"Mina läsare och jag har aldrig trott på minnet."

Plötsligt när jag ligger i hotellsängen och läser kommer jag på att jag visst har en nu levande favoritförfattare. Att det visst finns en författare som skulle kunna göra mig "starstruck".

Torgny Lindgren.

Nu har jag läst hans senaste (men hoppas jag innerligt inte sista) berättelse som är en historia om de minnen han inte säger sig ha. Jag gillar den lakoniska, ibland underfundiga stilen. Det fragmentariska berättandet som samtidigt är fast förankrat i släktens alla led. Läsaren följer författaren från den lungsjuka barndomen till våndorna kring denna boks tillkomst. Det handlar om samtal och möten, den del obehagliga, en del lustiga och tillfälliga. En del glimtar av Svenska Akademiens olika ledamöter ges också, från ett lite annat perspektiv

"Ibland lyfte jag upp min kropp och låg en stund uppe under taket och vilade mig. Jag var inte särskilt förtjust i kroppen, det är jag inte heller nuförtiden. Än idag kan jag utföra det där tricket. Det händer att jag lägger mig uppe under taket i sessionsrummet på andra våningen i Börshuset. Jag ser Ulf Linde och Kristina Lugn och Kjell Espmark och Peter Englund och Lotta Lotass och alla de andra så att säga uppifrån. Men jag gör det med stor tvekan. Jag är inte längre alldeles säker på att jag alltid kan hitta tillbaka."

Kanske är det minnen han berättar, kanske är det en skröna. Det handlar, oavsett vilket, om att vara människa. Kanske om att vara Torgny.

Staden i den röda kappan

Özgür har lämnat Istanbul för studier och undervisning i Rio de Janeiro. Men nu har det blivit så att hon mest driver omkring i den tropiska värmen. Driver omkring och överlever. Asli Erdogans roman Staden i den röda kappan är en mörk skildring där huvudpersonen är staden Rio, lika mycket som Özgür. Under en dag följer läsaren den utanförstående Özgür i en berättelse full av tillbakablickar, parallellt följer vi Özgürs egna tankar i romanen hon skriver på. Det är inre och yttre bilder av en stad där våldet och depravationen dominerar. Det är verkligen ingen lockande skildring av denna heta stad.

Det här är en roman som drabbar mig som läsare. Den går inte att undkomma. Jag kommer att tänka på Mianos Nattens inre som var på liknande sätt obarmhärtig. Erdogan är så skicklig på att framkalla stämningar och hon har ett bildspråk som väcker starka känslor. Författaren tar mig in i mörkret, men utan att hålla mig i handen.

Bland boklådor på Söder

Vi tillbringade helgen i Stockholm, kärleken och jag. Det blev ett par dagar blickandes ut från Söders höjder.

Jag gillar inte riktigt reaträngseln i bokhandeln och har inte känt någon större längtan efter fynd. Men så på Götgatan ligger ju Söderbokhandeln som är en upplevelse även utan rea. Om man kommer från en stad med två välsorterade pappersaffärer men utan något bokutbud att jubla över så jublar man extra mycket just där. Även i mig, som mest lånar min läsning, började hjärtat slå snabbare när jag såg all fin litteratur på hyllor

och i soffa.

En liten påse följde med därifrån.

En bit ifrån Mariatorget, vid ett annat mindre definierat torg, ligger en annan bokhandel. Även här var det rabatterad försäljning och det inte bara av reaböckerna. Här handlade jag bl a boken som jag inte vann i tävlingen härom veckan - Mavis Gallants Från det femtonde distriktet.

Det blev en debutvända också till Fotografiska där det, passande nog med tanke på att han figurerar i Just Kids, pågår en utställning med Andy Warhol som motiv. Riktigt förtjust blev jag i Sarah Moons foton som flirtade med en äldre tradition. En god fika i deras fantastiska kafé med utsikt över isflak och mot Djurgården avslutade besöket där.

Och så har vi hört Romeo- och Juliakören i en uppsluppen föreställning på Dramaten. En krogshow med renässansmusik och mexikanska hattar för (fin)kulturnördar.

Alla resor, även de kortare berikar. Fast riktigt inspirerad till att resa längre blir jag av Jeg leser, som är nyss hemkommen från Cuba.

Sex dagar med världens mest riskfria sysselsättning

I flera år har jag längtat efter sportlov - och nu äntligen har jag givit mig ett! Fast eftersom det är mig det handlar om är det snarare ett läs- och kulturlov (eventuellt med inslag av skidtur). Sex lediga dagar har jag, detta är den första. Så nu läser jag

"Att skriva handlade framför allt om att skapa ett sammanhang, men om Rio skulle beskrivas med ett enda ord var detta ord KAOS. Att fånga denna stad var lika omöjligt som att spåra upp en överdrivet listig rovfågel i en regnskog full med giftiga taggar, krokodiler och anakondor. Hur beskriver man till exempel hunger för en sofistikerad, utbildad stadsmänniska som aldrig upplevt den, någon som istället valt att sjunka ner i en bekväm fåtölj och ägna sig åt världens mest riskfria sysselsättning - att läsa böcker? Vems ord skulle hon använda?"

Visst blir jag lite träffad där jag sitter, med en kopp te inom räckhåll...

Fast läsning kan få nog så omvälvande konsekvenser, inuti inte minst. Boken i min hand är Staden i den röda kappan av den turkiska författaren Asli Erdogan. Eftersom jag tyckte väldigt mycket om hennes Den mirakulöse mandarinen har jag höga förväntningar på den här.

"Patti, ingen ser världen så som vi ser den."

Tack vare ett citat hos Bokbabbel kom jag mig äntligen för att låna hem och läsa Patti Smiths Just Kids. I ett sträck läste jag den, så gott det nu går med heltidsjobb. Nu när den är slut saknar jag hennes röst som talat så fint genom hela boken.

Som ung kommer Patti (ja, hon är min vän nu så det blir förnamnet jag använder) till New York där hon efter en ganska miserabel tid möter Robert Mapplethorpe. Boken är deras historia som ibland är kärlek men alltid, alltid djup och livgivande vänskap. Det händer så mycket runt omkring dem - det är stjärnor som tänds, faller, dör. Stjärnor de springer ihop med på Hotel Chelsea där de bor en bra stund. De lever i en värld där Andy Warhol, Janis Joplin, Allen Ginsberg, för att nämna bara några, är verkliga, påtagliga, personer. Hur kan man leva där utan att bli hög - på det egna skapandet, på de många mötena, på livet?

Jag var där och upplevde dessa stora ögonblick, men jag var så upptagen av mina egna tankar att jag knappast insåg det.

Så var det med det. Hög på droger blir däremot många, även om Patti själv är skönt restriktiv i sin uttänkta rockiga eller victorianskt läderbandsklädda look.

Patti skriver på ett chosefritt och äkta sätt, tycker jag. Det finns så mycket av värme och osjälvisk kärlek i boken - från början till slutet. Konstnärskapet är heligt och på allvar och både Robert och Patti söker sin position och kreativitet; alltid med stöd hos varandra. Trots att vägen till att bli en etablerad konstnär kantas av svårigheter finns det ett slags gott mod genom hela boken, kanske vilar över berättelsen ett nostalgiskt skimmer? Det var också fint att läsa en biografi skriven av en så hängiven litteraturälskare*, som vallfärdat i poeters spår. Biografier läser jag annars sällan, men den här blev jag alltså riktigt förtjust i. Om jag inte var ett rktigt fan av Patti Smith innan så är jag definitivt det nu.

Free Money från debutalbument Horses (1975).

*Minns intervju i DN i somras där Patti Smith sörjer de försvunna läsglasögonen. Säger "läsning är min största njutning".

Vem är det som skriker i skogen om natten?

Den som undrar är Catherine i Michel Fabers lilla roman A cappella. Hon befinner sig på ett slott i Belgien tillsammans med sin man och resten av den sångensamble de tillhör. Här ska de repetera in ett svårt och nyskrivet verk. Gruppen har hållit på ett tag, men en ung tysk kvinna är ny med sig har hon sin bebis.

Catherine mår inte bra, hon är deprimerad och vaknar varje natt av just de ångestladdade skrik, som ingen annan verkar höra. Trots att gruppen känt varandra länge är det som om de först nu får syn på varandras olika stämmor. Och det är snarare skildringen av gruppdynamiken än den av Catherines hörvillor som gör romanen intressant.

På få sidor tecknas grupporträttet och gestaltas personerna. Det blir några dramatiska dagar på slottet, som påverkar dem alla på olika sätt. Här finns inget franskt småputtrigt men istället ett slags subtil svart humor.

Tack Jenny (utan blogg) som kommenterade angående sin läsning av Fabers betydligt robustare Sugar och ledde mig in på det här spåret. Jag började med 137 sidor Faber...

En märklig polsk författare

Ett fyrverkeri av ord

"I juli for min far för att dricka brunn och lät mig och min mor och äldre bror bli ett rov för de glödvita och tryckande sommardagarna. Omtöcknade av ljuset bläddrade vi i lovdagarnas väldiga lunta, där varje blad glödde av solsken och doftade bedövande sött av gyllne pärons fruktkött."

ligger fjärrlånade bredvid mig. Det är den polske* författaren Bruno Schulz (1892-1942) som talar genom Kanelbutikerna från 1934. Författaren levde då Europa såg annorlunda ut och mörka makter härjade. Han sköts till döds av nazisterna på öppen gata. På omslagstexten beskrivs han som en av Polens "märkligaste" författare.

Bruno Schulz. Namnet dyker upp här och där just nu - till exempel genom Nicole Krauss som tipsar om honom i Vi läser och genom Jonathan Safran Foer som skriver om. Och Ingrids boktankar uppmärksammar Schulz i ett läsinspirerande inlägg. Av Steve Sem-Sandberg finns en essä i tidskriften Glänta 2009:1 som kan vara en bra ingång i författarskapet. Och ja visst, essän finns på nätet! Likaså en artikel i DN. Även On Word Arts bjuder på en inledning.

Bruno Schulz var kanske i sina egna ögon främst teckningslärare eller tecknare. Flera av hans bilder finns att se, bara genom en enkel googling på hans namn. Jag upphör inte att fascineras av hur åtkomlig omvärlden är. Jag vågar nog hoppas på att även Schulz kommer att fascinera mig.

*Staden han kom ifrån, Drohobycz en gång en del av Galicien, ligger visst numera i Ukraina.

Småputtrigt i Paris

Det finns flera hemligheter i Paris än de i romanen jag skrev om igår, även berättarjaget Myriam i Agnès Desarthes Ät mig har sina dolda sidor. Att hon lämnat sin familj blir tidigt klart för läsaren, dock inte varför. Istället för att bosätta sig på Ikea som Sylvia, i Sara Kadefors Borta bäst, gör tar Myriam arbete på cirkus. Men när berättelsen inleds står hon i begrepp att öppna restaurangen som får namnet Chez Moi. Till sin hjälp får hon Ben, en ängel i mänsklig skepnad som arbetar gratis som världens bästa servitör.

Den här parisiska feel good och livsfilosofiska romanen placerar sig bredvid Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam och Muriel Barberys Igelkottens elegans. Alla tre har jag läst med ett visst motstånd. De går inte att inte tycka om men jag har svårt för just den här franska småputtriga genren. Det är lite för koketterande för min smak, det svåra görs lite för enkelt. Fast jag förstår att romanerna kan värma frusna vinterhjärtan med skildringarna om vänskap och kärlek och om vägen tillbaka. Mig värmer de en stund, men sedan vill jag ha något starkare.

Omslaget är ett foto som för tanken till en målning av Edward Hopper

Hemligheten i Paris

Det går ju alldeles utmärkt att skriva om och prata om läsupplevelser, att berätta hur en text påverkat mig som läsare, vilka känslor och tankar den väckt. Om den gjort avtryck och intryck eller inte. Att däremot rekommendera en roman och tala om hur den andra kommer att uppleva den, det går väl inte? Hur som helst gör omslagscitatet på Philippe Grimberts självbiografiskt hållna roman, Hemligheten, mig ganska irriterad. Det är författaren Tatiana de Rosnay som säger apropå boken att "Du kommer att bli berörd, och upprörd." Så har läsningen ringats in. Det är så här jag ska komma att känna.

Och visst blev jag berörd av Grimberts berättelse om sig själv som pojke. Hans historia kretsar kring en väl dold hemlighet. Författaren växer upp i efterkrigstidens Paris, han är klen och sjuklig. Föräldrarna däremot är idrottsmännsikor med hårda och spänstiga kroppar. Den unge pojken fantiserar om föräldrarna, om deras liv under kriget och om deras kärlekslycka. Så en dag avslöjas för honom saker som omkullkastar alla hans föreställningar.

På ett ganska sparsmakat språk, i korta stycken, och med cliffhangers inbyggda i texten berättas historien. Det är en text som vill vidare och den dramatiska berättelsen griper mig. Till skillnad från de Rosnay blir jag dock inte upprörd, kanske för att detaljer i texten leder tanken åt rätt håll ganska tidigt. Det finns också något slags logik i hur människorna i texten tänker och agerar. Romanen visar att det går att skriva en bästsäljare med kvalitet. Eller det är en litterär boats, om man så vill.

En tysk, en ryss och en finne

Gävle är en stad, den 17:e i storleken befolkningsmässigt sätt, med ett hockeylag i Elitserien, med ett fotbollslag i Allsvenskan men ändå viktigare för mig med en riktig symfoniorkester! Igår spelade de   för en lycklig publik. Åtminstone jag var lycklig.

När jag väljer musik här hemma blir det oftast klassiskt, den koll jag hade på ny musik för 15-20 år sedan känns väldigt främmande. Men min smak är inte avancerad, snarare säkert ganska outvecklad. Ofta efter en konsert köper jag något av vad som spelades, för det mesta brukar vara nytt för mig, men igår bjöd jag med mig maken för att höra ett verk jag ofta lyssnar på, Tjajkovskijs violinkonsert.

Att höra klassiska verk framföras på riktigt är något alldeles speciellt. Att se samspelet mellan dirigent, orkester och ibland solist är fint. Särskilt när det är så bra som igår när den unge Christian Vásquez från Venezuela intog dirigentposen och lät sitt halvlånga hår svänga i takt med tonerna. Konserten inleddes med ett stycke Beethoven, Leonora uvertyr nr 3. Gammal musik  ny för mig, fastän Beethoven hör till de jag lyssnar på.

Sedan var det dags för den svenske solisten Daniel Migdal som, står det i programbladet, började spela violin som 4-åring 1990. 1990!! Kära nå'n... Det var tid för stycket jag väntat på, violinkonserten och det är precis så vackert, så kraftfullt romantiskt som jag hoppats på och väntat mig. Så fint få höra det så här på riktigt och höra Migdals tolkning.

Efter paus, när jag knuffats runt i toalettkön av stressade damer (vad är det med 30- och 40-talisterna?), är det dags för Sibelius symfoni nr 2 vilket känns passande efter mitt nyliga besök i Helsingfors som var kompositörens stad. Sibelius har jag knappt hört annat än i samband med konserter. Kanske blir det något av honom som får fylla ut skivsamlingen? Även detta gillar jag väldigt mycket. Det är stökigt, orientaliskt och ibland nästan jazzigt. En fin fagott slingrar sig genom stycket.

Kvinnan på platsen bredvid mig säger till sin man efter stycket att "vi hade kunnat gå i pausen..", varken han eller någon annan i salen tror jag håller med henne för ovationerna är stående och applåderna långa och svallande - inte bara för solisten och dirigenten utan också för denna fantastiska orkester!

Hermia Says har aldrig tävlat

Inte förrän nu. För boken -

den vill jag ju så gärna läsa och jag har varit nyfiken på den från första stund och så har den ju inte kommit till mitt bibliotek än och dessutom är det i Paris det händer! Därför tävlas det nu hos En bokcirkel för alla.

"Jag är inte tom, jag är öppen".

Vi tar en till. Tranströmer, alltså. Mest för att titeln är så fin. Från 1962:

Den halvfärdiga himlen
"Modlösheten avbryter sitt lopp.
Ångesten avbryter sitt lopp.
Gamen avbryter sin flykt.

Det ivriga ljuset rinner fram,
även spökena tar sig en klunk.

Och våra målningar kommer idagen,
våra istidsateljéers röda djur.

Allting börjar se sig omkring.
Vi går i solen hundratals.

Var männsika en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla.

Den oändliga marken under oss.

Vattnet lyser mellan träden.

Insjön är ett fönster mot jorden."

I boken jag hittade på biblioteket har någon under den sista raden med blyerts skrivit - "Varje människa bär ett ansvar" - som en förlängning av Tranströmers egna ord.

Och så några rader ur avslutningen av dikten Vermeer, för att orden är så vackra.

"Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.

Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
"Jag är inte tom, jag är öppen"."

Hemligheter på vägen

Tomas Tranströmer firar sin 80:e födelsedag i år. Därför har jag hans samlade dikter bredvid mig. Det kommer att bli Tranströmer i tre akter på mitt bibliotek en lördag i mars, men innan dess har jag tänkt att hans dikter komma lite närmare mig. För fortfarande är det Romanska bågar som träder fram för mig när jag tänker på Tranströmer. Och nej TT själv kommer inte till mitt bibliotek. Det hade varit alldeles extra fint.

Hemligheter på vägen är från 1958

"Dagsljuset träffade ansiktet på en som sov.
Han fick en livligare dröm
men vaknade ej.

Mörkret träffade ansiktet på en som gick
bland de andra i solens starka
otåliga strålar.

Det mörknade plötsligt som av ett störtregn.
Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick -
ett fjärilsmuseum.

Och ändå solen lika starkt som förut.
Dess otåliga penslar målade världen."


Sin poetiska bana inledde han 1954 med raderna

"Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.
Fri från den kvävande virveln sjunker
resenären mot morgonens gröna zon. (...)"


Nu ska jag på möte. Ha en fin dag!

De behöver kärlek

För någon vecka sedan läste jag ut Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye. Om det är några som behöver kärlek en sådan här alla hjärtans dag så är det just dessa tre kvinnor. I romanen berättas om tre olika kvinnor, som inte känner varandra men alla med sitt ursprung i Senegal. Den första av dem åker tillbaka från Frankrike till Senegal för att konfronteras med en hemsk far, den andra som blev lovad ett nytt liv i Frankrike speglas genom sin make som är nära sammanbrottet och läsaren förstår att det inte blev bra, den tredje tvingas av sin döde makes familj på flykt eftersom det inte blev något barn, någon son. Det är på olika sätt hårt prövade kvinnor som lider psykiskt eller fysiskt. De kämpar med och för sina liv.

Berättelserna har olika lager för drömmarnas land är alltid nära och med det symbolerna, som t ex de återkommande fåglarna. Det är också berättelser som talar om olika platser - stad och land, Frankrike och Senegal. Platserna bjuder på olika möjligheter och olika förväntningar. Språket är finstämt och poetiskt samtidigt som det förmedlar smärtan i romanen.

För en del romaner gör riktigt ont att läsa, det här var en sådan.

Ta gärna del av Joannas tankar om romanen.

Att nästan svimma av läslycka

"Jag mår inte dåligt, mamma", viskade hon. Hon andades fortfarande snabbt och ansiktet som varit likblekt och rödflammigt hade blivit gulaktigt som pergament. "Det är monsieur de Montaigne. Han har hänfört mig."

De tre kvinnorna flämtade till och var och en av dem omprövade genast sin vanliga bild av Marie i biblioteket.

Marie lever djupt i böckernas värld men inget gör så stort intryck på henne som Montaignes essäer. En tvillingsjäl har hon funnit, men hänförelsen har bara börjat! Jenny Diski skriver en så levande roman om litteraturens starka kraft och om kvinnans omöjliga (?) roll. Det är ett 1500-tal som lever och vibrerar.

Lite har jag läst om vad DN:s bokcirkel tänker om Till den skrivande kvinnans försvar men helst vill jag ha min läsupplevelse så ren som möjligt. Eftermiddagen ägnas åt återhämtning efter intensiva resan och åt kurering av ond hals, till det är boken -  som är briljant formulerad och på samma gång bildande och underhållande - alldeles perfekt.

Men när drömmar blir verklighet visar det sig att de aldrig har varit drömmar, villfarelser eller rent önsketänkande. Det man har sett är bara sanningar som väntat på den rätta stunden.

Tillägg
Romanen höll från början till slut. Det var ett mycket trevligt första möte med författaren och efter tchoupitoulas ord om Diskis Främling på tåg vill jag givetvis vidare bland texterna. 

En varm rekommendation således.