Det var något i beskrivningen av romanen som gjorde den helt oemotståndlig för mig och tja.. jag gav mig hän. Så nu har jag under några dagar vistats på, vid sidan av och i drömmen om balettscenen för det är till stor del där händelserna i romanen utspelar sig. Handlingen pendlar med bruten kronologi mellan 70-tal och de följande årtiondena. Läsaren dras in i ett spel som är mer dramatiskt utanför scenen än på den.
Här finns ballerinan Joan som blir utvald att hjälpa den ryske balettdansören Arslan att fly från öst till väst. Han visar sig dock inte vara den trogne typen och deras saga blir inte så glimrande som Joan kanske hoppas på. Hon lämnar sedan scenen för ett liv tillsammans med ungdomskärleken Jacob och deras son Harry. Men hon överger inte helt balettvärlden utan formar dels sin son till en dansör med stor grace liksom i sin tur hans ungdomskärlek Chloe. De bildar tillsammans nästa generations storstjärnor. Men det visar sig under läsningens gång att det finns flera band mellan då och nu, något jag som läsare borde ha listat ut tidigare.
Astonish Me får mig att tänka på andra dramatiska dansskildringar jag läst i min ungdom, jag tänker på filmen Black Swan som fortfarande är som som ett ömmande blåmärke i själen. Fast är den inte lite komisk denna romantiserade (?) bild av dansscenen och relationerna på och utanför den? Hur som helst - jag läste ut romanen men med en krypande olustkänsla när det blir lite för tillrättalagt och känslomässigt geggigt. Visst finns här en viss psykologisk nyansering men mest förblir figurerna just figurer på en scen, som vore författaren lite för kär i och intresserad av balettvärlden.
Maggie Shipstead lyckades inte astonish me. Fast det hade jag nog inte heller förväntat mig.
Är nyfiken på att höra av någon annan som läst den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!