Normans område

"Ingen skulle ha förstått mig, om jag hade påstått att läsningen av vissa böcker kunde få vardagen att spricka i sömmarna, världen att utvidgas." 

John Richard Norman har en fenomenal förmåga att avgöra vad som är verkligt bra litteratur, det har han god användning för som förlagsredaktör på ett stort norskt förlag. Men när han sätter sig för att skriva sin historia, om några omtumlande månader i sitt liv, har åren gått och han själv blivit något av en skröna eller levande legend - eller ett forskningsprojekt med den egna hjärnan i centrum.

Det han berättar om är om en tillvaro på en ö en del år tidigare. Han söker sig till lugnet efter att ha drabbats av ett illamående som sätter in varje gång han ska läsa ett manus eller en bok, som om han rent fysiskt inte klarar texter som inte är helt perfekt genomförda. Så möter han den mystiska svenskan Ingrid Kyrklund (!) och passion uppstår. En passion som slår in en kil mellan litteratur och liv.

Normans område låter sig inte så lätt beskrivas, och jag utelämnar det mesta. Liksom i de andra romaner jag läst av Jan Kjaerstad är här lager på lager, tidsskikt lagda på varandra. Berättelsen är en hälsning från framtiden, ett möte med forskningen, en barndomsskildring, en kärleksroman - men kanske allra mest en roman om läsning, där litteraturen griper in i, omgestaltar och utvidgar livet.

Jag tänker att det skrivs många böcker om böcker, om mystiska antikvariat och mysiga bokbutiker. Men kanske är det inte lika vanligt med romaner om just läsning, som handlar om vad läsningen gör med oss? Det är det jag finner så fascinerande med Normans område. Här finns ingen tydlig gräns mellan liv och litteratur, och hela romanen är genomsyrad av litteraturen, av möten mellan människan Norman och texterna han läser. 

Kjaerstad bjuder in läsaren att ta del av Normans litterära universum, hans magiska område, och ju mer jag känner igen desto bättre hänger jag med men jag får, om jag ger mig till tåls, förklaringar allt eftersom. Jag läste med stor glädje, njöt av att vara så nära en annan läsare. Det är det som jag bär med mig nu några dagar senare, medan de andra delarna historien har bleknat något. Men åh, vilken roman det var att läsa sig in i.

"Jag kunde stå mellan hyllorna och känna dragningskraften i böckerna runt mig, nästan på ett sådant sätt att det vattnades i munnen. Det var som om jag ville sluka så många romaner som möjligt. Jag tror att jag måste ha känt samma dreglande förväntan, eller varför inte säga begär, i ett bibliotek som en gourmet på en välförsedd magmarknad. Romanerna innehöll inte bara berättelser, de var livspåfyllning, liksom pappas härliga köttfärslimpa."