Film och bild i Umeå

Att Umeå rustar inför att bli kulturhuvudstad 2014 går inte att missa, mitt i staden lyftkranar och avstängda gator. Jag ser med viss oro på det som ska bli ett nytt kulturhus - tänker "kommer de verkligen att hinna?". Stadens kulturella centrum skjuts mot älven. Vyer vidgas.

Vi besöker en annan ny byggnad, som inrymmer Bildmuseet, i husen runt omkring universitetets kreativa institutioner. Så här visar Bildmuseet upp sig själv:

Huset domineras av trä och milda toner, det är så nordiskt det kan bli. Men det är också labyrintiskt, och som syns på bilden stort på höjden med många trappor, och fönster på ojämna ställen och med lite väl "hemliga" eller oansenliga dörrar som vi efter viss tvekan öppnar för att gå in i utställningssalarna. Här och där finner jag fina tittplatser - sittplatser med utsikt mot Ume älv.

Tre utställningar pågår där just nu, där särskilt en griper tag och dröjer sig kvar - den som presenterar den franska konstnären Agnès Varda. Varda (född 1928) rör sig i sina filmverk mellan och genom fiktion och dokumentär med ett tydligt berättande även i det dokumentära. Jag önskar att vi haft mer tid på oss för jag blir fast i de filmer jag ser och önskar jag kunnat se dem alla.

Ett par av dem utgår t ex från fotografier hon tagit och som hon sedan antingen diktar upp en historia kring eller söker sanningen om. När sanningen söks sätts minnet på prov och det blir känslosamma möten mellan nu och då. Mellan pojken på bilden och pojken som sedan blivit man. Varda har också dokumenterat Black Panthers kamp för svartas rättigheter genom intervjuer och närvaro på möten, intervjuer med fängslade kämpar mm.

Varda har varit aktiv sedan 50-talet och rönt stor framgång även om hon i stort format inte visats i Sverige tidigare. Jag tyckte väldigt mycket om det jag hann med att se!

Häftigt var också att se den amerikanske konstnären Jacob Hashishimotos (född 1973) installation som täcker en hel utställningssal. Verket "Superabundant Atmosphere" består av ellipser gjorda av bambu och vitt siden som bildar ett kolossalt moln. Jag tänker på Ai Wei Wei som även han i sina verk bygger på upprepning, men kanske i ett annat syfte i sin vilja till gestaltning. Hashimoto åskådliggör former, tar ner dem på jorden, samtidigt som de blir undersköna och själva skapar ett vackert skuggspel på väggar och golv.

Vi avslutar museibesöket i den jättefina lilla butiken som gör mig glad genom de oväntade sammansättningarna av böcker och föremål. Här råder något slags glad lustprincip i urval (och shopping).

Vi väljer sedan bort den lite slamriga museirestaurangen och fikar gott på Bokcafé Pilgatan istället. Det fina stället har jag skrivit om tidigare.

Nu ser jag mycket fram emot att möta Umeå 2014 - stadens kulturella program ser redan nu digert och intressant ut med gränsöverskridande möten i konsten.