Boklördag och lakritspuck på balkongen. Annars lite trögt trots fina vädret. Så mycket planeringstankar i huvudet - både jobbliga och privata sådana. Känner mig som en vandrande planeringskalender. Men känslan att hjärnan ska sprängas och spridas ut över köksbordet har i alla fall försvunnit. Det är roligt nu med vårenergi och nyjobbet. Roligt med finfina händelser att se fram emot. Men ändå segt. Svårt stanna upp. Svårt hålla tanken i nuet.

Härvaro Närvaro Medvaro Samvaro Nuvaro

Läser bok som jag tror kan bli bra, Nudelbagaren, som passande nog tar plats i Kina. En författare och en blodgivare äter middag tillsammans någon gång i veckan. Vid ett tillfälle berättar författaren om de historier han skulle vilja skriva, om han inte varit bunden till vad ledarna vill ha. Extra roligt är det att läsa den just nu eftersom min av Kina besatta vän, Dora, har den rätt högt i sin läshög. Hoppas få tillfälle att dela dina tankar om boken, Dora! Kan inte du skriva om ditt inköp av En god gärning, fler borde få dela det!

Dora svarar:
Jodå. Så här gick det till på bokrean när jag köpte "En god gärning",av Kate Atkinson (Jag fick den billigare för att expediten tyckte den såg sliten ut. Jag höll god min och tackade i tysthet. Omslagen SKA nämligen se ut så!!) Kände mig lite busig som inte sa något om det till expediten)

Extra soligt glad

blir jag av att läsa om allra softaste Khemiri.
En uppsnyggad hemsida har han också skaffat sig.

Satt alla gävlar ute och lapade sol igår? På biblioteket var de i alla fall inte. Synd för dem för de gick miste om tips på en massa sköna böcker.

Bestialiskt i Florens

Känner mig som en något ostrukturerad läsare som ena veckan kräver fördjupning och nästa slänger mig in i en deckare. Men det är väl charmen med att vara en läsande varelse, att svinga sig mellan genrer.

Döden i Florens är utläst. Den lämnar inget tomrum, men blev faktiskt fanska spännande mot slutet. Särskilt som den egna hjärnan gärna hittar på egna lösningar, som dock visade sig vara något värre än hur det faktiskt gestaltade sig i boken. Staden Florens är huvudperson i historien och kontrasterna är skarpa mellan å ena sidan den sköna staden och å andra sidan de brutala kvinnomord som äger rum där. Mary återvänder från USA till sin italienske älskare. Under sitt förra besök i staden var hon med om en förskräcklig händelse där hon hotades till livet och hennes äkta make dödades. Nu är hon här för att lämna det hemska bakom sig samt för att studera konst. Så dödas fler kvinnor och Mary återkallas till sina minnen och till tankarna om vad som hade kunnat hända även henne. Likt en besatt medelålders Kitty granskar hon dessa mord, och tidigare begågna mord. Hennes rumskompis Billy dras också in i historien. Skuggorna växer kring de båda kvinnorna.

Förutom att konstens Florens skildras, visas också den religiösa staden fram. Och, ja vi känner igen det - Opus Dei får en framträdande roll. Och här brister lite av min fascination, mitt intresse för romanen. Det är alltför förutsägbart och uppenbart att det ska ta denna vändning. Sedan är det inte svårt att lista ut hur morden är konstruerade och kvinnorna utvalda - varken för personerna i boken eller för mig. Jag blir lite besviken. Det som började så bra och skulle kunnat vara en mer tät mer stramt hållen historia slutar i religiösa spekulationer. Deckare tenderar så vitt jag vet ofta att förenkla istället för att fördjupa karaktärerna, som blir skenbilder av sig själva. Figuren Mary känns också lite väl naiv, tycker hon borde vara mer rationellt uppmärksam. Nu vill jag ropa till henne att tänka sig för, se sig om.

Ett undantag i min läsning gjorde jag för en deckare - för att den utspelade sig i Italien. Nu vill jag tillbaka till mina mer noggrant utvalda inköpta eller lånade böcker.

Hemlängtan

Men vad trögt det är ibland. Att komma igång. Göra något vettigt. I morgon är dagen full av möten. Och på onsdag är det Världsbokdag med bokprat för en förhoppningsvis månghövdad publik. Jag borde borde borde titta igenom vad jag ska säga. Så jag inte står där och blablabla blabla blablabla Ger inte så bra intryck tror jag.

Men jag sitter och längtar till balkongen. Till deckaren där ögonen flyger allt snabbare över sidorna i takt med att spänningen ökar. Stackars Florens, utsatt för konstnärligt inspirerad kvinnomördare. Stackars jagade Mary behöver mig!

Staketet runt Cellinistatyn är fullt av hänglås, bemålade med initialerna och namnen på älskande som har svurit att vara trogna för evigt.

ur Döden i Florens

Precis dessa hänglås betraktade jag konfunderat på Ponte Vecchio för ett par år sedan. Då visste jag inte vad de betydde, men efter fler vändor till italienska broar har jag förstått. Känns fint träffa på dem i Lucretia Grindles roman, spänningen och stämningen har nu tätnat ordentligt när ungefär hälften är kvar läsa.

Tår längtar ut

Idag har Hermias fräknar tittat fram. Inlindad i filt har jag suttit på balkongen, njutit av solen och läst. Tänk när det blir så varmt att även tårna vågar sig ut...

En dikt om dagen?

Jag trodde inte det fungerade, för en dikt om dagen har jag inte fått, men idag ploppade en dikt från Poets.org in i min inkorg.
Så här:

Learning to Speak
by Liz Rosenberg

She was the quietest thing I'd ever seen.
It was so restful, being in her company
For hours, neither of us uttering a word.
I'd read the paper, look up, and she would smile,
Her lips half-pursed, just tucked up at the ends
As if holding a blithe secret.
When I fed her, she'd silently nod and smile,
Like immigrants you see
In train stations or in the movies,
She'd take the bowl from my hands
And nod again and smile again
And neither of us would say a word
From sunup to sunset.
When son and husband came home,
Both talking at once, both talking
With their mouths full,
My daughter and I could only look at them
With our dark quiet eyes.
Siddown, she says now.
I sit down
Without argument.

Mord i Florens?

Efter föregående fina läsupplevlse ska jag ta mig an en renodlad deckare, det var ett tag sedan sist. Men jag är redan lite irriterad: Hur kan man ge en roman med ursprungstitel The faces of angels Döden i Florens som svensk titel? Det låter för mycket miss Marple för min smak. Lite farligt känns det också att läsa om Florens som en plats där otäcka händelser utspelar sig. Florens - som mitt låtsasitalienska hjärta klappar så varmt för.

Det är inte Singer...

Det är inte Singer, det är inte Singer... Jag påmminner mig själv om det när jag läser En munter begravning av Ljudmila Ulitskaja för det påminner så mycket om honom både i känsla hos mig som läser och rent stilistiskt. Alls inte på något dåligt sätt, hur skulle det kunna vara det?, det är ju helt ljuvlig läsning.

Alik ligger för döden. Han är omgiven av sin fru, Nina eller Ninka, av sina älskarinnor och av en mängd vänner. Människor kommer och går i hans ateljé på Manhattan. Det är hett ute, man svettas och dricker, svettas och dricker. Inte hälsosamt vatten utan Margaritas och Vodka. Under tiden som man vakar över Alik ser man tillbaka på sina liv. De flesta har emigrerat från Ryssland, är ryska judar. Det handlar om att byta liv, om att finna sin plats och framförallt handlar det om deras relation till den döende. Här finns en stor värme och kärlek till konstnärsmannen som långsamt slutar fungera. Hans kropp förlamas bit för bit.

Det är en berättelse jag blir varm och tagen av. Det är en berättelse jag bläddrar tillbaka och läser om i, kanske för att innehållet i den sipprar ut genom min hjärna så snart jag läst det. Mitt eget minne känns förlamat och oförmöget att behålla den information som matas in vilket förtar en del av läsupplevelsen. Det är en berättelse där författaren känns anonym, där jag, om jag saknat vetskap om berättaren, inte tror jag skulle kunnat gissa mig till dennes kön. Det är en kvinna skriver med en androgyn berättarröst. Det känns skönt.

Ulitskaja beskrivs av sitt svenska förlag, Bazar, som en stor modern rysk berättare. Hon är född 1943 och bor i Moskva. Av hennes romaner är, förutom den här, en till - Sonetjka - översatt till svenska. Jag hoppas de blir fler.

Läst något av författaren? Kanske läst denna?

Tager du denna bok?

På onsdag nästa vecka blir det böcker hela dagen - Världsbokdagen måste ju firas. Ett gäng läsglada biblioteksmänniskor kommer att tipsa om böcker för lässugna gävlebor på bibblan. En blandad skara boktitlar blir det. Men det är svårt med boktips (filmtips etc) - vi tänker ju så olika, tar till oss saker på våra egna sätt och vis. Och så kommer jag aldrig ifrån ansvarskänslan gentemot den jag ger tips eller gentemot boken jag tipsar om. Som om det skulle vara mitt fel om boken inte faller den som blir tipsad i smaken. En inte helt ovanlig känsla bland oss tipsare kan jag tänka.

Onsdag alltså. Gävle Stadsbibliotek 19.00.

Militärmusik

Tänk att en bok med titeln Militärmusik kan vara så rolig! Den sovjetfödde författare Vladimir Kaminer berättar i sin roman om en ung man, kanske inte helt olik han själv, som försöker slå sig fram som än det ena än det andra. Som barn fabulerar han fritt, hans uppsatsämnen är trovärdiga men helt galna historier. Han ger sig på en karriär som rockmanager och knökar in x antal personer på spelning i trång lägenhet. Det kan bara gå på ett sätt - intäkterna sups upp och rockstjärnan blir utan gage. Eller som praktikantdramaturg med ansvar för teaterns satsning för barn - ingen föreställning är den andra lik eftersom repliker sups bort och pjäser blandas ihop av de överengagerade skådespelarna.

I olika episoder från olika år under 80-talet följer vi den unge mannen. Drömmen om ett annat liv, om att flytta finns där. Men i väntan på rätt tillfälle försöker man på kluriga sätt hitta vägar att skapa sitt eget liv, i skuggan av KGB.

Det är en riktigt underhållande inifrån skildring av ett Sovjetunionen i brytningstid. Öppningen mot väst är nära men ännu inte där.

Nyfiken på förlaget Ersatz blir jag också, för mig är det en ny bekantskap. Tänker överhuvudtaget mycket på förlag just nu. Och på att jag oftast läser böcker utgivna på de stora jättarna. Är nu nyfiken på de mindre lite mer specialiserade kvalitetsförlagen.

Vilka ger ut vad du läser? Fastnat i de stora förlagens utgivning eller driver du runt även bland de mindre i jakten på bra läsning?

Färden genom mangroven

Som en främling kommer han till den västindiska ön Guadeloupe och som en främling dör han. Francis Sancher har precis som han förutspått gått en plötslig död till mötes.

Byinvånarna har eller försöker skapa sig en uppfattning av vem han var. Likvakan över den avlidne framkallar tankar hos de närvarande. Tillsammans, men oberoende av varandra, lägger de ett pussel med bitar som handlar om den döde och berättar samtidigt sin egen livshistoria. Sancher har upprört många, varit hatad av många men också älskad. Två unga kvinnor har burit eller bär hans barn - till sina familjers fasa.

Uifrån denna by ges en bild av ett segregerat Guadeloupe som befinner sig mellan kolonialism och globalism. Det är också historien om en plats där det homogena splittras, där kännedomen om omvärlden ökar. Det nya ses både som hot och möjlighet.

Mycket bra tycker jag om Maryse Condés roman Färden genom mangroven som utspelar sig under en natt då likvakan äger rum. Den mångstämmiga berättelse hon skapat skildrar starkt de boende i det lilla samhället på ön, deras livsdramatik, kärlek och hat. Ständigt närvarande är magi, andar och de gamla sägnerna - som på något sätt ska hitta sin form i den moderna tiden.

I går kom de!

Böckerna jag beställt -

Att tro på mister Pip
En munter begravning
Timmen mellan hund och varg

Förutom några fackböcker var det flera år sedan jag köpte inbunda böcker till mig själv. I fint omslagspapper dessutom. Jag klappar lite på de fina böckerna - att läsa dem kommer att vara högtidsstunder. Är förvånad dock över att de var så tunna (men ändå inte rymdes i brevinkastet). Tänk tunna, djupa böcker med innehåll som räcker länge. Hoppas hoppas hoppas.

Från ytflyt till bottendjup

Nog har jag läst en del bra böcker under årets första månader. Men inga exceptionellt bra. Visst har jag fått goda historier serverade men jag saknar den fördjupande upplevelsen, den som sätter spår. Jag saknar känslan av att den egna tanken vidgas till nivåer jag inte visste fanns. Det var överhuvudtaget länge sedan jag läste något sådant. Som att jag valt bort det alltför komplicerade, den avancerade stilen och berättartekniken. Men nu vill jag ha mer.

Nu hoppas jag mycket på nyss påbörjade Färden genom mangroven av Maryse Condé. Hyllad som den är. Hoppas den inte gör mig besviken.

Ett sug har jag också efter att närma mig andra kulturer, andra sätt att tänka, andra sätt att leva. Jag nosar på böcker från Tranan, spanar in fina Macondo och läser Karavan.