Bombarderad

På min vänstra sida en kopp kaffe, bakom mig P1 som pratar på, framför mig en skoluppgift som ska skrivas och på min högra sida en bok som jag inte vet om jag ska avsluta. Men med bara dryga 50 sidor kvar känns det lite fegt att inte läsa ut. Nu är jag inte längre någon deckarläsare. Faktiskt blir jag ibland trött bara av att se dem, deckarna. Men så plockade jag med Anne Rambachs Bombyx från jobbet för att växla till något mer rafflande än de romaner jag läst på senaste tid. Det är spänningen jag vill åt, det avkopplande läsflödet.

Jag gillar upplägget, att det är en journalist som hamnar i en otäck situation och vill ta reda på vad som händer. Men jag får inget fäste i Diane. Hon bär på en stor sorg, hon är skör och sårbar samtidigt som hon är värsta atleten. Hon äter inget men kan utmana den värsta boven. När hon själv slås sönder och samman skakar hon bara av sig det och går vidare. Vi kommer inte riktigt överens. Och säkert är jag alldeles för långsam i fattningen för att förstå vad jag läser. Det är blommor hit och blommor dit, manipulerad film och kinesisk maffia. Jag vet inte om eller vad jag ska tro om det jag läser. Vet inte vad författaren vill med mig. Är det ett skämt? Är det på allvar? Eller en lek med genren? Och varför sitter Catherine Deneuve på en bar och spelar Game Boy? Att det händer i Paris väger inte riktigt upp det hela.

Suck. Vad är det för fel på mig?

Och så detta informationsöverflöd. Litteraturen som bjuder på så många läslöften tittar uppfordrande på mig, det känns inte riktigt behagligt. Kanske är det Bombyx som fått adrenalinet att höjas? Mig att känna som om en tävling står för dörren. Snabb, snabbare, snabbast. När det är stanna upp jag vill. Lukta på blommorna och  njuta av orden.

Om det osannolikt sannolika

Den 26 april för 25 år sedan förändrades mitt och många andras liv. För i mitt Gävle föll regnet kort efter att Tjernobyl havererat. Och för en 11-åring var det så svårt att förstå hur något som inte syntes kunde vara så farligt. Ännu obehagligare var att inte ens de vuxna kunde förklara begripligt och att i nyheterna användes svåra, konstiga ord som cesium och bequerel. Händelsen är än idag ett stycke inkapslad ångest och oro – ändå är vi så långt därifrån både i tid och i rum. Men inte tillräckligt långt ifrån.

Nu har katastrofen blivit konst här hemma. Kanske borde den ha bearbetats publikt långt tidigare? På mitt bibliotek finns en videoinstallation av Lina Selander med bilder från olycksplatsen. En nyskriven pjäs av bl a Helene Rådberg och Anna Jörgensdotter hade premiär i natt.

Det är smärtsamt att tänka på vad katastrofen gjorde med de som levde där, i skuggan av kärnkraftverket. Det är smärtsamt att se oron i Japan. Hur det som ger energi, tar och förtär liv så snabbt. Detta att fly från något så ogripbart men ändå så påtagligt.

Tänker på Tage Danielssons monolog om Harrisburg med bland annat orden

”Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.”

Helt kort om ett stort hus, en stor roman

Den är utläst nu Nicole Krauss Det stora huset. Tänk vilken berättare hon är - förhoppningsvis med många historier kvar att dela med sig av. Hennes smarta, vackra, djupa, sorgliga och mogna roman har gjort starka intryck på mig. Men det är en roman varje läsare borde få upptäcka på egen hand, varje läsare borde själv få öppna de lådor den utgör. Därför skriver jag inget mer om den. Eller jo, en sak till. Språket. Översättaren, Ulla Danielsson, låter den vackraste, klaraste, svenskan flöda över sidorna. Fint. Lova att du läser. Gör det.


(Länkar till New York Times recension för att jag själv ska komma ihåg vad boken handlar om och för att kritikern beskriver den bra.)

En sorts påskkrim

Just ja, en bild till. Det här var det närmaste påskkrim jag kom i Barcelona. Men den väckte idéer om nya karriärvägar...

Fram och tillbaka genom Barcelonas gränder

Å ena sidan regn, ringlande timslånga köer, trängsel och helgstängda butiker. Å andra sidan sol, stor konst, fantastisk mat, god bok och kärt ressällskap. Häng med till Barcelona!

Vy från Montjüic, stad i regn

Det är med regn staden välkomnar oss, en viss kontrast mot den gassande solen hemmavid. Staden visar upp något andra sidor än då jag såg den sommaren 2005. Men staden är alltjämt pulserande, skön och kaxig.

Regnar ute, läser inne

Välförtjänt vila efter promenaden upp och ned till Mirómuseet på berget Montjüic. Blåsten gjorde att linbanan ned till staden stod stilla. Starka vader får man.

We are a family

Taket på Gaudis skapelse La Pedrera är en upplevelse i sig. Arkitekten har satt sin prägel på staden. Men när vi besöker hans Parc Güell blir jag förvånad när jag ser parken helt översållad av försäljare. Var den verkligen det när jag var där 2005?

En ros mot en bok

 På Världsbokdagen säljs rosor i varje gathörn.  För i Katalonien firar man något mer än litteraturen - man firar San Jordi, regionens skyddshelgon för oss mer känd som Sankt Göran. Enligt traditionen byts ros mot bok. Och visst ser vi människor gå runt med bokpåsar eller böcker i handen (i de allra flesta fall visar det sig dock vara reseguider..) men mest är där rosor på långa stjälkar med röda, gula eller blå blommor... Det är feststämning i staden men att det är en bokens dag märker vi inte så mycket av.

Lyckligt lottad med bok & ros

Mm Tapas

På påskafton, någonstans i stadsdelarna El Born och Barri Gotics vindlande gränder, äter vi tapas som får mig att utbrista i små lyckorop. Tänk att jag får äta så gott! Stället heter Lonja de Tapas och ligger nära den restaurang, Anem de tapes, jag blev rekommenderad här tidigare. Men vid första försöket där var kön till ett bord alltför lång, vid andra försöket hade de ingen fisk vilket kraftigt minskade utbudet av rätter. Synd, för det stället såg också trevligt ut. Min matglade äkta hälft har lovat skriva på den gemensamma men sällan uppdaterade bloggen inom kort.

Väggkonst

Vi började besöket i staden på museet med modern katalansk konst, en kritvitt byggnad inrymmer blandade verk, bland annat det här ovanför.

Hemma igen alltså efter en återkomst till en stad. Barcelona i juli skiljer sig från Barcelona i april nästan sex år senare. Jag återvände men fick något nytt och annorlunda. Regnet gjorde staden lite gråare, lite fler av dess skavanker blev synliga, men när solen strålade sken staden och jag i kapp med den.

Läsglad påsk

Det blir den här och inte något påskkrim som får följa med på vårresan. Nicole Krauss Kärlekens historia läste jag under en resa till Florens 2005, en del kapitel avnjöts på en stenmur i lilla fina Fiesole, beläget högt över den vackra staden. Vackert formulerade avsnitt skrev jag av, var minns jag inte. Nu hoppas jag igen på höga lässtunder av hennes nya, hoppas på att från Montjuïc blicka ned mot Barcelona med boken i handen. Den tuffsiga kycklingen, som är lite ljusskygg efter att ha tillbringat ett år nedpackad i källaren, får dock stanna hemma.

Önskar er påskägg fulladdade med skön läsning!

Wake up!!

Jag läser To Kill a Mockingbird/Dödssynden med ett soundtrack på repeat i huvudet. Det är  inte förrän nu jag  har förstått varifrån gruppen, Boo Radleys, tagit sitt namn.

Hva anbefaler du?*

Tack för fina tips!! Men vad säger de norska bokbloggsvännerna?!

Det är ingen hemlighet att jag faller som en fura för norska författare**. Men det finns ju så mycket som inte översätts till svenska och som inte når in i mitt törstande medvetande. Därför undrar jag vad jag ska titta närmare på? Vad borde jag införskaffa under framtida besök i nabolandet?


*obs Google Translate hjälpte (stjälpte?) mig med norskan.
**Norskt som jag gillar och läst olika mycket av är t ex Saabye Christensen, Dahl, Marstein, Knausgård.

Avbrott i rensningen

 Så skönt vila en stund från städbestyren och börja på en ny frisk klassiker. En ledig helg med eoner av tid att njuta av våren.

En ensam Herre

Jag vet inte riktigt hur DN rankar sin "Boklistan" men den här veckan har Herre avancerat från tredje till första plats. När jag summerar 2011 års läsning tror jag Niels Fredrik Dahls starka roman kommer att ha en stark ställning även på min typ av topplista.


Jag går som en häger, jag äter som en gris, jag slickar på fingrarna, min röst skär som en såg i öronen om jag blir nervös, jag slår omkull glas, stöter ihop med människor på gatan, inte bara när jag vill, inte bara när jag vill slåss. Och när jag träffar Camilla stakar jag mig och stammar, bleknar och rodnar, flåsar och flämtar, fnissar, och jag får anstränga mig till det yttersta för att tvinga mig själv på knä, piska mig själv lugn och jag har hållit mig tätt intill henne, förföljt henne utan att förstå att jag kanske var för närgången, utan att förstå att hon ofta ville vara i fred. Utan att förstå att jag inte lät henne vara i fred, utan att förstå att jag plågade henne.

Med en slags besatthet söker sig Bernhard Herre till Camilla Wergeland - han vill ha henne och ingen annan. Men Camilla har bara ögon för Herres tidigare informator, diktaren Johan Sebastian Welhaven. Welhaven och Camilla kan inte träffas hur som helst eftersom Welhaven är i fejd med Camillas diktande bror Henrik Wergeland. Mellan de både älskande får den förödmjukade, utnyttjade Herre gå med brev. Kärleksbrev. Det är fester på gårdar, brev som läses i smyg och så ständigt ett smygande på varandra och med breven men det är Herre som smyger mest. 

Det är en smärtsam skildring av en man som inte tycker om sig själv och som ingen annan heller verkar tycka om. Herre är en i utkanten oälskad. Det är mest Herres röst läsaren får höra men berättarperspektivet kan plötsligt växla. Likaså rör sig författaren obehindrat i tiden, varvar Herre i unga år med berättelsen om den nedgångne Herre med ruttnade tänder och i avsaknad av hela kläder. Från start, med faderns konkurs, går det utför med Herre. Abrupt och oklart slutar Herres liv och han hade kunnat bli en bortglömd. Men i efterhand har han en plats i litteraturhistorien för han skrev berättelser om skog och mark, men det ligger utanför den här romanens värld. Detta är alltså en historia byggd på verkliga händelser. En läsare insatt i norsk litteraturhistoria finner säkert fler dimensioner än jag som är skolad i den svenska.

Dahl är ännu en av dessa stora norska berättare (Christensen, Knausgård, Marstein m fl har jag tidigare fångats av) som jag vill läsa mera av. Jag gillar han tråcklande uppbyggnad av romanen och hans språk som fångar in personerna. Jag imponeras av att författaren kan hålla sig så osynlig i berättelsen - jag glömmer honom när jag läser. Går helt in i triangeldramat och den ensamme Herre.

Anbefales!

Samma Tranströmer på onsdagskvällen

En haiku av Tomas Tranströmer som jag läser hos Bokmania. Jag tar den med hit. Här får den också bo. Det behövs inte mer än så.

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig. 

Mon meilleur ami

Under en middag blir antikhandlaren  Francois ganska brutalt varse om hur andra människor ser honom. Han är inte alls sympatisk eller trevlig i andras ögon, snarare arrogant och egenkär. Dessutom beskylls han för att inte ha några vänner. Nu är det upp till bevis för Francois - kan han presentera en bäste vän inom tio dagar eller inte?

Vänskap låter sig, lika lite som kärlek, köpas för pengar. men det är pengarnas språk Francois bäst förstår. En taxichaufför, Bruno, anlitas för att lära Francois vad det att vara en vän innebär. Kanske finns vännerna närmare än Francois tror? Men vägen dit är varken enkel eller smärtfri.

Som en romantisk komedi fast om vänskap är Min bäste vän, gjord av Patrice Leconte vars Intima främlingar och Hårfrisörskans make är riktiga pärlor. Det är den här också fast inte riktigt lika glänsande. En filmisk motsvarighet till de franska feel good-romanerna, kanske.

Dagens outfit

Idag firades Världsbokdagen på mitt bibliotek. Biblioteket verkligen sjöd av aktiviteter, tävlingar, magasinsuppvisning och boktips. Bokkaféet som vi återkommit med varje halvår satte besöksrekord - på ett par år har åhörarna ökat från 5 till 40. Det känns fint. Mina bidrag var tre väl valda böcker som jag tidigare skrivit om här - Jupiters öga, Saabyes Cirkus och Just Kids.

Idag var vi verkligen en enad kår med en kollektiv dagens outfit. Tyvärr kombinerades min med resultatet av att somna med fuktigt hår.

Nu ska den lyckade arbetsdagen firas med fransk film, Herre, Mozart och kanske ett glas vin. Soffan - here I come. Den riktiga Världsbokdagen/Påskafton tillbringas i Barcelona. Jag hoppas på något storslaget för det var ju där, i Katalonien, som allting började. Och kanske borde min älskade få en bok i påskägget.

Det här är kärlek från första sidan

Jag skulle bara kika lite grann på första sidan. Att författaren är norsk borde ha fått varningsklockorna att ringa. Och det går som det brukar gå med det norska - jag fastnar. Texten har bestämt sugit tag i mig.

Det här är Niels Fredrik Dahls berättelse om Bernard Herre, tiden är 1800-talets Norge innan Oslo blev Oslo. Herre är så kär i Camilla Wergeland som i sin tur är så kär i Johan Sebastian Welhaven. Mellan dessa båda blir Herre, den alltid ensamme, budbärare. Alla tre har funnits på riktigt men är här romanfigurer.

När jag sticker upp huvudet från boksidorna, för att hämta andan, har dramat bara börjat.  Detta är en text värdig att ta vid efter Oskuldens tid.

Engelska morgonfunderingar

Igår började jag på den där boken, A Paris Wife, den om Hadley Richardson och Ernest Hemingway. Det går fortare än väntat att läsa, språket är inte svårt att följa. Men på ett språk som inte är mitt eget är det så svårt att veta om det är bra. Historien - om paret som träffas under festliga former, han med minnen av kriget, hon med en jobbig familjehistoria och faller för varandra och som nu ett 100-tal sidor in i handlingen försöker finna sig till rätta i Paris - är ju intressant. Men språket? Är det inte lite väl omständligt? Och måste allting sägas, ingenting lämnas kvar till mig att själv förstå? Det är innehållet men inte formen som driver läsningen framåt just nu. Tänker att jag tillåter mer, irriterar mig mindre, när det inte är skrivet på svenska -det är ju hur som heslt och i alla fall en övning i engelska. Men kanske kanske borde jag lånat hem A Moveable Feast av Hemingway istället?