Franska förströelser

Den senaste veckan har jag läst lite franskt, det kändes som en bra uppladdning inför det franska valet. Först ut i min franska inlånade kollektion av litteratur var Tatiana de Rosnays senaste på svenska, Mocka. 

Mocka är färgen på den bil som kör på Justines son Malcolm som skadas så svårt att han hamnar i koma. Föraren smiter från platsen, men några vittnen finns. Hela familjen svävar i ovisshet - kommer Malcolm att vakna? Kommer han att överleva? Justine står inte ut med smärtan, med polisens långsamma utredning, med maken som är så tålmodig... Justine klarar inte av att bara vänta på vad som ska hända - hon inleder ett eget sökande efter föraren till den mockafärgade bilen, efter den skyldige som kallblodigt övergav ett skadat barn. I takt med att Justine gör sina efterforskningar ökar spänningarna i relationen till maken och väninnorna verkar svika från hennes sida.

Mocka var en bladvändare som väckte min nyfikenhet och engagemang. Kanske "köper" jag inte exakt det hela men det är en väl genomförd roman. En sak som ändå skavde en del var språket. Justine, som är jagberättare, är översättare och som sådan borde hon vara omsorgsfull med det språkliga. Tyvärr störs jag av de korthuggna, staccatoartade, meningarna som stressar läsningen även där innehållet är balanserat. Kanske är den ursprungliga texten så, eller så har det (ironiskt nog) med översättningen att göra?

Språket i de Rosnays Huset du älskade är istället helt annorlunda - utbroderat, fyllt med färger och känslor. Men så är också tiden en annan, 1800-tal, men platsen den samma: Paris. 

Berättar gör Rose, en äldre kvinna som beslutsamt bestämt sig för att inte lämna den numera avlidne makens älskade hus och födslohem. Till saken hör att huset strax ska jämnas vid marken. Nya linjer dras och Paris omgestaltas till den stad vi känner idag med breda boulevarder. Romanen skildrar skeendet genom Roses ögon och berättar om hur vissa ser positivt på framtiden och lämnar sina hem för det nya, medan andra ser sina liv och allt de byggt upp gå i kras. 

Romanen är finstämd, gripande och även om jag inte är särkilt nostalgisk så lever jag mig in i Rose och hennes situation. En bonus är att Rose som tröst när maken gått bort finner en ny värld i litteraturen - hon blir en hängiven läsare som betar av nymodigheter som t ex Madame Bovary. 

Om jag hade läst boken innan påskresan till Paris så hade jag kanske sett annorlunda på det vackra omkring mig. Jag vet att jag varit i närheten av Roses kvarter, gått på de gator som romanens hus fick ge vika för. Det är inte helt lätt att föreställa sig att där boulevarderna drar fram varit ringlande gränder.