Genans och värdighet

Bokhandlaren på Litteraturhuset i Oslo rekommenderade mig att läsa Dag Solstad, och det blev Genanse og verdighet som fick följa med hem. Den blev också mitt första möte med författaren, som jag haft i åtanke en längre tid.

Solstad berättar om gymnasieläraren Elias Rukla som efter en lektion med en synnerligen oinspirerad klass tappar humöret, sansen och brakar ut från skolan. Sedan förtäljs vi om livet före - hur blev det som det blev? Vi hör om den vackra Eva som Elias övertog när bäste vännen drog till USA. 

Livet har inte blivit så som Elias ville ha det. Samtalen har stannat av, trivialiteterna har tagit över. Studenterna och kollegorna är ointresserade - Elias vill något mer! Men så ibland händer det (min översättning, hittar inte alla norska bokstavsvarianter):

En av hans kollegor kom in på lärarrummet, alldeles innan det ringde in till första timmen, och sade: Jag känner mig lite Hans Castorp idag, jag borde väl ha legat under täcket. Det gick en stöt genom Elias Rukla. Hörde han rätt? Nämndes Hans Castorps namn, och på det här lediga sättet, sådär i förbifarten? Hans Castorp, huvudperson i Thomas Manns roman Bergtagen, nämnt som referens av lektor på Fagerborgs gymnasium, och inte av en lektor i tyska, utan faktiskt av en som undervisade i matematik! Ja, det var sant, och för Elias Rukla var detta ett lysande ögonblick.

Bara genom sina litterära referenser som upprepas och förekommer på flera sätt väckte romanen mitt skarpa gillande. Jag tycker om tonen i boken, tycker om den lite skuttiga på samma gång intensiva som tillbakalutade berättarstilen och gillar den desillusionerade läraren. En grinig gammal gubbe - eller en man som med all rätt förfäras över hur livet omkring honom förflackas och blir alltmer ytligt. Att han dessutom wanders the streets of Oslo höjer boken ännu mer i mitt tyckeri.