Mitt första intryck

av Cormac McCarthy Vägen är att jag läser två böcker samtidigt, men den ena pågår i mitt eget huvud. Jag skapar min egen historia av det som hänt innan det fruktansvärda som boken skildrar. Varför har pappan och pojken klarat sig? Vilka är alla brända människor de möter? Jag söker svaren, kanske kommer de?

Jag är inte räddhågsen men drar mig ändå ofta undan alltför mörka historier, kanske för att min egen inre oro ibland är alldeles tillräcklig som den är. Men nu är sommaren här, glada ting finns att se fram emot och läsningen känns alldeles utmärkt.

Jag är Leopardpojkens dotter

heter Johanna Nilssons berättelse om sin farmor och farfar och deras liv som missionärer i Belgiska Kongo, nu Zaire. Det är också en berättelse om hennes pappa och hans syskon. Föräldrarna väljer att tjäna Gud framför att leva med sina barn och under långa perioder är familjen splittrad - med barn och föräldrar i skilda länder. Sveket mot barnen är ett huvudtema i boken. Men det är inte bara föräldrarna som skiljs från sina barn, det är även syskon som skiljs från varandra:

Små syskon ska man inte skiljas från. Små syskon ska man ha nära sig. Så att man kan vaka över dem.

Dessa syskon är inte nära varandra.

Nilsson skriver sig närmare sina farföräldrar och sin far samtidigt som hon skriver sig själv närmare. Genom att försöka förstå sin familjs öde förstår hon, som jag tolkar det, alltmer sig själv. Nilsson bjuder på spännande episoder i djungeln, skildrar faderns inte alltför muntra skolgång och missionärens villkor. Allt på ett lika levande och rättframt sätt. Det är en gripande dkoumentärroman som ger en levande bild inte bara av författarens familj utan också av ett land i förändring. Mycket förtjust är jag med andra ord.

Lunchläsning

På väg genom biblioteket till lunchrummet fångas mina ögon av en bok med guldglänsande bokstäver – Yoga för rockstjärnor. Att döma av baksidestexten är det en sinnesjuk historia som ska komma att berättas. Det intrycket fördjupas när jag läser de första kapitlen – det är galet och roligt svart. Jag fnissar mellan lunchtuggorna, fnyser ut lite quornfärs i den alldeles nya boken. Vad är det egentligen han har skrivit, Fredrik Brounéus?

Gårdagens mediekonsumtion

bestod av filmen Sabrina med bl a Humphrey Bogart och Audrey Hepburn.

Det finns en sådan stjärnglans över dessa gamla filmer, riktigt betagande faktiskt. Sabrina - den unga chaufförsdottern - som är dödligt förälskad i (playboy)sonen till arbetsgivaren åker med krossat hjärta till Paris för att gå i kockskola. Här knäcks ägg på löpande band, allt för att öva in enhandsgreppet. Efter två års studier återkommer Sabrina till fadern och den olycklige kärleken - förvandlad till en ung vacker mademoiselle. Alla faller som käglor.

Historien är en aning mossig - det har hänt en del sedan 50-talet - och bitvis ganska seg. Men det är lätt att charmeras av berättelsen, av det naiva. Och de är så fina, skådespelarna, så snajdiga i sina hattar och fina klänningar.

Johanna Nilssons romaner

har jag läst sedan hennes debut 1996. Jag slås dock gång på gång av hur ojämn hon är. Det är fullt begripligt; jag förstår att man som författare testar olika stilar, olika vägar, olika berättarröster. Men när jag tänker på hur drabbad jag blev av de två första romanerna Hon går genom tavlan, ut ur bilden (1996) och Flickan som uppfann livet (1999) känns det lite sorgligt att resten av hennes texter inte berört mig på samma sätt. Rebell med frusna fötter (2001), Konsten att vara Ela (2003) och De i utkanten älskade (2005) - inget fel på dem men inte kommer de ens i närheten av de två första romanerna. Jag saknar närheten, det är för spretigt, för konstlat. I år kom SOS från mänskligheten en roman som jag läste med viss behållning men som inte alls är den täta, nära Nilsson-roman jag suktar efter. Den känns inte riktigt äkta. Och jag måste kunna tro på en text inom dess egna ramar och det gör jag inte riktigt i det här fallet.

2006, tio år efter debutromanen, kom den bok jag läser nu; Jag är leopardpojkens dotter. Berättelsen ligger naturligt nära författaren eftersom det är den egna familjens historia som skildras. Jag är full av beundran inför Nilssons mod att både ge röst åt och gestalta en inte alltid ljus familjehistoria och samtidigt ge uttryck för sin egen osäkerhet. Det blir en skildring också om skapandets våndor, om konstnärskallet. Jag är så glad att ha hittat den Nilsson jag saknat. Och jag är glad att jag inte läst romanen tidigare. Att jag får den nu, som ett litet paket att långsamt veckla ut. Jag hoppas för min egen egoistiska skull att nästa roman skrivs i samma anda. Att det inslagna spåret i samband med SOS från mänskligheten får ge vika för det mer nära, det innerliga berättandet.

Ett stort sidospår är att jag, i romanen jag läser just nu, träffar på ett djur som jag fascinerades av som barn: Myrsloken.

Johanna Nilsson är för övrigt ett exempel på en författare vars blogg jag inte gärna läser, den stör, på ett sätt som låter flummigt, min relation till henne som författare.

Ett tydligt

tecken på att semestern är slut är att sovmorgon bytts mot fika med kollegorna. Det blir en svettig dag på biblioteket, inte för att det är så värst mycket att göra utan för att det är så varmt. Känns lite yrsligt faktiskt.

Men var är alla nya böcker? Utlånade! Och ljudböckerna är på vift. Så det är precis som det ska vara. Det tycks som om sommargävle läser.

Jag har fastnat

i en tankegång om författare och vilka arenor de rör sig på. Fast jag vet inte om jag kommer någon vart. Egentligen. Och inte är det nya tankar den här gången heller. Men ändå.

Så här: En skådespelare kan genom sin egen privata person skymma den roll han eller hon ska gestalta. Brad Pitt och Angelina Jolie, t ex, hur svårt är det inte att tänka bort dem från deras privata liv hur väl de än spelar? Är det inte samma sak med författare? En författare som är för mycket sig själv med läsarna skymmer texten, hur bra texten än är?

Men här fastnar jag. För författare har väl alltid mer eller mindre varit synliga, deltagit i samhällsdebatten? Tänker på Kerstin Ekman, Vilhelm Moberg, Sara Lidman, bland väldigt många andra. Det finns på något sätt ett intellektuellt ansvar som axlats, en vidgning i tanken av händelser som äger rum.

Men vad med de bloggande författarna? Och de som syns i tv-program? Här blir mötet med publiken mer personligt. Ibland betydligt mer personligt än vad som är bra för boken, tror jag. Det är kanske inte i första hand för något högre, större syfte författare syns utan i första hand för marknadsföringens skull, för att ge sig själv en plats. Det jag vill säga men inte riktigt vågar - för jag är ju imponerad av bokskaparna - är att vissa författares sätt att framstå i media, i bloggar etc har en tendens att tunna ut dem själva, tömma på innehåll. Jag får veta för mycket om människan bakom för att det ska kännas helt bekvämt att ta till mig texterna. Jag får veta väldigt mycket om lite.

Den författare som låter sin röst höras i en mer "intellektuell" debatt respekterar jag mer än de behandlar t ex vilka kläder de senast inhandlat. Och förstås är det så att jag är snobbig som inte läser böcker av den senare kategorin men gärna av den första. Men är det ena sättet att synas bättre än det andra? Eller är syftet detsamma - att skapa en bild utåt av den sorts författare man vill vara, allt beroende på vilken målgrupp man har. Kanske är inte motivet att delta i debatten ädlare än att synas i största allmänhet? Fast de sista meningarna tror jag egentligen förringar vissa författares betydelse.

Jag undrar om det i framtiden kommer att finnas plats för olika typer av författare, alltså även för de som inte vill synas, som vill låta sina texter tala. Eller kommer möjligheten att nå ut vara beroende av hur synlig man är i mediabruset?

Anna Jörgensdotter

har jag hört läsa poesi tillsammans med estradmästaren Ingela Wall, jag har läst hennes böcker och läser nu i Arbetarbladet där hon skriver om arbetet med sin kommande roman. Ett intressant inifrån perspektiv:

Del ett

Del två

Del tre

Dessutom hade jag för ett par månader sedan förmånen att fika tillsammans med henne och en annan författare som huserar i Gästrikland, Helene Rådberg - helt arbetsrelaterat men ändå. Det handlade om hösten på Gävles bibliotek. En höst som kommer att bli rik för den som gillar det skrivna ordet.

Jag har något

som kanske skulle kunna passa under rubriken "fix idé": så snart jag avslutat en bok, alltså i princip direkt efter att jag slagit ihop den måste jag börja läsa på en ny, om så bara ett par sidor. Har en rädsla för att annars hamna mellan böcker och inte ta mig upp från svackan. Och lässvackor är bland det värsta jag vet, på det ytliga planet. En annan sak jag gör i början av en bok är att se efter hur många sidor boken har. Jag läser dock ALDRIG slutet. Vilken otjänst det vore. Mot mig och mot författaren.

Men idag är det varmt. Större delen av dagen har jag varit utomhus ändå känns det suspekt sitta i soffan med en varm dator i knät, som en knorrande katt. Jag borde vara ute, svettas lite till. Hur som helst. Värmen har slagit till mot hjärnans valcentrum. Så jag står som en stolla mellan olika böcker. Ingen katastrof, bra vila från läsning etc. etc. Men jag är inte beredd bryta med min fixa idé.

Av de böcker jag läst under semestern kommer alla utom en från min egen bokhylla. Men på måndag möter jag bibliotekets överflöd igen och ställs inför alla möjliga val. Förutom att jag kommer att börja röra mig snabbare igen, går ned i något slags slow så här under ledigheten, så vet jag hur mycket jag kommer att få kämpa för att stå emot alla titlar som ropar på mig. Det finns ju ingen hejd på läsning. Då gäller det att behålla inställningen att det finns så mycket fantastiskt att upptäcka. Så många böcker så mycket tid. För tid kommer alltid åter. Eller hur det nu var?

Och jag har fortfarande inte bestämt mig.

-----------------

Långt efter midnatt, det var alldeles för varmt att sova i lägenheten med tropiskt klimat, läste jag några sidor i Jag är leopardpojkens dotter av Johanna Nilsson.

Bittert arv

Under dagens picknick i parken läste jag ut Bittert arv av Kiran Desai, en roman som hänförde från början till slut.

I en by i Indien bor Sai med sin morfar domaren och kocken. Hit kom hon för tio år sedan då hennes föräldrar omkom i en olycka. Förhållandet till domaren är komplicerat, det till kocken mer lättsamt. Vi lär också känna några andra byinvånare, däribland Lola som figurerar i inlägget nedan. Tydligt är att Sai är omgiven av äldre människor, jämnåriga bekanta saknas tills den unge läraren Gyan kommer för att lära henne matematik. De lär sig dock mer om sig själva och varandra än om räknekonstens gåtor. Avsnittet om hur de unga kurtiserar varandra genom att jämföra olika kroppsdelar är minnesvärt. Spänningen är på topp tills Gyan sällar sig till de unga män som driver en självständighetsrörelse. Han får svårt att förena sina olika liv och hamnar i en konflikt med det han i mötet med Sai kommit att stå för.

Kocken har en son, Biju, som i New York kämpar för att skapa ett nytt liv. Han blir ständigt uppvaktad hemifrån med önskemål om att han ska hjälpa andra inflyttade indier att skaffa arbete, tjäna pengar. Men sonen har som illegal invandrare själv fullt sjå att klamra sig fast i landet, att hålla sig flytande. Det ger en bild inte bara av kulturkrockar utan även av tillståndet för de många papperslösa. Samtidigt är det Indien som skildras ett land som kokar av orättvisor och frustration.

Bittert arv är en rik och mångbottnad roman som sträcker sig utåt i världen samtidigt som den är rotad i den indiska jorden. Rekommenderas varmt denna heta dag.

I det extramaterial som avslutar min pocket finns en intervju med Desai. Hon anser sig trött på att jämföras, klumpas ihop med andra indiska författare såsom Arundhai Roy, menar att de skriver på helt olika sätt. Roy tycker jag dock hon påminner om - berättarrösten, strukturen med det flödande berättandet mellan dåtid och nutid påminner om varandra. Men jag tror inte jag tycker det bara för att de är från Indien. När det nu finns ett extramaterial, jag tycker det är lite fånigt, är det roligt att se att där finns en recension plockad från en annan bokblogg, pocketpocketpocket.

Gymkhana-bibilioteket var ett dunkelt bårhusliknande rum, genomsyrat av en mustig doft av åldrande böcker som var nästan outhärdligt stark och sötaktig. Böckerna hade titlar som för länge sedan bleknat in i de buckliga omslagen; en del hade inte blivit rörda på femtio år, och de sprack i bitar i ens händer och släppte ifrån sig klister, som kitinbemängda insektsdelar.

En beskrivning av ett bibliotek, som kan vara en mardröm likväl som en het längtansdröm, som besöks i Bittert arv. Här lånas böcker, men vännerna tillika biblioteksbesökarna blir stoppade på hemvägen av en vägvakt som, förstås, är misstänksam mot det lånade;

'Vad är det här?' De hoppades på litteratur av antinationellt och uppviglande slag.
'Trollope' sa Lola muntert, eggad och upprymd över händelsernas utveckling. Hon vände sig lättsinnigt till de andra: 'Jag har alltid sagt att jag skulle spara Trollope tills jag blev senil; jag visste att långsamheten skulle fungera som perfekt underhållning när jag inte hade särskilt mycket annat att göra, och, ja, nu har jag kommit dithän. Gammaldags böcker är vad jag gillar. Inga nya saker utan början, mitt och slut, bara en tunn tråd av... fritt flygande plasma...

Jag kan förstås inte låta bli att undra över vad Lola skulle tyckt om boken hon själv befinner sig i...

Indiska läsupplevelser

Det har varit en fantastiskt fin lässemester. Många bra böcker, någon mindre bra. Från och med måndag blir det arbete under ett par veckor, tills nästa semestervecka. Sommarläsningen fortsätter under tiden.

Några av mina största och starkaste läsupplevelser står visst indiska författare bakom. Under en semesterresa för att par år sedan ägnades varje ledig stund åt den av mig omtjatade En familjeangelägenhet. I sommar har jag (om)läst De små tingens Gud och nu är jag på god väg genom Bittert arv. Det jag undrar över är om det är en tillfällighet att just dessa tre griper mig så starkt eller om det finns någon gemensam nämnare mellan dem. Och har min uppfattning/uppskattning om böckerna en koppling till författarnas ursprung eller är det bara en tillfällighet?

Det är något med berättarglädjen som förenar dessa böcker. Jag tycker om den närhet som finns till personerna som skildras. Jag tycker om hur alla tre författare utgår från en liten krets, en familj, och utifrån den väver en historia med många olika vinklingar. Det finns en otillfgjord äkthet som är väldigt tilltalande. De tre författarna Rohinton Mistry, Arundhati Roy och Kiran Desai har en fot i den indiska traditionen och en i den västerländska - det ger en bredd och öppnar upp för många berättarperspektiv. De ger en inifrån skildring av Indien på ett sätt som både visar kärlek för och problematiserar landet. Här finns en blandning mellan allvar, djup, lek och enkelhet. Däremot tror jag möjligen att Roy är den enda av författarna som är kvar i landet. Det finns också en skillnad mellan dessa författare och t ex Monica Ali och Jhumpa Lahiri även om jag tycker mycket om dem också. De skildrar dock människor som flyttat från Bangladesh respektive Indien för ett nytt land, en ny kultur. De gestaltar därmed helt andra problem, beskriver i högre grad mötet mellan olika kulturer, olika sätt att tänka. De förhåller sig till ursprungslandet utifrån.

Macondo skriver en del om indisk litteratur men kanske någon där ute har bra grepp om annan indisk litteratur - den som inte når oss i väst. För dessa författare skriver ju på engelska och är tillgänliga för en större publik. Finns t ex Bollywood-kulturen även i litteraturen? Vad präglar den mer "inhemska" litteraturen? Om den nu finns?

Kommer precis på att det enda jag läst av Salman Rushdie, Midnattsbarnen, också slukade mig totalt. Även den läste jag en sommarsemester. Ljuva sommarläsningar. Nu spanar jag mot Anita Nairs Kvinnor på tåg. Kanske har jag bara stött på ett gäng ovanligt bra berättare. Tre av författarna jag läst är dessutom Bookervinnare. Det kanske inte har att göra med deras indiskhet...

Minns ni?

Vad får dagens barn? Suckar jag nostalgiskt.

Det vore förmätet

att tro att Arundhati Roy skrivit De små tingens Gud just till mig. Men ändå tror jag det för hennes roman är just en sådan god berättelse som jag söker i min läsning. Och trots att jag vet att boken räcker för evigt, jag har ju läst den förut, så drar jag nu ut på slutläsningen. För att få njuta lite till. Jag är helt uppfylld av berättelsen Och undrar över hur jag kunnat glömma den. Men samtidigt gläds jag åt det eftersom jag får vara med om läsäventyret en gång till.

Det är en vindlande myllrande historia, en lek med orden. Det är dåtid och nutid tätt sammanvävda och skilda åt, var för sig. I centrum för handlingen står tvåäggstvillingsparet Estha och Rahel som bor i Indien, i delstaten Kerala. Allt är frid och fröjd tills dess kusinen Sophie Mol kommer på besök från England och Det Hemska inträffar. Vi möter en familj i sorg och splittring. Ett Indien där klasser/kaster hålls åtskilda från varandra och varje sammanblandning leder till skam och straff.

Jag har aldrig varit i Indien men Roy får mig att känna att jag är där. Hennes bildspråk är så talande - på ett exakt och fantasirikt sätt låter hon historien berättas, miljöer skapas. Det finns klart lysande solkorn överallt i boken - den är full av klokheter, smarta påhitt. Det är en författare som tror på sin läsare. Som inte skriver mig på näsan. Hon gör återkopplingar bakåt eller framåt i texten och utgår från att jag hänger med, minns vad hon skrivit tidigare. Det känns bra att vara betrodd.

1996 gavs romanen ut på engelska som en minst sagt underbar debutbok. Enligt Wikipedia har författaren sedan debuten mest ägnat sig åt film och åt att skriva mer politisk litteratur. Men hon säger sig vara på gång att skriva på en andra roman. Jag törs inte riktigt hoppas på att den blir så här bra. Kanske blir det också något helt annat, en blodig thriller? Men jag ser hur som helst mycket fram emot att möta hennes berättarröst igen. Det är en fantastisk författare.

Boken och jag

Nu är Hermia tillbaka efter en fin vecka i Norrland. Resan avslutades dock med en förkylning som efter första dagens feberattack nu attackerat och blockerat min näsa. Webbsidans vithet gör lite ont i ögonen faktiskt, scrolla ger lätt svajning i huvudet. Men en liten sejour här får det allt bli.

Att ha ett dåligt bokminne, som jag har, är egentligen rätt bra. Även om jag inte utnyttjar det så ofta. Men möjligheten att läsa om redan lästa böcker och uppleva dem som vore de nya finns i alla fall. Det gör jag nu med De små tingens gud av Arundhati Roy. Det har nu inte blivit så mycket tid för läsning i norr eftersom där finns små barn att leka med men mer än halvvägs igenom är jag. Jag fick den i julklapp när den kom i pocket för snart tio år sedan, denna Bookervinnarbok. Men det känns som det är längre sedan jag läste den, för det är inte mycket jag minns. Roligt är att den är så mycket bättre än jag kommer ihåg den. Det är en omläsning som höjer boken över minnet av den.

En sak jag tänker på när jag läser, som på intet sätt är några nya tankar, är hur svårt det är att skriva om något jag riktigt tycker om. Hur mycket lättare vara kritisk, skriva negativt, twista orden. Positivt är svårt - att belasta en fantastisk bok med en massa glada tillrop kan förta något av upplevelsen av det lästa. Och upplevelsen vill jag skydda. Men så har alla år som student också indoktrinerat mig i ett kritiskt förhållningssätt - det är nog inte bara kräsenhet som gör att det är svårt att till fullo tillägna sig goda romaner. Jag anar en rädsla för att naivt hylla, gilla sådant som andra inte uppskattar. Sådant som inte anses vara fint nog. Så mycket enklare vara den naiva läsaren - läsa med alla sinnen öppna men utan den analytiske kritikern som aldrig är nöjd, ständigt hittar något att anmärka på - form, innehåll, yta... Men så svår att hitta tillbaka till och så svårt att stå för.