Ligga ligga ligga säng säng säng

En tanke. När en man får nog av världen med dess krav och konventioner packar han en ryggsäck lätt och beger sig ut på vandring, som en snusmumrik. När Eva, som Sue Townsend berättar om, "gör slut" med de yttre kraven så gör hon det inom hemmets trånga väggar - hon går till sängs ett år i sitt eget sovrum. Nu är det ena inte bättre än det andra, det är bara en iakttagelse av olika strategier.

Det är lätt att förstå frustrationen och viljan att dra sig tillbaka från familjelivets krav. Jag, som är relativt familjefri, kan också fantisera om fritid med obegränsat utrymme för läsning. Eva tar det dock steget vidare - hon vill frigöra sig helt och helst från alla behov, alla krav som innebär att hon måste lämna sin säng. Hon vill göra sig av med allt som distraherar, alla onödigheter och hon får hjälp att måla sitt rum vitt, vitt, vitt. Men så harmoniskt och romantiskt som omslagsbilden visar blir aldrig Evas sängliggande liv, vilket snabbt framgår.

Istället fortsätter de mer eller mindre knasiga familjemedlemmarna att pocka på uppmärksamheten, och ränner ut och in i hennes rum. När sedan media får upp ögonen för Eva blir konsekvenserna av hennes val alltmer märkliga. Visst är det en komedi Townsend skrivit, och det märks främst tycker jag i mötet med bifigurerna (maken, älskarinnan, mamman, svärmodern, tonårstvillingarna, oinbjudna kompisen!) och när media träder in i huset. Vilken känga åt kändis- och nyhetshysterin!

Det är svårt att kliva av, kanske inte ens tillåtet utan någon slags diagnos. Evas närmaste klarar sig kanske lite bättre utan henne än vad hon väntat sig, samtidigt som hon själv är beroende av andra människors välvilja eller tjänstvillighet för att kunna genomföra sitt (anti)projekt. Och den allra bästa omtanken kommer från ett kanske oväntat håll.

Kvinnan som gick till sängs i ett år är en lättläst smårolig historia som säger något om vår tid, men begeistrad blev jag inte. Inte heller kluckade jag av skratt vilket jag hade hoppats på.