Mitt i mitt bibliotek, just nu

Konst av Seyda, kurdisk konstnär numera gävlebo. Karikatyrer som skildrar liv i förtryck.

Det började med att

biblioteket inledde ett samarbete med Agnes von Krusenstjerna-sällskapet. En del av samarbetet består av att döpa ett rum efter författaren och där hysa in sällskapets utgåvor av hennes verk. Nu har gardiner, i Josef Frank tyg, och ett fint rött skåp kommit på plats. Till väggarna har vi tänkt oss fotografier med författaren som motiv. Flera av de foton som finns av författaren är tagna av en fotograf vid namn Anna Riwkin.

När jag via ett tips hos Jenny B hamnar på Moderna Muséets hemsida stöter jag igen på Riwkin. Just nu pågår där en utställning, som jag tänkt mig att se i helgen, med verk av surrealisten Max Ernst. Anna Riwkin har, visar det sig, fotat hela surrealistgänget. Och jag vet att man antagligen inte får göra så här. Men hur skulle jag kunna motstå att spara och visa bilden?På bilden; Tristan Tzara, Paul Éluard, André Breton, Hans Arp, Salvador Dalí, Yves Tanguy, Max Ernst, René Crevel och Man Ray, Paris 1933.
Foto: Anna Riwkin

Historien sveper förbi. Dessa namn som fascinerar så.

Nere i bibliotekets magasin letar jag upp Medmänniskor en bok med bilder av Riwkin. Fotografen är född 1908 i Vitryssland, 1915 flyttade hennes familj till Sverige. 1970 avled hon. Hennes liv tycks ha varit skiftande och på något sätt modigt levt. Riwkin har rest i världen, sett mycket. I boken finns bilder från Korea, Palestina och Japan för att nämna några ställen. 1956 avbildas människor i Hiroshima. Riwkin har också engagerat sig för samerna och dokumenterat livet i Lappland. Hon har studerat dans och fotat dans. Motiven består oftast av människor, fångade i en rörelse i ett ärligt eller kanske skeptiskt möte.

Flera författarporträtt som på något sätt ÄR författarna är verk av Riwkin. Som t ex det här: Men i Medmänniskor finns bilder av just medmänniskor: De har inga kända namn, inga kända ansikten men berör likafullt genom det sätt de möter betraktaren via Riwkins kamera.

Medmänniskor utkom 1962, Barbro "Bang" Alving har skrivit den biografiska delen. Moderna Muséet har en fin presentation av fotografen.

Är det en slump

att jag just nu valt att läsa Winnie Mandelas klagan av Njabulo S Ndebele? Författaren ger röst åt fyra sydafrikanska kvinnor som väntar. De väntar på sina män som av någon anledning lämnat dem - för att studera, leva i exil, jobba, vara otrogen etc. Deras väntan är obestämd, kanske kommer männen tillbaka kanske inte. Det författaren beskriver är en situation som känns igen av många kvinnor i just Sydafrika. De olika kvinnorna vävs samman, möts och som på lek börjar de samtala, skriva brev och relatera till en annan väntande kvinna, Winnie Mandela.

På fredag blir jag en väntande kvinna men min make har en tur och retur biljett - om inget oförutsett inträffar återkommer han i tid från sin långa konferensresa. Hermia tröstar sig och underhåller sig med litteratur från kontinenten Afrika under tiden. Med Yvonne Veras Under tungan, Chinua Achebes Allt går sönder och Tsitsi Dangarembgas Rotlös. Men till helgen väntar ett gäng indiska noveller, kanske inför en kommande bokcirkel? Det ser ut att bli fina läsveckor under makens frånvaro.

Men jag är fortfarande i den sydafrikanska bokvärlden, det är lite kvar att läsa i boken jag håller på. Jag överraskas av dess friskhet, över författarens val av tema och karaktärer. Det känns fräscht och lite fräckt på ett väldigt läsvänligt sätt.

"Nattens inre"

av Léonora Miano är en grym och gripande läsupplevelse. Miano skildrar ett fiktivt afrikanskt land, Mboasu, och en by som under en natt utsätts för ett fasansfullt övergrepp. Till byn har romanens huvudperson Ayané nyss återkommit från sina studier i Frankrike för att ta farväl av sin mor som ligger för döden.

Det är ett genialt drag av författaren tycker jag att låta Ayané, vars själ hunnit präglas av det västerländska sättet att leva, låna sina ögon till läsaren. Genom hennes blick upplever vi bymentaliteten både före och efter det fasansfulla. Rollerna i byn är snäva, vad män och kvinnor tillåts göra regleras av normer och traditioner fast förankrade. Att bryta mot dessa såsom Ayanés föräldrar gjort straffas genom utanförskap, de hålls utanför klanens samhörighet. I sitt sätt att berätta lyfts olikheter mellan det afrikanska och det västerländska sättet att tänka fram. Det ger intressanta perspektiv vid sidan av den hemska berättelsen.

Efter att i flera dagar kretsat runt byn intar rebellerna den och sätter de boende där i skräck vilket väcker tankar om skam och skuld. Hur långt kan man gå för att rädda sitt eget liv? Långt ska det visa sig, vilket är svårt för Ayané att acceptera. Det handlar om ett sätt att leva där man inte föreställer sig en framtid, inte gör sig några planer "Livet var bara något man bar med sig och dagligen måste uthärda". I ett sådant liv är alla grymheter möjliga, även de icke tillåtna. Ayané försöker förstå, men hur förstår man de grymheter som människor utsätter varandra för?

Jag funderar över Mianos val att skapa ett land, att inte placera händelserna i ett verkligt land. Kanske handlar det om att inte komma för nära, inte bli för farlig? För det är svårt se hennes historia som helt fiktiv. Jag tänker "detta händer" inte förr i tiden utan nu, mitt i vår samtid. Kanske är det, tänker jag , fel att läsa Mianos roman som en möjlig bild av ett Afrika i dag? Vad händer med respekten för författarens skapande om jag som läsare envisas med att läsa in något sant och riktitgt i det som är en kreativ produkt?

Nattens inre är välskriven och jag läser med andan i halsen och tårar i ögonfransarna.

Vi kommer inte överens

Hanif Kureishis nya roman och jag. Något att säga dig griper inte tag, fastnar inte i mig. Jag förstår inte vad den där i yngre medelåldern psykoanalytikern vill säga mig... Så ser jag att DNbok har en intervju med en författare jag lånat hem en bok av. Så nu sitter jag och tänker på Nattens inre.

Läsförmiddagen innan fika i Sandviken blev till en bloggförmiddag och en rastlös vånda över alla böcker jag aldrig någonsin kommer att hinna läsa, över vikten av att välja strikt och i enlighet med att livet inte räcker till för all läsning. Jag krampar i valet mellan böcker, återigen, känner stor stress. För livet är kort, böckerna är många och det finns ett verkligt liv att leva. Med make och nyhandlat radhus. Och ute lyser solen.

Precis som förra veckan har den här veckan bjudit på litterära evenemang. Ett slags sammanfattning:

1.

I tisdags besökte jag Sätra bibliotek i Gävle för att lyssna till Svante Henckel, bibliotekarie på Internationella biblioteket i Stockholm. Han föreläste om modern latinamerikansk litteratur. De unga författarna tar enligt Henckel avstånd från de äldre som skildrat Latinamerika utifrån en magisk realism, t ex Gabriel Garcia Marquez. Dagens författare skriver, precis om de afrikanska författare som Stefan Helgesson berättade om, i exil. De har lämnat Latinamerika; betraktar det från avstånd och rör sig i en annan tematik och stil än sina föregångare. Det handlar om urbana sätt att leva. För att slå igenom som latinamerikansk författare måste man ges ut på ett av Spaniens större förlag, vägen ut i världen går via Europa.

Kvällen bjöd också på poesi av latinamerikaner bosatta i Gävle samt på fint gitarrspel. Det var minst sagt vackert höra poesi uppläst på spanska. Betydelsen framgick på något sätt över språkgränserna, översättningen inte nödvändig för upplevelsen.

2.
Författarna Helene Rådberg och Anna Jörgensdotter besökte igår mitt bibliotek. De samtalade inför publik på temat "Språket sjunger farligt - om nödvändigheten att skriva och läsa", om skrivande, både utifrån egna och andras texter. Samtalet var personligt och väckte många tankar. De pratade båda om att våga skriva och om att våga ta plats och uttrycka sitt fulla jag. Det är i alla fall min tolkning av samtalet och probelmatiken. Det är två författare ur olika generationer och med den skillnaden att Anna skrivit sedan barndomen medan Helene började skriva som vuxen. Men båda har kämpat för att våga. De pratade om det dubbla sättet att skriva där inte alla texter kan visas publikt, alla texter är inte "tillåtna".

Precis som när jag förra lördagen lyssnade till Johanna Nilsson tänker jag på hur fint det verkar vara att vara författare: Att få möta publiken, tala insiktsfullt om skrivande och om texter, att leva skrivande. Tänk att ha den förmågan, att kunna skriva sammanhängande skönlitterärt. Så jag beundrar dem, författarna.

Denna platsannons

i morgontidningen framkallar dagens första skrattanfall: Texten lyder alltså: "Vi söker nu Mätingenjör/tekniker till stora roterande elektriska maskiner [...]". Handlar det om karuseller, turbiner, propellrar, pariserhjul...? Jag undrar hur fackkunniga de som skrivit denna annons är? För sådär skulle jag, som har en begränsad insyn i ingenjörens (yrkes)liv, kunna formulera mig. Text är roligt!

En kollega (vink-vink)

undrar hur många timmar per dag jag läser. Mitt svar blir lite trevande för jag läser alls inte mycket varje dag, särskilt inte nu när det är mörkt, jag är trött somnar boken. Läser mest under helgen, men inte ens då blir det i timtal.

-Men du skriver ju hela tiden om nya böcker du läst, menar kollegan (vink-vink).
- Gör jag? tänker jag.

Sist jag skrev om en utläst bok var 8 oktober. Och för en bokläsälskare är det ganska länge sedan. Sen kan man ju undra vad jag skrivit om sedan dess... inte har det varit om böcker jag läst i alla fall. Fast i går läste jag faktiskt ut, encore, Montecore av Jonas Hassen Khemiri. Jag gillar den mycket. Men var nog än mer imponerad förra gången jag läste den. Att nu läsa den strax efter Ett öga rött gjorde dock att jag såg likheter mellan de båda böckerna på ett tydligare sätt än förut. Det blir intressant att i bokcirkeln jag leder diskutera, dissekera om någon vecka.

Läsvalet nu står mellan Toni Morrsions Sula och Nattens inre av Léonora Miano. Sula, som jag längtat efter, började jag på igår, men somnade och snarkade mellan sidorna. Bättre start var den värd men valet mellan böckerna känns inte helt klart än. En taktik jag tar till ibland är att fråga maken vilken bok han vill se mig läsa. Nu föll valet på Sula, den andra tyckte han verkade lite för jobbig, fast det tycker jag också om Sula. Inte att den är för jobbig, men lite småtung i alla fall. Ett annat sätt att välja böcker som jag tillämpar är att läsa första meningen - den bok som mest attraherar genom de första orden vinner. Vilka "knep" tar du till när valen blir många?

Fast kanske blir det något helt annat i läsväg, än Morrison eller Miano, för precis som smågodis lockade Hanif Kureishis nya Något att säga dig. Så den är också nedstoppad i godispåsen. Min vana trogen bär jag med mer hem än vad jag någonsin kommer att orka läsa.

Heja India!

Det känns alldeles finfint med ännu en indisk Booker-pris-vinnare!

Aravind Adiga

The White Tiger

Med tanke på hur mycket jag faktiskt älskade Bittert arv och De små tingens Gud som också fått priset känns det här som ett löfte om en ny kärlekshistoria.

Ja, tack fler indiska läsupplevelser till mig!

Köplats tagen,

jag väntar på nobelpristagarens Afrikanen och Allt är vind. Tanken var att spara läsningen av Le Clézio till ett senare tillfälle men efter att ha sett reprisen av Babel igår blev nyfikenheten lite extra stor. Hans sätt att leva fascinerar mig, att han gett sig ut på strapatser i djungeln och därmed också förändrat sättet att se på sig själv. Skalat av manér och begär efter bekräftelse. Jag gillar det där antropologiska förhållningssättet till det egna jaget.

Recycling från i lördags - med tillägg

Strax dags att spana in Johanna Nilsson. Tyckte sådär om hennes senaste men älskade de där första darrande berättelserna - Hon går genom tavlan, ut ur bilden och Flickan som uppfann livet. Det blir intressant att höra henne. Hennes böcker är tydliga för mig medan författaren bakom är det motsatta. Tror jag aldrig ens sett eller läst någon intervju med henne. Därför är jag lite nyfiken. Hur är hon som person?

Hur har de författare du mött påverkat läsningen av dem? Har mötet stört eller berikat texten? Vilka författare har minst stämt med din bild av dem?

Nu; på med skorna ut och gå.

Vad sa då Johanna Nilsson?

Hennes presentation på Gävle Stadsbibliotek kretsar till en början mest runt hennes nya roman, SOS från mänskligheten. Mest intressant tycker jag det är att höra henne berätta om sitt skrivande, om hur berättelser kommer till henne. Hon berättar om "inre bilder" som vävs ihop med varandra och med människor författaren möter på gatan, tunnelbanan. Hon får bilder från musik och film. Nilsson beskriver sig själv som en tjuv som stjäl det hon behöver från utkanten där hon står och betraktar människor och skeenden.

Ofta tar karaktärerna över, Nilsson tappar kontrollen över berättelsen som lever sitt eget liv. Men hon vilar i att det brukar ordna sig. Personerna i den senaste romanen upplevdes som kaotiska av henne själv. [Kanske är det också något som anas i texten? I att den, åtminstone av mig, upplevdes som spretig och som att vilja för mycket olika saker?]

Nilsson berättar att hon ofta skriver snabbt, ibland för snabbt. Debutromanen kom till under sex veckor, Hon går genom tavlan, ut ur bilden. I efterhand insåg författaren att romanen till stor del handlade om henne själv. Hon har dock inte uppfattat den som så mörk som kritikerna gjort. Språket i debuten beskriver Nilsson som poetiskt och blommigt, idag skriver hon mer filmiskt. En stund uppehåller sig Nilsson vid Jag är leopardpojkens dotter en dokumentärroman jag nyligen läst och tyckt mycket om. Det är en bok som enligt hon själv var känslomässigt jobbig att skriva.

Ett återkommande tema är enligt författaren att hon skriver om tilltuffsade människor som står lite utanför. Nilsson vill komma ifrån utanförskapet som tema men har svårt hitta sätt skriva om "vanliga" människor. Hon övermannas också nästan av det material som finns omkring henne och säger att "varenda människa är en stor roman". Det går nu inte att recensera en människa men ibland reagerar jag på att det hos författaren finns en distans, en kyla gentemot de människor hon möter. Kanske blir de lite för mycket, människorna?

Det måste vara svårt tänker jag också att som författare hitta en balans mellan att prata inför de som läst verken och de som inte gjort det. Jag undrar lite vad Nilsson sagt om hon utgått från att alla som satt där läst hela hennes utgivning. Det tror jag hade gett ännu mer, men samtidigt varit lite för exklusivt och exkluderande.

Att vara författare verkar idag kräva att författaren vill vara synlig, vill prata inför andra trots att de skulle må bättre av att sitta hem och fundera, skriva. När jag lyssnar på Nilsson får jag den känlsan; att hon hellre suttit på ett kafé någonstans för att sätta de senaste idéerna på pränt. Eller bara för att titta på sitt romanstoff, människorna omkring sig.

Båten fick i går min

odelade uppmärksamhet. Idag gläds jag åt kommentarer som trillat in här under söndagen och den här morgonen! Det är så roligt, intressant och inspirerande att läsa det ni skriver... Gillar verkligen det här boktokiga nätverket. Och Hermia har definitivt fler vänner än sin "matte".

Rumi är namnet

på en av de klassiska persiska poeter som Ashk Dahlén berättade om i sin föreläsning. Just den föreläsning om resulterade i något röriga anteckningar för mig. Ashk har översatt dikter av Rumi, jag lånar en av dessa här hämtad från Divan.

En vacker dag
Det är en vacker dag. Kom! Låt oss bli vänner!
Låt oss hand i hand besöka den älskade.
Likt heliga dårar i endräkt,
låt oss dansande ströva till basaren.
Det är en dag för alla skönheter att röra sig i dans.
Låt oss slå igen handelsbodarna och nyttja tiden.
Det är en dag för själarna att klä sig i lovsångens dräkt.
Låt oss som Guds gäster smaka mysteriernas hemlighet.
Det är en dag för gudarna att beträda rosengården.
Kom! Låt oss gå att beskåda dem!

Enligt Ashk skapades Rumis lyrik "oftast när han befann sig i ett tillstånd av hänryckning och är därför utpräglat musikalisk. Han läste upp dikterna spontant i ögonblickets gudomliga inspiration samtidigt som hans lärjungar skrev ner dem. Det sägs att han hade en pelare i mitten av sitt hus som han brukade dansa runt och sjunga ut sin poesi högt medan hans lärjungar nedtecknade hans strofer."

Prova att läsa dikten högt. Känn dansen, rörelsen, glädjen, virvla som en dervisch. Den rör sig som en berusad kärlekens höga visa.

Utmaning: Hur bygger ni upp er boksamling?

Amoroso utmanar oss bloggare med två frågor:

* Vad består er boksamling av och hur fungerar det att kompromissa ?
* Finns det någon strategi i hur ni bygger upp er boksamling och har den ändrats utmed åren?

Mitt försök att anta utmaningen ser ut så här:

Efter att under kanske två års tid frekvent läst bokbloggar har jag fått en känsla av att min egen, fysiska, boksamling är ganska liten. Jag köper sällan böcker. När jag tittar på min del av bokhyllan (den andra tillhör maken) ser jag att den domineras av pocketböcker, en del införskaffade för många år sedan, en del på senare tid. När jag köper böcker är det främst inför resor eller semestrar, därav pocket. De inbundna böcker jag köper är mest facklitteratur - men det händer inte ofta. Anledningen till att jag inte köper böcker är att jag egentligen helst lånar på biblioteket. Jag har inget direkt behov av att äga många böcker. Jag kan dock ibland frestas köpa sådant jag lånat och läst på för att ha i egen ägo bara för att de var så fina, så bra. Men då jag inte är någon vidare omläsare så står jag emot. Eftersom jag inte så ofta inhandlar böcker kompromissar jag inte, bokinköpen innebär ingen ekonomisk belastning. Maken däremot köper böcker inom de mest skilda ämnen. Jag har svårt att säga vad min boksamling säger om mig som person men makens samling speglar definitivt hans personlighet; en människa med många intressen och ett öppet sinne.

En del av de böcker jag äger är olika sorters klassiker, som Bröderna Karamazov och Alberte-trilogin. Den litteatur jag köper är sådan jag är absolut övertygad om att jag kommer att tycka om, att få ut något av. Jag försöker vara en strikt finsmakare. Mitt urval innebär förstås en stor osäkerhet - för jag vet ju egentligen inte om det jag köper kommer att falla mig i smaken. Böcker i väntan på läsning, som är valda enligt ovan nämnda princip, är t ex Middlesex och En berättelse om kärlek och mörker. Men ibland chansar jag förstås, kanske för att snabbt kunna läsa något omtalat eller för att jag lockas av topplistor, och köper böcker jag sedan inte alls blir särskilt förtjust i - de stör resten av samlingen. Några böcker jag tycker extra mycket om kommer från min mormor och morfar. En del av deras titlar har jag införlivat i min egen hylla. Förutom en del facklitteratur som handlar om religion, yoga och förstås kurslitteratur efter flera års studier finns en samling konst- och resehandböcker som jag delar med maken. Konstböckerna får hyllan att bågna, tyngre litteratur får man leta efter.

Ibland tänker jag att jag ska rensa ur min boksamling. Bara spara det jag verkligen tycker om. Låta resten åka ut på Book-crossing. Men något skulle gå förlorat - min egen läshistoria.

På olika ställen snappar

jag upp att Goran Bregovic kommer till Sverige i november. Inte till Gävle då men till bland annat Stockholm. Bregovic är för mig och säkert många fler förknippad med ett stycke från filmen Zigenarnas tid, kallat Ederlezi. Som, läser jag mig till, är en traditionell sång som Bregovic tagit upp, gjort till sin. Det är bland det vackraste som finns att lyssna på.