The Grand Budapest Hotel

Några dagar innan vi reste iväg till New York deltog Wes Anderson i ett publikt arrangemang på New York Public Library, det hade jag gärna bevistat för Anderson är en fascinerande filmskapare med ett alldeles speciellt filmspråk. Vi missade regissören men ikväll såg maken och jag hans nya film på bio i en fullsatt salong någonstans på Manhattan.

Jag har läst mig till att Anderson inspirerats av den österrikiska författaren Stefan Zweig, och eftersom jag läst och gillat mycket några böcker av honom så är min nyfikenhet på filmen stor. Och det är Zweigs klassiska sedan länge svunna Europa, innan krigets förödelse som Anderson skildrar dessutom i en luxuös alpmiljö som känns igen från Förvandlingens rus.

Historien som berättas är en återblick med det stora flotta hotellet, och dess excentriske concierge Gustave H (Ralph Fiennes) i centrum. Det är en riktigt härlig roll han fått att leka med, Fiennes! Och han är uppbackad av främst Tony Revolori i rollen som den unge Zero, vars figur är den som återger historien många år efter händelserna ägde rum. Filmen rymmer det mesta - förtroenden, flirt, flykt, förälskelse, fruktan... Det är hejdlöst äventyr och grymt allvar.

Anderson har fyllt sin film med en stor mängd kända ansikten och de ser ut att trivas där, trivas med de roller de fått om än inte alltid så stora. En del känns direkt igen, andra är minst sagt välsminkade. Alla är som i hans filmer helt naturliga i sina ibland udda roller.

Andersons filmer är egensinniga skapelser, det är som har han en alldeles speciell blick för omvärlden, för miljöer och människor. Jag tillhör de som tycker väldigt mycket om hans blick på världen, gillar hans hela estetik. Här ser han med en konstnärs kärleksfulla ögon på det Europa som en gång var och ger det för en stund nytt liv.

Enough Said - James Gandolfinis sista film

Sedan jag hörde trion i Slate Culture Gabfest prata om Nicole Holofceners (Rika vänner) senaste film, som kom att bli James Gandolfinis sista, har jag väntat på att den ska komma till Sverige. För några dagar sedan passade jag istället på att inhandla den  och häromkvällen såg vi den på hotellrummet som är utrustat med en dvd-spelare.

Filmen är en mogen romantisk komedi där huvudpersonerna är skönt normala - och nedtonade. För även om jag älskade Julia Louis-Dreyfus som Elaine i Seinfeld så är det fint få se hennes Eva förpackad i en lite lugnare form. Hon dejtar Gandolfinis karaktär Albert, en varm och mjuk man men händer som "pedals". Båda har döttrar på väg att lämna boet, båda har också föredettingar där särskilt Alberts ex får plats i historien på ett komplicerat, lite olycksbådande sätt.

Detta är en rörigt rolig film att se med smidig dialog och bra samspel, det är en film som gör värmande gott. Och det är fint att få se Gandolfini i en roll som inte ens på långt håll är släkt med Tony Soprano. Det är förstås också svårt komma ifrån tanken på att det här, som hade kunnat bli början på något nytt, blev slutet på hans filmkarriär.

Hoppas nu att filmen går upp också på en vanlig svensk biograf!

Sweeney Todd - Avery Fisher Hall, Lincoln Center

Stelt radar stjärnorna upp sig på scenen för att under ledning av Alan Gilbert framföra Stephen Sondheims musikalversion av Sweeney Todd. Jag hinner tänka att det här kanske kommer att bli ett par långa ganska tråkiga timmar, men så flyger nothäften, dekoren rivs och kläderna slits sönder för att bättre passa de smutsiga kvarter musikalen utspelar sig i. Så har man satt stämningen och stjärnorna börjar glittra.

När vi sökte efter saker att göra innan vi åkte till New York föll ett av valen på den här konsertmusikalen som gått under några få dagar och som var en chans att på riktigt få höra mästersångaren Bryn Terfel som barberaren och en av mina favoritskådespelare Emma Thompson som den barbariska pajbakerskan Mrs Lovett.

För Thompson, som annars mest syns i filmer eller på teaterscenen är det ett ovanligt framträdande, även om hon verkligen har sången som uttryckssätt. Det är tydligt att resten av publiken är bekant också med de andra sångarna, kanske från tidigare sedda Broadway-föreställningar medan de är för mig helt obekanta namn,

Våra platser är långt bak i salongen men dessa stora scenpersonligheter når fram och bjuder på en härlig kväll med både humor och horror. Bilden har jag lånat från New York Times, deras kritiker var mycket nöjd med musikalen vilket var trevlig frukostläsning inför kvällens begivenhet.