Blue Jasmine

Igår tog jag plats i biosalongen för att se Woody Allens nyaste, Blue Jasmine. Den här gången har filmskaparen lämnat Europa för San Francisco, likaså har han lämnat det ljust livsbejakande (som i t ex Midnight in Paris) för mörkare, men ändå ganska skruvade, stråk. Allt omvärvt av sköna jazztoner.

I centrum Jasmine som på grund av sin usling till make förlorat allt, rasat från societetens toppen ned till botten. Hon har flytt New York, tydligt påverkad av det som drabbat henne, med målet att försöka starta ett nytt liv hos systern Ginger i sin nya stad. De båda systrarna kunde inte vara mer olika vilket leder till konflikter och kulturkrockar. Det är inte bara Jasmine som förlorat på grund av sin make - även systern drogs med i fallet.

Växelvis ges nutid och dåtid, tar vi del av Jasmines försök att komma tillbaka samtidigt som tabletter knapras och sprit dricks. Allen har gått tillbaka till ett tidigare allvar men temat och problematiken är annorlunda än i t ex Annie Hall. Miljön Jasmine kommer från är inte den New Yorskt intellektuella utan den pengastinna. Och fallet sker för öppen ridå.

Jasmines förtvivlan och ångest gestaltas helt suveränt av Cate Blanchett - vilket skådespeleri, vilken total närvaro!! Jag hoppas hennes namn följer på orden "And the Oscar goes to..." i början av nästa år. Och de andra - Sally Hawkins, Alec Baldwin m fl - bär filmen högt. Och vilken bredd han har, Allen, som går från film till film, tema till tema med ungefär samma klarhet och styrka. Men detta är skådespelarnas film! Precis som bokhösten så har filmhösten börjat på ett alldeles lysande vis!