Nåja riktigt så illa var det kanske inte men så "förskräckligt rolig" som Nick Hornby, enligt bokomslaget, finner Joshua Ferris Så fick vi se slutet finner inte jag den. Och det är inte första gången jag 1. inte roas av en "rolig" bok och 2. läser ut en bok fast den egentligen inte tilltalar mig.
Reklambyråns vi-berättande människor är så tragiska och så enerverande irriterande. Ett av deras uppdrag handlar om att göra en reklamkampanj för att få bröstcancersjuka att skratta. De inser det omöjliga i uppdraget. Samtidigt misstänker man att chefen på byrån har just bröstcancer. Alla olika möjliga knep tar man till för att ta reda på hur det egentligen förhåller sig. Och jag önskar att författaren lärt sig av sina romanfigurer - för det blir inte roligt. Sen är det, förstår jag på slutet, ändå lite smartare tänkt med romanen än vad jag förstod i mitten. Men en lite unken känsla dröjer sig kvar. Allt kanske går att skoja om, men kanske bör man vara någon annan än Ferris för att lyckas med det?
Så dessa varma dagar har jag ägnat mig åt en 372 sidor lång roman i tron att få mig något mer lättsamt till livs än Knausgårds andra kamp. Men istället har jag fått nattsömnen störd av dessa störda människor. Det är något med humor utan värme som inte fungerar för mig. Som barn fick jag ångest av Svarte orm!! Det måste vara något mjukare och varmare för att jag ska skratta. Minns ni t ex tjejerna i Smack the Pony? Förskräckligt roligt! Här från en annan kontorsmiljö:
Men det boken av Ferris - nej, blä. Eller nåja nästan i alla fall.
Jag började att läsa Ferris bok och jag tyckte väl att den var ganska underhållande. Jag hann ca 1/3 innan jag var tvungen att lämna tillbaka eftersom någon annan köade på den. Hade väl tänkt fortsätta men trots att jag har hållt i boken ett flertal gånger sedan dess så har läslusten inte infunnit sig - och än mindre nu. Den får förbli oläst.
SvaraRaderaSmack the Pony! Helt suveräna! Bra att du säger till när du inte gillar en bok. Det skall jag komma ihåg, så att jag inte sätter upp den på läslistan i onödan. Det finns så mycket annat att läsa!
SvaraRaderaJa, jag minns Smack the pony! Inte så många som gör det, så den kan få repriseras, tack. 21 på torsdagar skulle passa bra. Eller på svtplay.
SvaraRaderaSå fick vi se slutet hade jag inte hört talas om. Det låter som om jag inte behöver lägga energi på just den boken just nu i alla fall. Borde antecknad det här nånstans.
Kanske är en antiläslista lika viktig som en att-läsa-lista, så undviker vi tillsammans stolpskotten...
SvaraRaderaKul fler minns Smack the Pony!! Letade igår efter ett klipp där en av tjejerna provar en kjol (som råkar vara en tröja), minns hennes självklarhet och expeditens förvirring. Vet inte varför just det klippet fastnat så i minnet. Första säsongen köpte jag för ett tag sedan. Men svt - snälla visa igen!
Jamen, här måste ju jag få instämma i klagokören! Så fick vi se slutet tillhör en av de- my, my få - böcker jag faktiskt la ner efter att ha tvingat mig ("för den borde ju bli bättre, hyfsad, okej..?") igenom ca 80 sidor eller så. Men nä- jag fattade inte heller vad som skulle vara det komiska, den var ju bara så fånig, fjantig och totalt utan substans. Jämförelsen med "The Office i bokform" och Hornbys (vars egna böcker jag oftast gillat rejält)fina ord föll pladask...
SvaraRaderaJenny - vad skönt jag inte baktalat boken...En sak som händer längre fram är att en av de sparkade kommer tillbaka iklädd clown - med dolt vapen. Han skjuter en av sina f d kollegor medan de andra flyr för livet. Att han skjutit med paintball-gevär tycker jag inte gjorde scenen mindre smaklös..
SvaraRaderaKände mig betryckt och orolig i några dagar, insåg igår att det berodde på boken...