Musik i sommarvärmen

En vecka innan semesterns början möter maken mig, efter en söndag på jobbet, för att ta plats i Boulongern där Gävle kommuns kulturpristagare 2013, Moneeo, arrangerar Elektronsöndag. Musikerduon, Irene Sahlin och Per Samuelsson, har lyckats pricka in en av den här sommarens allra hetaste dagar så vi sitter tillbakalutade i skuggan av ett träd med Carl Milles musicerande änglar framför ögonen, och låter tankarna flöda med musiken. Det hade kunnat vara i Berlin am Spree men det är vid Gavleån i Gävle.

Någon vecka senare tar vi plats i våra medförda campingstolar framför Freluga trädgårdsscen en bit från Bollnäs. Runt omkring oss sorlar människor och äts picknick. Snart är det dags för Weeping Willows och Ebbot att ta plats på scenen. Två starka röster bjuder på ett uppbåd av både egna och andras låtar, och ett av de knasigaste mellansnack jag hört. De traskar bakom scenen när de inte står på den, och det är inte alltid lätt att hinna fram över gräset i tid till nästa låt.

Scenen verkar ha blivit alla artisters utomhusälskling och kvällens sällskap är en repris från förra året. Artisterna trivs, publiken trivs och det är förståeligt när man hör den arrangerande syskontrions inledande information - de vill frihet och trivsel, de vill en blomsterhäck framför kravallstaket! Det smittar. Maken och jag gjorde debut som publik men också vi vill komma tillbaka.

Ytterligare någon vecka senare cyklar vi till den gamla grosshandlarvillan Engeltofta vid havet. Här har arrangerats kulturkvällar under många somrar, så även i år men i ny regi. Vi är där för att höra Gästriketrion Sunset Serenaders som spetsat sin sig på populärmusik från 20-och 30-talen vilket i deras fall innebär steel guitar och stämsång. Det svänger som vanligt störtskönt av dessa tre män, som vore de nedsläppta direkt från förr.

I fredags susade vi iväg till grannkommunen Sandviken för att gå på en av konserterna i årets upplaga av Kammarmusikfestivalen. Det är så oerhört lyxigt att på så nära håll kunna ta del av så fantastisk musik! Bakom festivalen står Kammarmusikföreningen i Sandviken och de konstnärliga ledarna, initiativtagarna, Tobias Carron och Mats Widlund.

Vi är där för femte gången i rad och konserten vi hör är en av de finaste. Vi får höra något helt fantastiskt - Asuka Nakamura spela Sergei Prokofievs pianosonat nr 7 B-dur op 83. Ett stycke med så mycket energi, dynamik och frustration att det nästan vänder ut och in på konsertsalen. Detta är bara ett av fyra olika framföranden, som avslutas fint med Antonin Dvoraks Stråkkvartett nr 12 F-dr op 96 ("Amerikanska") med Wihan Quartet.

I Gefle Dagblad skriver musikkritikern Camilla Dal om hur man behandlar/misshandlar föreningen, och om hur lite festivalen lyfts fram i jämförelse med mer publikfriande framgångar eller tillgångar. Jag hoppas innerligt att det inte är som Dal skriver, även om de återkommande minskade anslagen talar om en festival i fara. Jag hoppas man vågar se det stora i denna fina festival som bjuder in världsartister, och vågar tänka bortom det utslätade och för "alla" gångbara. Att man inte låter järnhanden strypa detta som verkligen skulle kunna vara ett signum, något att vara riktigt jädra stolt över.

Att det finns och behövs eldsjälar inom musiken - och att det behövs människor som tror på dem - visar sommarens musikupplevelser. Och att man inte måste åka särskilt långt hemifrån för att finna guldkorn - oavsett var i landet man bor.

Tack alla som fyllt mitt hjärta med musik i sommar!