I morgon lämnar vi semesterfirandet i läshörnan för att bege oss till London. Mina litterära följeslagare blir Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslan samt den av många ombloggade Insekt av Claire Castillon. Åter på lördag.

Jag vet inte varför

men när jag vaknade i morse fanns några diktrader i mitt huvud. Inte mina egna utan Werner Aspenströms:

Skor längtar ut
Nyss åskade det.
Nu har det upphört.

Hund håller jag inte

Men träskor:

De står vid dörren

och skäller.

Bild lånad från www.ateljepikant.se

Jag ska inte anta

utmaningen tänkte jag när jag såg den hos Malin, inte fastna, bli beroende. Men den har gnagt i bakhuvudet i flera dagar.

Författare och bok från a till ö, bokstaven W inleder.

Jag har läst endast en roman av Jaques Werup, Den ofullbordade himlen, om den första svenska kvinnliga piloten Elsa Andersson. Dessutom fint porträtterad av Amanda Ooms i filmen Så vit som en snö.

Titel var svårare men en roman jag gillade heter ju faktiskt på engelska Water for Elephants. Den svenska titeln är betydligt längre; Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow. Författad av Sara Gruen.

Jag har sneglat

på klockan den senaste timmen. Räknat ned. Sneglat på kollegan som gör samma sak. Lett brett. Nu så. Nu är det semester!

Ut i regnet, mot bokhyllan!

I går kom

det nya numret av finfina Karavan, tidskriften. Lika inspirerande och intressant som vanligt. Den här gången om Bo Holmbergs och Cecilia Perssons översättning av syriske poeten Nizar Qabbani, erotisk litteratur från Argentina och mycket annat. Förstås med textutdrag.

Vet ni? Det finns en hel VÄRLD av litteratur att upptäcka! Det är en skön känsla att bara ha börjat resan. Det finns så mycket gott kvar att ta del av.

Slow-reading

bloggas det om hos Tehme Melck, en norsk bokbloggare jag gärna tittar in hos. Hans tankar gör gott att ta del av för den som eventuellt drabbats av sommarlässtress. Inlägget avslutas med orden:

Men alt i alt: Å lese er en form for lykke.

Låt dem långsamt smälta i munnen.

Detta är en bokblogg... oh yes. Men nu har jag sett en karamellfilm - Hairspray*. Musikalfilmen med John Travolta som huvudpersonens mor. En skön sång och dans film som gav en aning träningsvärk i mungiporna. En annan av karaktärerna spelas av Christopher Walken. Och jag hade hoppats få se honom dansa mer. Men, men... istället tittar jag på den här

som är en av de absolut coolaste videos jag sett. Den får mig faktiskt att fatta själva vitsen med bild till musik.

*I London, på onsdag, hade vi planerat att se Cabaret. Tyvärr ställdes den in och vi valde att boka nya biljetter istället för att få pengarna tillbaka. Hairspray i West End tappning var ett intressant alternativ. Men när väl ombokningen gjordes fick Hermia hjärnsläpp, blandade ihop titlarna. Så nu har vi, fästman, bror och jag, tre dyra biljetter till High School Musical och nej, jag tror inte det är vår kopp med te. Men med god vilja kan vi känna oss ungdomligt spontana, som de ungdomar vi är.

För Guds skull!

Åh nej, säg inte att Vems islam är ännu en fackbok jag inte ids läsa ut. Något har hänt med min koncentration efter midsommarhelgen. Kanske används all uppbådad energi till att härda ut arbetsdagarna nu när det är nästan semester? Men boken är ju intressant! Japp, det är bara att ta sig i klänningskragen och läsa klart. En på ytan väldigt vacker bok hittade jag just i bibliotekshyllan. För guds skull : Muslimer i Sverige. Ett lästema just nu visst.

Ovan nämnda bok gör också att jag måste korrigera intentionen att i sommar enkom läsa böcker från min egen hemmahylla. Det gäller självklart bara de sköna romanerna... Facklitteratur kan jag låna hem. Hur mycket jag vill. Islam, London och Portugal är temat för de lånade böckerna. Och så finns där visst Styrketräning för kvinnor, vet dock inte vad som skiljer den från mäns styrketräning. Och kanske något mer.

Ibland slår hemmablindheten

eller snarare jobblindheten till snabbt. Har ju skrivit om mitt eget dass och dess litterära innehåll - nu ser jag att på toaletten i min egen lilla korridor på jobbet hänger i elementet ett exemplar av Herrarnas dassbok. Hur har den hamnat där? Vem läser den? Och vad säger den om oss bibliotekstyper?

"Fuck you I won't do what you tell me!"

Med det citatet från Rage Against the Machine inleder Erlend Loe romanen Volvo lastvagnar. Ganska ofta introduceras romaner med ett citat från en annan roman, dikt eller som i det här fallet låt. Själv är jag dålig på att minnas citatet eller återkoppla till det när jag läser. Vet inte heller om det är avsikten, men jag tror inte jag värdesätter den valda texten så som författaren tänkt. Jag antar en anledning till citatbruket författaren använder citatet för att sätta in texten i rätt sammanhang och läser kanske i rätt stämning, ett slags programförklaring kanske. Vad tror ni? Hur gör ni? Har ni med er citatet när ni läser eller glömmer ni det lika lätt som jag, eller....?

I jakten på exempel träffar jag på dedikationen i Nicole Krauss Kärlekens historia

Till mina morföräldrar och mina farföräldrar
och till Jonathan mitt liv.

Nyfiken på vad hennes make skriver läser jag i Jonathan Safran Foers Extremt högt & otroligt nära

Till Nicole, min föreställning om skönhet

Vackert väl?

Jag önskar

plötsligt att bloggen (som är som en egen person) hade ett helt annat innehåll. Större tankar, mer analyser och litterära klurigheter. Istället navelbokskåderi och självömkan. Imponeras av och gillar er som håller tanken högre, sinnet klarare. Ni berikar!

Där är de ju -

mina sommarböcker. Avbildade på bloggen, staplade på varandra ovanpå de andra som står sedesamt i hyllan. De under senaste åren inköpta men aldrig lästa: det är dags nu.

Sommarläsning har för mig ibland varit serieläsning. Fogelströms stad-serie klämde jag på ett sommarlov. En läsupplevelse jag ibland kan önska ha ogjord bara för att få vara med om det igen. Krusenstjernas Pahlen-serie lästes sommaren därpå. Skapade en besatt läsare. Nu är jag för rastlös/stressad/ointelligent för att orka ta mig igenom serier. Det är evigheter sedan jag läste en.

Minns den litteraturvetarlärare som benämnde Alexandria-kvartetten som sommarläsning. Den har jag försökt med men utan att lyckas, hur gärna jag än vill så finns det en barriär mellan mig och berättelsen. Läst den? Förutom Durrells kvartett önskar jag tålamod att läsa Delblancs böcker om Samuel m fam, Proust på spaning och säkert fler som jag inte kommer på just nu. En annan bok jag antagligen aldrig kommer att läsa mer än en tredjedel av är den bok som de senaste åren varit den jag tänkt att jag måste/vill/ska läsa - Bröderna Karamazov. Den utstrålar "läs-mig". Och jag har försökt. Det är mig det är fel på, inte på boken. Det är min övertygelse.

Kanske lättar trycket

i mitt barometerhuvud som dunkdunkdunkat hela dagen när regnet äntligen öser ned. Någon läsning blir det inte idag, ögonen känns för små. Något bloggande borde det inte heller bli. Men nätet är igång, fästmannen sitter med datorn i ena änden av soffan och jobbar så jag lockas att leka med min i andra änden.

Undrar hur många beslut vi fattar på en dag? Tanken känns aktuell efter en eftermiddag som idag då vi som par ställts mellan olika mer eller mindre triviala val. Fast ytterst viktiga ändå. Det blir bra till slut, det blir det. Och så rörigt känns det inte längre.

Regnet gör som i Karibien, det fullkomligt vräker ned och snart får Vänners Ross en puck i ansiktet.
__________

Ett rejält åskväder, en timmes sömn och några svalkande mozarttoner senare har trycket lättat.

Dassoteket invigt

Tre dagar i stugan på ön - en lisa för själen! Dessutom ett ypperligt tillfälle att ta sig an lite facklitteratur som annars har en tendens att bli oläst. Började med att avsluta Aleksander Motturis essä Etnotism. Han vrider och vänder på begrepp som "mångkultur" och hans inställning till satsningar som mångkulturåret är kritisk. Det skadar mer än gör nytta. Kanske är jag alldeles för välvillig i mitt mångfaldstänkande men jag har svårt att se alternativen, förstå hur Motturi menar att vi ska göra och tänka istället. En intressant läsning dock för alla som vurmar för det multikulturella, för världsmusiken och kulturblandningar. Motturi väcker tankar och faktiskt en del irritation också.

Och så är dasset invigt.

Först ut i bokhyllan är samlade texter av Tage Danielsson samt Vårkänslor som är en seriebok av Claire Bretécher med bl a ett roligt bildberättande om två tampongprovande, fnittriga tjejer. Insåg dock att det inte är så läsvänligt ljus på dass.

I morgon drar Hermia

till stugan och dasset på ön. Det blir definitivt en helt bloggfri helg eftersom där varken finns el eller nätverk, i alla fall inga virtuella nätverk.

Glad midsommar!