Av Emmanuel Carrère, som också skrivit den obehagliga
Doktor Romand om läkaren som ljuger ihop sitt liv, har jag nu läst
En rysk roman (2007, på sv 2009). Romanen är skriven som en "auto-fiction", en fiktiv självbiografi som verkar förknippad med samtida franska författare. Svenska exempel som jag tänker på är Daniel Sjölins
Världens sista roman och Jonas Hassen Khemiris
Montecore fler finns säkert att räkna upp...
I de svenska berättelserna är det för mig som läser ganska uppenbart vad som är sant och inte, i Carrères roman är detta mindre säkert. Han är inte en välkänd person för mig på samma sätt som de svenska författarna. Därför söker jag efter att jag läst boken hans namn på nätet, för att se vilka överensstämmelser som finns i boken.
Det är inte någon vidare trevlig gestalt han gör av sig själv, Carrère. Romanen är ett sökande i den egna familjehistorien, ett försök att komma till rätta med morfadern som försvann. Sökandet leder Carrère till Ryssland där han ska göra en filmdokumentär om först en ungersk krigsfånge och sedan om själva byn han besökt. Hela företaget verkar förvirrat och syftet med dokumentären är inte ens klart för författaren själv. Han engagerar sig inte heller helhjärtat utan låter fotografen agera på egen hand. Den här byn och människorna de möter, iakttar och kommer allt närmare återvänder berättaren till.
Carrère är en depressiv person som flyr in i sig själv. Relationen till Sophie som han träffat en kortare period gör honom desperat, frustrerad och obehaglig. Han har svårt att visa kärlek och har, inte helt obefogat, svårt att lita på Sophie. Carrère leker med Sophie, sätter relationen på spel.
Romanen handlar mycket om berättandet och om hur det kan gripa in eller inte gripa in i livet. Carrère tror sig kunna styra över berättelsen, men det han iscensatt går inte som planerat: En erotisk novell publicerad i
Le Monde är tänkt som en gåva till Sophie men läsanvisningen till henne fungerar inte, något annat kommer emellan och hela berättelsen förlorar sin mening. Men utmanar istället hela tillvaron. Författaren är inte en magiker han trott sig om att vara. Novellen finns med i boken och det är väl den omslagstexten pekar på med orden: "Inledningens gediget episka romankonst visar sig bedräglig; plötsligt öppnar sig fiktionen och berättelsen griper in i både författarens och hans läsares verklighet". Men så dramatiskt blir det ju inte i alla fall inte för mig. Snarare är det de fiktiva läsarna som påverkas. Så vad är det med baksidestexterna, som jag läser mot bättre vetande? De svekfulla texterna har diskuterats både
här och
där.
Carrère porträtterar människans fulhet och litenhet hennes mesta osäkerhet och krävande ömklighet. När jag läser undrar jag om författarens identitet berörts av boken men kanske påverkas man inte på det sättet av att skriva auto-fiction?
Franska bokbloggen
Le blog de livres avslutar en recension om boken med orden
C’est un beau roman, mais il est cruel, torturé et compliqué.Och jag kan tillräckligt mycket franska för att hålla med. Men jag hade nog väntat mig något lite mer raffinerat - särskilt med tanke på baksidestexten. Men sådana texter är nu ingen garanti för bokens innehåll. Det ska jag försöka komma ihåg.
Nu är det nog hög tid för mig att bege mig till Latinamerika för där vill jag ju göra ett stopp på resen "Jorden runt på 8 böcker".