Det var en vacker höstdag idag

som gjord för en utflykt. Maken och jag åkte till brukssamhället Gysinge som utannonserat "skördemarknad" men här finns fler aktiviteter än det. Bland annat en stor antik- och loppishandel med roliga saker att pilla på och fina saker till bra priser. Det blev inga bokinköp men tre magasin - Idun från 1953, Veckojournalen från 1952 och Husmodern från 1964 - inhandlas.

För den litterärt intresserade har Veckojournalen mest att erbjuda. Här recenserar Stig Ahlgren bland annat Vilhelms Mobergs Invandrarna. Hans sätt att skriva kanske säger något om 50-talets litteraturkritik? Levande och spirituellt skrivet - eller vad sägs om:

I brevsamlingar och gamla tidskriftsinlägg har han [Moberg] med den våldsamma energin hos ett tryffelsvin, som fått vitamininjektioner, bökat fram högar av matnyttiga upplysningar om 1850-talets Amerika och hellre tagit med för mycket än för litet. Låt oss istället för att beskärma oss häröver lovorda den gargantuanska aptit som skär limpan på längden och sedan brer på sovel i dubbla lager. Efter allt tunnt och skrangligt man läst denna höst har man i denna bok den angenäma känslan att med huvudet före proppas in i mynningen på ett kulturkuriosaspäckat ymnighetshorn.

I samma tidskrift kan vi också se Maria Wine posera:

Bildtext: Man har lurat ett lejon. Skaldinnan Maria Wine, maka till författaren och sovjetresenären Artur Lundkvist, som fotomodell i aftonklänning, prydd med vallmor från Taschkent, och i arbetsdräkt för pionjärkvinnor.

En bok av Wine utgiven 1951 heter Man har skjutit ett lejon. Tyvärr kan inte jag tolka på vad sätt man anspelar på titeln i bildtexten men tonen i övriga notiser på sidan är putslustig. Det är, föga förvånande, viktigt att placera in henne i ett sammanhang, vid sidan av sin make.

Jag vet inte om det var bättre förr men det var i alla fall annorlunda...

Om vilken arabisk litteratur

som finns presenterad för den västerländska läsaren och hur denna valts ut pratar Daniel Sjölin och Ala al-Aswany om i Babel. Ett intressant samtal där Al-Aswany börjar förklara sin tes om hur orientalister valt litteratur utifrån ämnet de arabiska författarna behandlar och inte efter den litterära prestationen. Ett skevt urval med andra ord. Men vänta vad händer? - svisch - nu handlar det om författaren som tandläkare. Och the moment is gone.

Så här i bokmässetider

har jag mitt eget firande här hemma. Det började igår på jobbet med att en trave böcker packades ned i tygkassen från Författarcentrum. Böckerna i kassen var Toni Morrisons De blåaste ögonen, Najib Mahfuz Midaqq-gränden och Anuradha Roys En karta över omöjlig längtan. Hemma väntade också bland annat de 624 sidorna Oates.

Bokfirandet inleddes dock med ett avbrott i den pågående läsningen - något har hänt med berättarperspektivet i Helon Habilas I väntan på en ängel. I väntan på att jag finner mig i att romanen som började så bra nu tappat sitt grepp om mig söker jag annan läsning. Triggad av glädjen över ännu en indisk författare läser jag några sidor i En karta över omöjlig längtan men min tanke dras oupphörligen till de andra böckerna i kassen. Så Roys roman överges för en stund och jag börjar på De blåaste ögonen som är Morrisons debutbok, utgiven 1970. Jag ler av glädje (ja, faktiskt) när jag läser för det är så bra skrivet och berättelsen är så intressant. Ännu ett författarskap att upptäcka jublar jag. Detta blir helgens läsning! Övriga titlar får ge sig till tåls.

I morse startade firandet med Spanarna i P1 som sände från Bokmässan, många skratt i bakgrunden hörs. En lustfylld mässa kanske? Nyss gladdes jag åt Wayne's Coffees gratisexemplar av DN:s Boklördag som idag ägnar en del fint utrymme åt författare från, ett kanske diffust, mellanöstern. Innan middagen lagas blir det lite mera läsning som avrundas med att Babel sänder från Göteborg. Drycken som intas just nu är te av smaken sommarsaga, en gåva från en alldeles hemlig bokvän.

Här i min egen vrå lyser dock författarna med sin frånvaro men rörelseytan är betydligt större än i den stora mässhallen. En författare i hemmet hade dessutom gjort mig ganska nervös. Vad gör man med en sådan, liksom?

Den persiska och mystika poeten

Jalal ud-din Rumi levde mellan åren 1207 och 1273. Av honom finns poesi och andra texter sparade. Texter som läses och lever i olika former, i olika översättningar än idag. Av Rumi finns även brev sparade. Han tycks ha haft en rik korrespondens som ger dagens forskare en bild av hur hans liv såg ut. Om detta läser jag i Kärleken begär att detta tal skall fram.

Och här svindlar det lite. Brev bevarade från 1200-talet. Kommer det från min 70-talist generation och från generationerna efter den överhuvudtaget att finnas några brev att spara? Från att som barn ha haft många brevvänner har jag numera inte en enda. Mailkorrespondansen däremot är ibland stor. Men inte särskilt innehållsrik. Mitt hanterande av inkorgen är ju också ett annat än den av breven som anlände i den icke-digitala brevlådan. Inboxen rensas flitigt. Mail kastas bort.

Ett brev i pappersform kräver på något sätt mer av sin skrivare, det är inget man gör i en hast. Det kräver eftertanke och jag tror mottagaren förväntar sig ett mer fylligt innehåll än vad som finns i genomsnittsmailet. Hur gör framtidens biografiskrivare? Hur ska de ta sig igenom lösenorsdkyddade sidor för att komma åt brevsamlingen, det vill säga mailen? Hur ska de förhålla sig till och tolka de små bitar av fraser som människor lämnar till varandra?

Det finns böcker baserade på reella mailkonversationer men de är publicerade under brevväxlarnas levnad och kanske finns en medveten tanke att ge ut det skrivna i någon form. Jag tänker till exempel på Privat med mailkorrespondans mellan Carolina Gynning och Alex Schulman eller APM : antipatriarkalt manifest som är en mailväxling mellan Maria-Pia Boëthius och Maria Lindhgren. Men vilka brevväxlar idag "på riktigt"? Kommer vi till exempel att kunna närma oss och förstå framtidens författare genom brev de skrivit, eller är forskning baserad på brev något som hör till det förflutna? Och brevet som mer litterär form - överlever det?

Från teven snappade jag igår upp ett uttryck - "digitala invandrare" - en grupp som min generation och tidigare tillhör. Vi kommer enligt inslaget aldrig bli så hemmastadda i den digitala världen som de som är riktigt unga idag. Med tanke på hur få brev jag skriver och får är jag rädd att jag i alla fall anammat den digitala världen så mycket att jag klivit in i det papperslösa samhället. I andra fall, som handlar om protokoll, räkningar och annat, känns det papperslösa livet istället långt borta. Valde vi fel? Valde vi bort pappersbreven och ersatte pennans raspande mot papperet med tangentbordsknatter? Alltså; papper i pärmar men digitala brev.

Horace Engdahl

intervjuas i tidskriften Svensk bokhandel med anledning av att det om inte alltför lång tid är dags för honom att tillkännage årets nobelpristagare.

Johanna Westlund ställer frågan:
"Ni använder kodnamn på pristagarna, varför?"

Engdahl svarar:
"-Man måste få ha lite roligt. Jag har skärpt sekretessen: vi skriver aldrig e-post brev om kandidaterna, och läser dem helst inte offentligt. I så fall får man ha ett falskt skyddsomslag. Och man vet aldrig vem som lyssnar, så kodnamn är bra. Harold Pinter kallade vi för Harry Potter, Dorris Lessing för Little Dorit, Orhan Pamuk OP: då tror alla att man talar om brännvin."

Visst vill man höra dem, akademiledamöterna, sittandes på tunnelbanan och prata om Harry Potter?

Sitter på jobbet

och kommer på mig själv mitt i ett lite nätstört beteende. Istället för att söka upp DN:s nya boksida på nätet tittar jag efter vad bokbloggare skriver om den. Hur knäppt är inte det? Bokhora nämner den nya sidan, förstås. Men efter några fler bloggtittar bryter jag det konstiga. Nu ska jag direkt till källan.

624 sidor

tät text av en allt sprödare Joyce Carol Oates väntar på mig i form av Dödgrävarens dotter. Jag kom fram till första platsen i bibliotekskön... 624 sidor på 14 dagar, 44,6 sidor om dagen. Det kan gå.

En svart bok som kan vara en pärla landade också hos mig i dag. Och eftersom en av dess författare ska föreläsa på mitt bibliotek är jag väldigt nyfiken på den. Det handlar om Kärleken begär att detta tal skall fram och handlar om den persiska poeten Jalal ud-din Rumis "liv, lära och lyrik." Ashk Dahlén heter den av författarna som jag kommer att träffa, om persisk litteratur ska han tala.

Med risk att låta mitt jobbjag tala - jag ser så jättemycket fram emot alla föreläsningar vi har i höst på olika bibliotek - om arabisk litteratur, latinamerikansk, indisk, afrikansk och så persisk. Jag bara hoppas att inte värsta vintertröttheten slår till för jag vill så gärna kuska kommunen runt på kvällarna för att insupa nya kunskaper. Jag SAKNAR läsa kurs jag LÄNGTAR efter förkovran. En idé var att läsa arabiska under hösten, det får vänta till obestämda kanskevåren.

Du då, förkovrar du dig?

Ibland ramlar jag

in hos Emma Gray Munthe. När jag gör det ikväll skrattar jag så jag gråter.

Mitt bibliotek

började blogga idag. Hela dagen avlöste vi varandra i bibliotekets skyltfönster för att blogga inför allas ögon - med skärm vänd mot trottoaren utanför så förbipasserade kunde se direkt vad vi skrev. Det känns lite märkligt att jobblogga, att skriva om böcker på två ställen i två roller som jag vill ska skilja sig åt. För jag vill ha kvar min vän Hermia, vill det här ska vara min alldeles egna lekplats. Här ska ingen ordning på orden råda, om nu inte jag vill det. Idag recyklade jag miljövänligt nog blogginlägg härifrån men i liten annan tappning, tror jag. Men det blir ju lite tråkigt i längden...

Underligt är dock att jag här vill vara anonym medan jag på jobbloggen både ståtar med namn och kanske bild. Det är ju större risk/chans att människor jag möter i Gävle vet vem jag är än att läsare av Hermia Says som inte bor i Gävle vet vem jag är. Förstår ni hur jag menar? Och jag skulle kunna göra som BookReflections Peter, d v s "komma ut" med mitt rätta namn. Men det känns så skönt och ger mig en känsla av frihet att vara Hermia, en frihet jag vill öva mig i att använda ännu mer. Sen är jag rätt förtjust i mitt bloggjag. Jag gillar Hermia helt enkelt. Detta sitter jag och tänker på i skyltfönstret.

Och så vill jag verkligen hålla isär privatHermia från jobbjag: att länka till jobbloggen här kommer alltså inte på fråga...

Den här arbetsdagen

är ingen annan lik. Sitta i skyltfönster och blogga. Vad är det för ett knasigt påhitt? Gör det gör vi i alla fall. Kollegorna och jag. Dock inte här hos Hermia...

Maken och jag

letar lägenhet eller om det är radhus. En egen plats på jorden att trivas lite bättre på. När vi tittar på boende tänker jag "men var ska böckerna stå?" eller "kommer de verkligen få en 'respektabel' plats här?". Som om det vore det viktigaste. Det jag aldrig på riktigt kan ge avkall på är badkaret eller i alla fall badkarsplatsen. Men det är helt plötsligt dyra tider för bostadsköpare.

Det fanns en tid i mitt liv då jag drömde om ett helt annat sätt att leva. Om nästan klostrets enkelhet. Enkelheten och ambitionen att leva ett så miljöhållbart liv som möjligt finns ändå kvar som något slags ledstjärnor. Att införa köpstopp, som en del andra beundransvärda personer gjort, ligger inte riktigt för mig. Men att för sig själv försöka upprätthålla någon form av medvetenhet, ett resonemang kring behovet av saker, om att tänka långsiktigt känns aktuellt och viktigt. Två vackra ord är "frivillig enkelhet". Ett ord som attraherar mig är "downshifta".

Fast jag åker för mycket flygplan.

Vilken sorts

biblioteksbesökare/läsare kommer jag att vara som (betydligt) äldre? Tänker på det efter ett möte idag med en ganska bestämd kvinna som förde ett eget register över böcker hon läst. För er som inte minns tiden innan bokbloggen så kan jag meddela att hon skrev ned titlar och författarnamn i en helt vanlig anteckningsbok.

En kommentar som återkom hos min besökare var "nej, den vill jag inte låna - jag är kritisk, jag läser inte allt". Precis som det ska vara tycker jag. Vår kritiska blick på litteratur såg dock lite olika ut. Men det är en del av charmen med oss läsare - att vi läser så olika. I min ålderdom hoppas jag också att jag är kritisk. På mitt alldeles egna sätt. Och med dator förstås, som troligen då är ett uråldrigt och totalt omodernt redskap.

Under helgen

har jag plöjt roman som vore jag i värsta slukaråldern. En förlorad värld av Evelyn Waugh är således utläst. Charles Ryder är den unge student som i Oxford möter Sebastian Flyte, med teddybjörn, och dras in i både hans destruktiva beteende och i hans familj på godset Brideshead. Att Charles är fascinerad av sin vän är inte att ta miste på, vilken sorts relation de har har också diskuterats. Sebastians förhållande till sin familj är långt ifrån okomplicerat, hans mor härskar på Brideshead och har sitt eget sätt att hantera sonens allt ökande alkoholintag. På godset skymtar också Julia, syster till Sebastian.

Charles och Sebastian skiljs åt. Åren går och handlingen kastar sig framåt. Charles, som nu är "arkitekturmålare" har befunnit sig två år borta från civilisationen för att måla. Han återförenas med sin fru, som nu introduceras för läsaren och det visar sig att han under sin bortavaro inte ens uppfattat att han fått en dotter eller vad den något år äldre sonen döpts till. Återföreningen utspelar sig på ett skepp där även Julia befinner sig - allt som händer där skildras mer eller mindre farsartat. Sebastians öde kommer alltmer i skymundan, han är inte längre berättelsens nav.

Mellan Charles och Julia växer känslorna men i romanen finns en återkommande konflikt som handlar om religionen, om katolicism kontra agnosticism. I den dekadenta överklassvärld som skildras finner den katolska tron en stor roll och har en vikt som gör den till ett hinder mellan människor och orsakar en hel del konfrontationer.

Detta är en så rik roman, svår att sätta rättvisa ord på och beskriva på ett bra sätt. Det är så många trådar som inte ryms i en summering av handlingen. Boken var också en lite annan än jag förväntade mig. Kanske trodde jag det skulle vara ännu mer fokus på just relationen mellan Sebastian och Charles. Att den skulle skildras med fler antydningar - kanske såg 40-talets läsare mer mellan raderna än vad jag som 00-talsläsare kan se? För mig som inte sett den populära tv-serien växer nyfikenheten kring vad man där lyft fram och vad filmen som nu haft premiär tagit fasta på. Det är, faktiskt, en värld och roman att låta sig förtrollas av.

Fredags-dekadens

Som jag längtat efter den här stunden! En skön läskväll - och det med en roman som jag inte fattar att jag inte hittat till och läst tidigare. Nu är den svår att undgå med filmpremiär och allt. Det är 20-tal när det är som bäst. Det är slott på landet och dekadent överklass. Det är absolut underbart!

Jag gjort det igen -

tjusats av en indisk författare! Kvinnor på ett tåg, skriven av Anita Nair, har flera av de ingredienser jag söker i en bra roman. Det är en rik berättelse med många olika tankespår.

Sex kvinnor möts i en tågkupé. De utgör ett utsnitt av det indiska samhället, är i olika ålder men med det gemensamt att de är på väg. En efter en kliver av. Akhila är i centrum för berättelsen – hon är 45 år, ogift men familjeförsörjare. När fadern dog fick Akhila axla rollen som familjeöverhuvud, enkom för att hennes bröder skulle få en fin utbildning och hennes syster en bra hemgift. Nu befinner sig Akhila i en brytningspunkt – hon vill ta makten över sitt eget liv och leva det på sitt sätt även om det bryter mot samhällets konventioner om hur kvinnor bör leva. På tåget berättar de olika kvinnorna sin livshistoria för varandra. Det är gripande berättelser om kvinnor som lever under förtryck i ett patriarkalt samhälle. Men det är på något underligt sätt både lättsamt och lustfyllt skrivet. Samhällskritiken förvandlas till njutbar text. Och det här är starka systrar i världen med mod att leva.

Jag hoppas att fler böcker av författaren, som alltså gästar Kulturhuset i Stockholm den 1 oktober, översätts till svenska.

---

Nu är det Boklördag och jag har insett att det att vara bibliotekarie inte per automatik innebär att ha störtkoll på bokmässan. Det är ju DÄR de indiska författarna i första hand kommer att möta den svenska publiken. Det är alltså i Göteborg jag borde vara... Om jag varit lite mer förutseende. Om jag trängtat lite mer efter stora folkmassor.