Ett av Jonas Wergelands problem är att han inte läser skönlitteratur. Ett av Alf I Vebers problem är att han läser för mycket skönlitteratur. Om man nu kan göra det? Läsa för mycket. Han beskylls i alla fall ibland för att leva för mycket i fiktionen och för lite i verkligheten. Men han råkar också ut för det att inte ha läst rätt bok.
Jag har nyss läst Jan Kjærstads roman Kungen av Europa, som var perfekt att hänga med innan, under och efter Osloresan. Kjærstad använder sig av ett liknande berättargrepp som i den stora trilogin om Wergeland (Förföraren, Erövraren, Upptäckaren) - här varvas nutid med olika lager av dåtid på ett sätt som fascinerar mig som läser men inte själv skriver. Hur gör man för att hålla dessa olika nivåer vid liv, utan att de tar ut varandra? Hur håller man reda på berättarväven?
Alf I Veber är trots sitt stora intresse för barocken ett slags renässansmänniska. Han har minst sagt många järn i elden och är begåvad inom många områden. Men ändå får han inte riktigt till det. Det vill sig inte med kärleken, affärerna utvecklas trots framgång inte som han tänkt, boken han skrev blev inte någon omvälvande succé.
Han bestämmer sig för att lämna allt, beger sig till snöhöljt berg för att helt ensam fira in det nya millenniet. Sedan lämnar han Oslo och beger sig till London, flyttar ut i skogen (eller rättare i en park), spelar gitarr på tunnelbanan och startar om från noll.
Men det är stört omöjligt att ge någon slags beskrivning av Kjærstads roman. Hans texter måste läsas och upplevas på egen hand. För Kungen av Europa handlar om mer än mannen som lämnar allt och söker något nytt. Den handlar överhuvudtaget mycket om att söka - mål, mening, mönster, kärlek. Eller något att fylla tomrummet efter den förlorade mjälten med. Huvudpersonen samlar tankar, söker mönstren, grottgångarna, har ett encykoplediskt förhållningssätt till tillvaron. Men kanske söker han främst, verkar nästan besatt av, portaler, ingångar. Och om jag någon gång veckar ögonbrynen när jag läser så är det när kvinnorna på ett både upphöjt och unket vis blir dessa portaler. Men inte bara de. Som tur är.
Alfs strävanden följs, genom uppväxt med fotbollsmatcher och kojbyggen, akademikerår där gruppen som kallar sig "Akbars hov" är ständig kärna och så nu en bit in i medelåldern, med tvist, klurighet och klokhet. Jag är svag för tankarna och referenserna som strös omkring om musik och litteratur, viker hörn när jag läser men skriver inte på Alfs vis i marginalerna.
"Han upphörde aldrig att förvåna sig över vilken gåtfull port en bok kunde vara. Trots att man gick in genom samma öppning såg man de mest olikartade landskap innanför."
Jo, jag gillar mycket Kungen av Europa.
Så bra! :)
SvaraRadera