiner måste i varje ögonblick stå över det mänskliga."

När jag läser verkförteckningen i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar så inser jag att det faktiskt finns en författare jag läst allt av, i alla fall romanerna. Lästa i ungefär den takt de kommit, så minnet av de första är inte så starkt. Men jag minns att de alla, fastän på olika sätt, gjort starkt intryck på mig. Både de innerliga kärleksskildringarna och de insisktsfulla men svartkomiska, i första hand, kvinnoporträtten. Kommer ihåg, mormoderns "uff, var är ni nånstans?". Tänker på vad författaren betytt för att öppenheten ökat och en mer frisinnad syn på kärlek mellan människor.

1982 var jag bara sju år så från AIDS fasansfulla intåg som skildras i Torka aldrig tårar utan handskar minns jag nog inget, eller förstod det inte. Kanske var det, liksom hos de unga männens familjer i boken, heller inget som man berördes av. Det handlade ju inte om oss. Fast allt eftersom måste sjukdomen gjort avtryck i de flesta hem, för jag kommer ihåg rädslan, det obegripliga, minns senare bilder på borttynande människor. Det går fortfarande inte att förstå denna mytomsusade hemskhet som skördar så många människoliv och gör så många ensamma.

När jag läser om Rasmus och Benjamin, om deras identitetssökande känner jag väl igen Gardell, hans varma språk och omtanke om sina romanfigurer. Men vid sidan av detta finns hela tiden sjukdomen och det som komma skall, vilket läsaren inte tillåts glömma. Det är smart tycker jag att samtidigt som historien berättas i imperfekt, presens och futurum bokens personer sätts in i ett sammanhang. Kliver ur berättelsen och blir exempel på det som skett på riktigt. Det ger en stadga och tyngd åt skildringen. Det blir något mer än en roman, det blir ett dokument över en sårig tid. 

Att Gardell äntligen givit ut en ny roman är en stor glädje, även om boken i sig väcker känslor av sorg. 

Excentrisk norrman

Såg du kvällens K special? Alltså inte flingpaketet utan kulturdokumentären. Under tre år har den norske konstnären Pushwagner följts, med kameran nära. Och ibland med konstnären direkt nos mot lins. En excentrisk särling i 70-års åldern är han, som studerat konst, varit hemlös och beroende av droger. Idag är han firad - och världskänd. Ändå var han inte det minsta känd för mig. Hans person är framträdande, han tycks vara en filmares både våta dröm och stora skräck - ingen vet vad som väntar. I all sin skröplighet verkar mannen tankemässigt och även fysiskt vital.

Dokumentären blir i sig ett konstverk, och där finns inte någon traditionell biografisk berättelse, eller någon strukturerad genomgång av hans konstnärskap. Jag hade önskat få en lite tydligare bild av vad denna pop-konstnär åstadkommit. Det jag ser väcker intresse, det ser häftigt (coolt) ut, det är detaljerade skapelser som får blicken att söka sig runt, inåt, framåt. Det är fascinerande att Pushwagner trots sitt flackande liv har skisser och teckningar gjorda från 50-talet sparade, och det är rörande att se hur ömt han handskas med dem, iklädd vita vantar.

För någon vecka sedan läste jag Line av Axel Jensen, så det känns lite speciellt när det visar sig att han var en av Pushwagners nära vänner och filmen visar bilder med konstnären intill vad som skulle kunna vara författarens dödsbädd. 

Något verk av konstnären törs jag inte klippa och klistra in här, tänk om han stämmer mig? Men de finns att upptäcka här.

Ficklampor

Helene Schjerfbeck

Jag tänkte
dina ord
var av eld och sammet

men de var av
färgglatt kräppapper

Jag tänkte
dina ögon
var lågor av eld

men de var ficklampor
som ledde in i en natt



ur Jag i första och sista person 20 polska kvinnliga poeter, av Malgorzata Hillar

(bild och text har inget gemensamt utöver att de associerades samman av mig.)

Svettig bokmässeplanering

Visst ska Hermia vara på Bokmässan - i hela fyra dagar! Men mässan i år är inte som den brukar. Istället för att läsa seminarieprogrammet framlänges och baklänges så ägnar jag mig åt att beställa "give aways", mailbombar fantastiska kollegor med mässinformation, klurar på teknik och möbler. Årets bokmässa går i arbetets tecken och som något slags "spindeln i nätet" ska jag klättra runt i den där stora gröna montern som Gävleborg brukar bjuda in besökare till.

Programmet är på topp, mässhumöret likaså. Nu återstår några veckors väntan och hårt arbete innan det är dags att ta plats i vimlet. Hos Gävleborg händer, som på alla ställen på mässan, mycket spännande saker. Du som är litteratur- och kanske filmintresserad rekommenderas en extra koll på lördagen. Här hittar du programmet. 

Montern är D02:06

Hoppas vi ses!

Alla dessa val...

Det är ju som bekant valår i år, inte här men där borta. En bok jag länge tänkt läsa är

Kanske kan den passa för hösten, även om den inte, vad jag vet, innehåller några duellerande presidentkandidater.

Det finns ju val att göra även på hemmaplan. Enligt O, Fiktiviteter eller Stringhyllan vem röstas fram som  mottagare av utmärkelsen med det långa namnet Forma Books Blog Awards? Lycka till önskar jag de tre utvalda! Och håller tummarna för att alla smutskastningskampanjer uteblir.

Eftersom min vän Feelgoodbibliotekarien och jag sällan läser eller gillar lika är jag lite skämtsamt skeptisk till boken man kan vinna. Men jag litar ändå på hennes smak och rekommenderar dig att välja att delta i tävlingen!

Känslan av ett slut - veckans första bok

Minnet är inte att lita på. Och kanske är det vi minns och bär med oss inte det mest betydelsefulla. Vi väljer våra minnen, bedrägliga skärvor av liv.

Tony har sina minnen av uppväxtår, kamratskap, studier och kärlek. Han bär med sig både sitt livs fröjder och de stora besvikelserna och oförrätterna. I sitt minne är han en upphöjd version av sig själv. När det förflutna dyker upp genom ett brev om ett oväntat och annorlunda arv måste minnena revideras och konfronteras. Tony tvingas kliva ut från centrum av sin egen berättelse, se sitt liv från ett annat perspektiv.

Det går fort att läsa Julian Barnes Känslan av ett slut men tankarna om den tar inte slut när boken slås igen. Kvar finns både frågetecken om min egen uppfattningsförmåga och ännu mer om Tonys. Vilken roll hade han i det som skedde och vilket ansvar är hans, om något?

Texten är både vacker och vemodig, det är en rekapitualtion av en persons liv, när det är närmare slutet än mitten. Barnes skriver klart och exakt, vilket passar väl för den smygande, pusselbitshandling som presenteras. På andra ställen på nätet finner jag diskussioner om vad som egentligen hände, och jag läser dem som för att se facit. Men något facit tror jag inte finns, istället en text med öppningar och ledtrådar åt flera håll som vill väcka frågor för läsaren att fundera över, på samma sätt som Tony tvingas fundera över sitt liv och de minnen han valt. Det är skickligt gjort av författaren. Ja, det är det.

Söndagsdekadens

Vid midnatt läser jag dessa rader, för att strax därefter slå igen såväl ögon som bok och krypa ned under täcket.

Nu är 2012 års 26 augusti mer moget och jag har läst ut Amor Towles Artighetsreglerna. Romanen startar i januari och har efter ca två tredjedelar nått den åttonde månaden. Året är 1938, platsen New York och den kombinationen lockade mig att läsa den här boken.

Huvudpersonen Katey blickar tillbaka 30 år i tiden till just 1938. Året utgörs av en virvel av händelser och människor. Allt tar sin början i vänskapen med Eve och Tinker, den elegante man som bjuder dem på drinkar. De blir de tre musketörerna, vars förhållande rubbas av en olycka. Katey tar sig igenom det hela utan någon yttre skråma, värre är det för Eve. Katey har överhuvudtaget en fattning och lätthet som gör att hon glider genom boken med huvudet högt och med en flaska gin att ta till när det blir tungt. Jag gillar henne, hur hon med skinn på näsan tar sig från sekreterarvärlden in i förlags- och tidningssvängen och in i nya umgängen och bekantskapskretsar. Hon kommer från enkla förhållanden men de hon väljer att, med oväntad fallenhet, umgås med är New Yorks glamoröser. De tycks alla tillhöra den yppersta societeten, men allt är inte vad det synes vara.

Artighetsreglerna är en snabbt snurrande skildring. Ibland så snabb att jag först i efterhand fattar vad som hänt, såsom att vänskaper i själva verket är förälskelser. Katey är berättaren, men som läsare får jag omvärlden och människorna i den genom hennes ögon mer än jag får del av hennes inre. Så blir vissa av hennes ageranden lite omotiverade, men ändå underhållande och oväntade. Och kanske är det överraskning författaren vill uppnå? Några stycken läser jag högt för min man och upptäcker språkets lätthet och komiska poänger. Det finns en del rätt härliga scener i romanen, och ibland applåderar jag tyst både Kateys och författarens påfund. På omslaget jämförs den stilmässigt med Fitzgeralds The Great Gatsby, vilket nog är lite orättvist mot den nutida författaren. Men detta är en detalj- och miljömedveten blick på en svunnen tid där drinkar dricks i vippande klänning. 

Ibland kan det att vilja bli underhållen och försvinna bort en stund vara skäl nog för valet av bok. 

"Man kan säga vad man vill om de psykologiska nyanserna hos Proust eller om det narrativa spektret hos Tolstoj, men man kan aldrig påstå att Agatha Christie misslyckas med att underhålla. Hennes romaner är enormt tillfredsställande". 

Så har också jag, fast genom Amor Towles, fått några dagars trevlig förströelse, precis som litteraturälskaren Katey fick hösten 1938 när hon läste Agatha Christie.