I filmen De-Lovely spelar

Kevin Kline musikern och kompositören Cole Porter, hans fru Linda spelas av en tindrande Ashley Judd. Båda passar väl in i 20-tals miljön. Det är en film som flödar över av Porters musik, en musikalfilm i dess mest fantastiska form - som jag inte hört talas om innan jag hittade den på Musikbiblioteket. I sångroller dyker bl a Robbie Williams, Sheryl Crow och Elvis Costello upp.

I centrum för filmen står alltså Cole Porter. Vi möter den åldrade Porter som ser sitt liv i musikalform sittande på första parkett. Musikalscenerna blir till vanliga filmscener och vi förs till Paris, Venedig och New York. Porter skildras som en komplex person som komponerar musik om sin fru och om sitt liv. Det handlar om kärlek. Det handlar om längtan. Det handlar om kluvenhet. För Porter dras åt flera håll, har älskare vid sidan om vilket Linda är medveten om. Linda härdar ut genom sin kärlek, en kärlek som undgår att skildras som undfallande och självuppoffrande, men som visar sig vara ytterst skör. Vi bjuds på fina festscener i full 20-tals mundering. När Porter blir ensam och gör sig själv än mer ensam börjar mina tårar rinna - och det händer inte ofta. Det var länge sedan jag blev så starkt berörd av en film. Riktigt riktigt bra, välspelat och fint.