Med andras ord

Ett år är snart till ända och i tankarna summeras tiden som varit. Påminns om att åren går, rusar skenar för en del.

"Du
som tycker
att dagarna går
och
livet flyr.
Tag dig samman
och gör nånting
onyttigt."

Ingrid Sjöstrand utmanar och uppmanar. Ibland är det ju så där enkelt. Nu är det Tomas Tranströmers tur

III
Espresso

"Det svarta kaffet på uteserveringen
med stolar och bord granna som insekter.

Det är dyrbara uppfångade droppar
fyllda med samma styrka som Ja och Nej.

Det bärs fram ur dunkla kaféer
och ser in i solen utan att blinka.

I dagsljuset en punkt av välgörande svart
som snabbt flyter ut i en blek gäst.

Det liknar dropparna av svart djupsinne
som ibland fångas upp av själen,

som ger en välgörande stöt: Gå!
Inspiration att öppna ögonen."

Gå! Ett imperativ att blint lyda? Ett årsskifte eller som i detta fallet decennieskifte väcker många tankar - om människor som hittat vägen in i mitt liv här eller i det mindre digitala livet, om människor som inte längre finns. Jaques Werup har satt samman ett par av de vackraste meningar jag vet. Fast det är inte förrän nu jag kommit underfund om att de är hans.

"Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig."

Dikterna i inlägget är hämtade ur samlingen Det bästa som kan hända - 70 poeter om livet en bok jag säkert återkommer till. Till dig som läser här önskar jag just det inför kommande år - det bästa som kan hända.

Året avslutas med ett stycke mjuk poesi

"vi talade med bokstäverna och
böckerna och sade, kom...
eller var det de som sade, kom!?

så var det - det var de som sade, KOM
vi skall göra er till poeter, små, tillräckligt
små för att ni ska kunna rulla ihop er i en

förklädesficka NÄR NI ÄR TRÖTTA... vi ska
ge er ord...ord och lurviga svansar, örontofsar
ska ni få och morrhår och små mjuka tassar,

pennstumpar ska ni få, ja-a-då, och skrivböcker,
så många ni vill...jamen ni ska skriva oss, det
ska ni, ni ska göra oss levande, ni ska ge oss liv!

(eller så sa de bara så där:...vi ger skrivmaskinerna
åt poeterna, vi låter dem skriva, rofyllt ända in på
småtimmarna!

eller så här:...såja, mina småpoeter skriv
på era skrivmaskiner av velour,
fler och fler mjuka dikter!)"

av, återigen, Eva-Stina Byggmästar, Men hur små poeter finns det egentligen

Ett nytt läsår kan börja.

Konst i handen

I lördags åkte jag till Stockholm för att se Nationalmuseums utställning med verk av Caspar David Friedrich (1774–1840). Den tyske konstnärens målningar är mångbottnade - på samma gång lyriskt skimrande vackra som eftertänksamma om livets förgänglighet. Hans verk finns inte i svensk ägo, utställningen bygger på inlånade målningar. Däremot finns hans konst att beskåda på ett par svenska bokomslag. Mitt seende har nog blivit selektivt efter utställningsbesöket för böckerna lyser mot mig på biblioteket.












Så är Friedrich i all sin (tidigare) bortglömdhet var mans konst. En bit storverk att hålla i handen.

Om utställningen, som pågår till 10 januari, finns en fin innehållsrik text hos Kulturdelen.

För små skrivbiträden

Varje gång jag öppnar Eva-Stina Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen har nya dikter tillkommit. Så levande tycks hennes samling vara.

"är mycket
nöjd med löven, de gömmer
så bra. dikterna fyller löven,
från kant till kant och mer än så
går över på andra sidan mjukt
med tunna sirliga linjer...

det var så bokmalarna snickrade
bokkojor, av böcker gjorde de
hemlika miljöer underbart vackra
för små skrivbiträden."

Ingen frid i julläsningen

Julen är i sin mesta ursprunglighet en kärlekens och fridens högtid. Det har inte avspeglats det minsta i böckerna jag läst under december månad. Tvärtom har de kantats av katastrofer av det kollektiva eller personliga slaget. Läsningen har trots det varit lättsam. Något jag funderat på är hur fienden skildras och hur katastrofen används berättartekniskt.

Joseph O'Neill låter i sin roman Nederland terrorattacken, 9/11, vara en direkt katalysator för händelserna som följer. Den berör personligen de människor författaren skildrar och griper in i deras liv genom att splittra familjen. Berättelsen kommer sedan att handla om hur personen inleder en bekantskap med en ska det visa sig opålitlig entreprenör. Cricketen blir så det regelsystem de har att hålla sig i efter att världen och familjen rasat samman.

För att tillfredsställa suget efter fluffiga karameller läser jag Jane Greens 39-års krisen som på ytan är en kreation i rosa. Men även här är katastrofen utgångspunkt för händelserna. I en terrorattack omkommer Tom vilket får till följd att vänner som inte träffats på många år återförenas och fortsätter att påverkas av den döde. Det är en lättuggad bok, helt rätt i sin genre.

I Paul Austers Mannen i mörkret finns 9/11 i bakgrunden men vi mötet mannen som efter en bilolycka ligger i en säng i sin dotters hus och väntar på att återhämta sig. Under tiden och för att fly den grymma verkligheten hittar han på berättelser (som är minst lika obehagliga som livet omkring honom). Den Auster jag känner sedan tidigare hade vridit den här historien varvet runt men innan den biter sig själv i svansen bromsas berättelsen upp och mannens fantasier läggs åt sidan för att istället ge utrymme för dotterdottern. Hon i förvirrad sorg efter att fästmannen dödats i kriget mot terrorismen. Den personliga katastrofen har ursprung i den kollektiva men det är den personliga berättelsen som skildras, eller som huvudpersonen i det längsta undviker att berätta.

Håkan Nesser låter den personliga tragedin drabba huvudpersonerna i romanen Maskarna på Carmine Street som tycks utväxt ur Austerland. Efter att den 4-åriga dottern försvunnit flyttar författaren Eric tillsammans med sin fru från det okända landet i Europa till NY. Ett nytt liv ska ta sin början, i bestört saknad efter dottern, mysteriet växer när Eric börjar tvivla på sin hustrus göranden. Som sig bör finns den en knut som ska lösas upp, den styr Nessers romanupplägg. Jag kan dock inte låta bli att undra varför Nesser låter historien koka över som den gör. Stopp det räcker. Tänker jag.

Mary Ann Shaffer skriver i romanen med den krångliga titeln Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap om några människor på kanalön vid tiden strax efter andra världskriget. Romanen är skriven i brevform där en författare av en händelse kommer i kontakt med ett litterärt sällskap på ön, skapat under tyskarnas ockupation av ön. En livlig brevväxling växer fram mellan författaren och de boende på ön, hon blir alltmer personligt involverad i deras liv. Denna lättsamma berättelse har inslag av mörker då den också gestaltar vistelser i förintelseläger men är ändå tyvärr ganska lätt glömd. Fienden som i det här fallet är de tyska soldaterna ges här ansikte och får av författaren viss empati. Det inleds till och med relationer mellan soldater och ö-bor. Fienden har mänskliga drag. Och det här har jag funderat lite på, utan att dra några stora (eller små) växlar på temat efter bara dessa böcker. Samtidens terrorister är i litteraturen ansiktslösa. Det byggs ingen bro mellan förövare och offer på det sätt som sker i Shaffers roman. Situationen är en annan - angreppen kommer hastigt, soldaterna är inte synliga på gatan. Striden pågår samtidigt långt borta på andra gator, i främmande icke-västerländska miljöer. Kanske måste tid passera, distans skapas innan berättare kan skapa flerdimensionella möten med fienden. Om det nu finns något intresse i att lära känna fienden.

Julhelgen ägnas slutligen åt en roman jag valt enkom för att den utspelas under 20-talet, Dimmornas hus av Kate Morton. Även här finns kriget, det första världskriget, med. Men framförallt är romanen ett melodramatiskt familjedrama. En historia jag lika väl hade kunnat vara utan. Motreaktionen efter den senaste tidens läsning (även om jag varmt rekommenderar Auster och O'Neill och lite svalare Nesser) låter inte vänta på sig. Snabbt, i desperation, skriver jag ned romantitlar och författare jag verkligen inte vill ha olästa eller som jag vill läsa mera av.

Det skulle kunna vara läslistan från helvetet men är ett läsarmanifest, en påminnelse, om litteratur som överlevt, som inte är förslappad utan anstränger sig för mig som läsare. Till listan läggs också den utsökt utvalda julklappsboken från Vixxtoria. Det är inte vid bibliotekets nyhetshylla jag kommer att hittas nästa år, snarare i magasinets dunkla vrår. Detta förstås när jag inte sitter uppkrupen i fåtöljen med en "dammig" klassiker i handen.

Besök hos De Aderton

Det sägs att det är ljusare tider nu och kanske är det, som Lena K E skriver i en kommentar här nedanför, dags för Hermia att sticka ut nosen (åtminstone för en liten stund). Det är hur som helst svårt att inte formulera blogginlägg i huvudet efter söndagens besök hos parnassen:

En kär väninna försåg sig själv och mig med biljetter till Svenska Akademiens högtidssammankomst som infaller den 20 december varje år. Efter en halkig tur genom Gamla Stan till Börshuset och knöligt skobyte bänkar vi oss i Stora Börssalen. Klädseln för dagen är högtidsdräkt vilket om jag vore man hade inneburit frack. Nu har jag istället gjort som Lotta Lotass och köpt en högtidsstass i andra hand, en röd och kliande långklänning. Storögt tittar jag på de ca 500 personer som samlats för att övervara Akademiens årsavslutning. Gustav III har själv dirigerat föreställningen, placeringen av de aderton och dess åskådare. Och nog är det som på teatern.

Sikten är inte alldeles god men jag skymtar Kristina Lugn, skådar Peter Englunds nacke och Horace Engdahl i profil. Tyvärr ser jag inte herr Linde vars biografi jag blev så förtjust i men jag tror det är Katarina Frostensons vackra pagefrisyr som skimrar en bit bort. Den sistnämnda träffade jag dock på närmare håll på mitt bibliotek i mars.

Direktör Per Wästberg inleder genom ett finstämt tal som lovsjunger läsningen, litteraturen och biblioteket. Talet som bl a innehåller orden

Finns något mer hemlighetsfullt och lockande än alla dessa böcker som vänder ryggen till? De är övertäckta med tystnad, de pekar in i andra tidsrymder, de är rummets verkliga gäster och har kommit för att stanna. Inne i dem pågår lidelsefulla utforskande processer som verkligheten utanför inte orkar med.

Att äga en bok och aldrig återvända till den är för den verklige läsaren lika otänkbart som att ha en cd och bara spela den en gång. Det finns inga färdiglästa böcker, bara tillfälligt onyttiga. Redan John Webster skriver i förordet till The White Devil 1612 om ”de okunniga åsnor som besöker pappershandeln inte för att fråga efter goda böcker utan efter nya böcker”.

finns att läsa på Akademiens hemsida. Lotta Lotass kallas sedan in och håller sitt tal tillägnat företrädaren, juristen Sten Rudholm. Lotass hörde jag på en uppläsning i samband med att Borås debutantpris skulle delas ut, hon tog förstås hem priset med Kallkällan (2000). Det känns därför lite speciellt att nu höra henne på nytt.

Efter att bland annat ha hört Anders Olsson och Kjell Espmark läsa opublicerade texter och tagit del av Peter Englunds årskrönika är det dags att lämna salen. De kungliga avviker först.

Efteråt är trängseln som på krogen. Det fina folket kastar sig fram med nummerbricka i hand, en dam säger som förklaring till sitt knuffande "ursäkta men jag har en limousine som väntar", vilket hos mig framkallar lite fnysande fnitter. Vi har ingen väntande bil men kängor att kliva i och en mingelfest att gå till. Några mästerminglare är vi dock inte utan väljer att byta till jeans och pub. Inser efter att klänningarna åkt av att vi inte dokumenterat den högtidliga uppenbarelsen. Kvällen ägnas sedan åt att fundera över vilka alla vackra människor var. Tack C för en minst sagt annorlunda kväll!

Nu kan jag inte låta bli att tänka på vilka i min egen generation som kommer att ta plats i Akademien. Kanske kommer bordet i framtiden att kantas av namn som Khemiri och Stridsberg?

Från ett vintrigt Gävle hälsar jag GOD JUL!

Julkalender - inte här men där

Hermia sticker ut nosen ur idet bara för att tipsa om Dramatens alldeles fantastiska julkalender. Skrattade bort några moln från himlen och solen når ned med bleka strålar.

Att gå i ide

Nu går Hermia Says i ide tills energi eller ljus kommer tillbaka. Det är svårt att vara kreativ när varje cell i kroppen gäspar och vill sova. Här ett inlägg från förra årets november, inte hos mig men i Camillas boklåda, kanske kan det inspirera oss som tyngs under denna långa natt?

Jag fortsätter läsa både böcker och bloggar, kanske blockar jag ibland med pennan i handen. Men just precis här händer ingenting på ett tag.

Dikten nedan är kanske inte helt rumsren:

Att slå igen dörren

"Gå din väg. Jag är inte inne.
Gå och leta
på havets botten.
Här finns bara en bortsprungen hund som skiter
och sedan slickar upp sin lort.

Hu!"

ur: Fråga månskenet om vägen av Ko Un


Ta hand om er kära medläsare.

Måndagspoesi

Helgens ommålning av sovrummet gav upphov till idé, därför har letandet efter lämlig text som kan motsvara de kreativa tankarna inletts. Vilka ord vill just vi somna och vakna till?

I letandet hittar jag lyrik skriven av Michelangelo som för mig är (bild)konstnär men inte poet. Men efter sig lämnade han 300 dikter skrivna i sonett- eller madrigalform. Flera av hans texter är skrivna till den hett åtrådde Tommaso som Michelangelo dock aldrig verkade få omfamna. Tommaso är den som, enligt förordet skrivet av Sverker Åström som också översatt dikterna, vakar vid konstnärens dödsbädd.

Dikten här nedan skulle nästan kunna användas som julklappsvers:

55
"Fast nog så dyrt så har jag köpt dig något,
vad det nu än är, som doftar mycket gott.
Själv hittar jag rätt ofta vägen efter lukten.
Var du än är och var jag själv än är,
så vet jag säkert var du är.
Och om du gömmer dig så var förlåten,
för vart du går, om du har detta på dig,
så finner jag dig om jag så var blind."

Michelangelo skänker med denna dikt sin unge älskade en parfymflaska. Dikten tycks vara mer lättsam än övriga texter i den fina boken.

72
"Om hjärtat talar genom ögonen,
då finns ej bättre sätt att uppenbara
min kärleks glöd. Det räcker, hoppas jag,
för att beveka dig, min käre vän.

Kanske din själ, mer skarpsynt än jag trott,
har sett den heta låga som förtär mig
och därför visar mig barmhärtighet,
som nåden flöder över den som ber.

Ja, lycklig är den dag då detta sker.
Låt timmarna och tiden då stå stilla
och solen stanna i sin gamla bana.

Då får jag, älskade och ljuve vän,
för evigt sluta dig i mina armar
och smeka dina skuldror och ditt bröst."

Fast egentligen har jag ganska svårt för kärlesklyrik, inte att förstå men att ta till mig, tycka om. Kanske för att orden ofta känns tyngda av tradition, av hjärta och smärta, av smetig älsklighet. Men så ibland uppstår mötet med mer nyskapande dikter och orden om kärlek får en helt ny dräkt. Som lyrikläsare är jag mer lagd åt hållet Men hur små poeter finns det egentligen med mer lek och överraskande vändningar.Men att tillsammans med Michelangelo ta ett kliv tillbaka i tiden kan nog ändå vara ganska njutbart.

I en klass för sig - Prep

Min repertoar av böcker att läsa skulle kunna bestå av en konstant samling av 100-200 stycken riktigt bra romaner. Varför inte, egentligen, läsa om samma bra böcker flera gånger istället för att fylla på med fler och fler titlar, där endast ett fåtal är så där riktigt bra? Jag vet inte om romanen jag läste ut igår skulle sälla sig till den tänkta skaran utvalda böcker, men den påminner mig om mitt dåliga minne. Curtis Sittenfelds I en klass för sig läste jag när den kom på svenska för några år sedan men nu vid omläsning är den som en helt ny bok för mig, trots att det är en berättelse jag tyckte om. Mitt minne för böckers handling är i det närmaste obefintligt (däremot glömmer jag sällan titlar och författarnamn), varför jag skulle kunna njuta mig igenom samma texter om och om igen.

Tillbaka till I en klass för sig: Lee är tjejen som lämnar mellanvästern för att gå på en fin internatskola i närheten av Boston. Hon vill byta tillvaro - men går från att vara någon till att bli ingen. Det är frustrerande att ta del av Lees tankar om sig själv då hon hela tiden analyserar hur hon framstår för andra, vad hon ska säga eller inte säga. Det slutar mest med att hon inget säger. Lee är som jag var fast värre. Jag känner hennes osäkerhet, hennes känsla av att inte passa in, inte vara bra nog, att vara en medelmåtta. Men ändå vill jag slå henne med något hårt i huvudet samtidigt som jag ger henne en varm kram, som för att få henne att vakna upp, ta sig ur sin slutna bubbla. Det är en tokig tjej som är så mycket smartare och mer intressant än hon någonsin kan föreställa sig. Lee får vänner, hon finner en plats, en tillfällig famn och allt hade kunnat vara väldigt bra. Lee fångas på pricken av Sittenfeld. Så på pricken att hon egentligen aldrig överraskar mig, hon agerar exakt som förväntat utifrån sitt sätt att betrakta världen och sig själv.

Kanske någon som tittat in här de senaste dagarna anar ett återkommande tema i böckerna jag läst?
Internatskolor.
De är ämnet för ett radiobokprat som jag ska göra tillsammans med en kollega på tisdag. Min egen skolgång var ibland lite tråkig och ibland jobbig men när jag läser om internatskolorna, med dess slutenhet och traditionsbundenhet, tänker jag att min tid i skolan nog ändå var ganska behaglig. Det känns skönt att nu lämna internatets slutna miljö, komma bort från klasskillnader och märkliga traditioner för att stoppa näsan i någon av de andra påbörjade romanerna - där slutenheten kanske egentligen inte är mindre, men världen på något sätt mer verklig.

På temat internatskolor även:
Efterdyningar
Ränderna går aldrig ur

Fredagsvila

Lusten att skriva är just nu minimal. Lusten att läsa är desto större.

Ikväll kryper jag upp i soffhörnet, pustar ut efter gårdagens rekorartade författarbesök på mitt bibliotek och läser på nytt Curtis Sittenfelds I en klass för sig denna gång inför ett bokprat.

Hej så länge!

Tracys hämnd av Sidney Sheldon - 20 år senare

Handlar om Tracy Whitney. Hennes mamma dör (hon skjuter sig). Tracy vill hämnas på en mr Romaro. Han förstår att hon tagit pengar av honom. Hon hotar honom med pistol. Ett skott går av och hon hamnar i fängelse (15 år). Hon räddar fängelsedirektörens flicka när hon ramlar i vattnet. Då frigivs Tracy. Tracy blir en jättebra inbrottstjuv. Jag skulle kunna skriva 5 sidor + lite till. Boken var jättebra.

Jag har blivit lite mer mångordig, på gott och ont, sedan detta skrevs 1987 eller 1988. Tracys hämnd läste jag när alla böcker var "jättebra" och varannan "den bästa bok jag läst" allt enligt min gamla läsdagbok. Läsningen var blandad, mycket av det lästa väckta starka på gränsen till sentimentala känslor.

Innan jag lämnade arbetet, biblioteket, i fredags lånade jag bl a hem 5 timmar Tracys hämnd (If Tomorrow Comes) på DVD. När livet känns lite kärvt i största allmänhet och hösttröttheten fångat mig kittlas jag av det välbekanta. När jag packar upp mitt lån här hemma blir maken lyrisk. Berättar att han sett just denna tv-serie minst 20 gånger tillsammans med sin syster. Lyckan är gjord och vi beger oss till det glittriga 80-talet. Tracy! Hämndens manipulativa hjältinna som övar tai chi som den mest gracila dansaren.

Jag njuter av besöket i 80-talet, av nostalgitrippen, minns att jag verkligen tyckte om boken. Och jag blir lite gladare.

Cas Public : Diary

Som kulturintresserad är det roligt att finna nya uttrycksformer att ta del av. Därför har jag nu sett ett par dansföreställningar som gästat Gävle teater. Den ena har jag skrivit om tidigare. I tisdags såg jag föreställningen Dairy framförd av en dansgrupp från Kanada.

Scengolvet är fyllt med värmeljus som det åtta dansarna flyttar runt på. Så ställer de sig vid scenkanten och börjar prata som en inledning. Gester används och språken är inte bara engelska och franska utan även svenska vilket först är svårt att uppfatta kanske på grund av det oväntade. Det vi ska få se kommer att handla om kärlek, passion och åtrå. Ungefär så.

Det dansas i olika konstellationer i olika takt, stil, mönster. Jag gillar det jag ser, förstår de vänder sig till en ungdomlig publik genom det sätt framställningen görs vilket också bekräftas av publikens ålder där vi sitter en trappa upp. Det är friskt på något sätt, tydligt. Andhämtningen ibland passionerat tung hos vissa dansare, som vore det de intimaste akter vi tog del av. Dansarna slutar då och då dansa för att återigen berätta, skoja och driva med varandra som räcker inte dansens rörelser riktigt till. En liten filmkamera fångar ibland upp det som visas, projiceras på stor filmduk som bakgrund. Precis som vid förra danstillfället försöker jag för mig själv berätta historier utifrån det jag ser liksom för att skapa sammanhang.

I dagens DN recenseras föreställningen vilket ger mig en delvis ny syn på det jag ser och andra saker att tänka på. I litteraturen eller framför en teaterföreställning känner jag mig hemma. Jag finns i ett ramverk där jag har verktyg att tolka med. Det gör jag inte på samma sätt med dans - vilket känns på något sätt befriande samtidigt som jag vill lära mig vad jag "ska" titta efter. Kanske för att det analytiska ligger för mig, och för att få verktyg att nå steget vidare. Kanske kan det likaväl ses som en ängslan för att inte tänka "rätt" , men allra mest vill jag förkovran, vill veta mer. Nu bygger jag på en egen danskanon.

Ränderna går aldrig ur

Att driva med eller snarare kanske avslöja överklassen känns på något sätt legitimt och görs titt som tätt i reklam, filmer och böcker etc. När Agnes Hellström skriver om överklassen utifrån en internatskola i Sigtuna görs det genom ett utifrånperspektiv. Fast egentligen inte.

Det är ett tungt ansvar att förvalta ett arv med anor,viktigt att inte blandas ihop med de nyrika, de som saknar både manér och allmänt hyfs. Vi skrattar och rynkar på näsan åt deras bilar och båtar. Överklass är någonting helt annat. En känsla för stil, ett namn, ett gott uppförande, rötter långt tillbaka i tiden. Helst i adeln.

Elin är huvudpersonen i Ränderna går aldrig ur som väljer att lämna den lilla orten Gimo i Norduppland för att börja på gymnasiet på Sigtuna Humanistiska Läroverk. Att familjen långt tillbaka i tiden haft del i skolans grundande gör att Elin vill gå där, vill söka sina rötter. För hon känner sig inte hemma i Gimo, en ort som under tidigt 90-tal blir alltmer känd för sin uttalade rasism. Åsikter som gör att bäste vännen Behnam tvingas flytta, vilket skär sår i den då 11-åriga Elin. Händelserna i Gimo minns jag rätt väl, hemska bilder och artiklar i tidningen om anlagda bränder på flyktingförläggningen.

Boken är skriven ur Elins perspektiv och i vissa avseenden fungerar den som en antropologisk studie. Elin vill hitta sätt att smälta in i internatskolemiljön, vill lära sig tolka de koder som finns där och lära sig reglerna som mest är till för att brytas. Samtidigt hålls distansen - människorna på internatskolan beskrivs utifrån sina kulturella vanor, de skärskådas och genomskådas. De slutna miljöerna, både i Gimo och på internatskolan, öppnas. Kanske är det inte så mycket som skiljer de båda ställena åt? Hellström målar i bägge fallen upp en inskränkthet, en obefintlig förståelse för människors olikheter (trots skolans stolthet över det motsatta). Jag har aldrig varit särskilt intresserad av vad överklassen har för sig, trots att jag vet att de besitter makt och viktiga poster i samhället. Ändå är Hellströms bok intressant, kanske för att den ger mig tillträde till en så sluten miljö som internatskolan med människor så olika de som finns i min egen omgivning.

Boken handlar också mycket om att vara ung, om att finna sin plats i tillvaron av studier och fester, om att hitta vänner något som säkert många unga eller alla vi som varit yngre kan känna igen åtminstone bitar av. Elin möter också kärleken i ett par av de rikemanskillar som finns på skolan men när barndomsvännen Behnam plötsligt dyker upp krockar världarna. Blir längtan till det som skulle kunnat vara alldeles för stor. Elin tvingas ta ställning på ett sätt som aldrig tidigare.

Historien om Elin berättas på ett rättframt och enkelt sätt. Elin är en mer komplex person medan andra människor är grundare skildrade och motpolerna ganska enkelt ställda mot varandra. Samtidigt kanske det är ett sätt att gestalta en klass där tankar och innersta känslor inte får uttryckas, där anseendet värnas framför allt annat. Eller som Elin vid ett tillfälle uttrycker det: "[...] nu är jag dessutom gammal nog att dämpa upprörda känslor med sprit." Man behöver nu inte tillhöra överklassen för att inte kunna tala om känslor men här finns en viktig fasad att upprätthålla som är viktigare än att låta luften rensas. Genom Elin spricker till viss del fasaden. Jag tänker att romanen kan läsas på flera sätt - som en underhållande text där ord läggs till ett ord, eller som en text där det som inte sägs pressas undan är viktigare än det som uttalas. Den senare läsningen tror jag ger romanen mest rättvisa för jag tror inte Hellström är ute efter att ytligt underhålla sin läsare.

Jag tänker också på nyligen lästa Jakten på nollpunkten av Carl Johan de Geer – han gör samma upptäckt, den att ränderna aldrig går ur, ty adelskapet finns där oavsett hur mycket avstånd han försöker skapa till det. Det går inte att frigöra sig och i Elins fall finns också en förtröstan i att anorna, om än inte adliga, leder till kontakter vägar in i samhällets toppskikt. Eftersom bokens Elin är i min ålder, några år yngre, har vi en del liknande referensramar. Så när Elin klipper sig som Winona Ryder i Reality Bites ler jag, minns filmen och tänker att våra vägar korsas trots att de är så långt ifrån varandra.

Vad gör man en dag som denna?

Lyssnar på musik kanske?

Melody Gardot, If The Stars Were Mine


Låter skönt i mina öron i alla fall.

En dikt

Det är dags att ge sig av
av Véronique Tadjo

"Det är dags att ge sig av
längs resenärernas leder
Plocka samman det du söker
och se till att du är redo
Var än vi färdas
kommer det att finnas karavaner"


ur Människosaker
översättning Birgitta Wallin