Om konsten att gå

Medan regnet vräker ned utanför läser jag ut ett av mina inköp på Litteraturhusets bokhandel i Oslo - Gå. eller kunsten å leve et vilt og poetisk liv av Tomas Espedal. Med Gå. blev författaren känd för en större läsekrets, och den nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2006. Och det är som titeln talar om en bok om att gå. Det är en roman, en essä eller en självbiografi, lite beroende på hur man ser den.

Första halvan berättar om hur jaget börjar gå, om hur det att bo i stort hus gör tankarna små medan det att gå istället skärper tankarna. Han går, precis som många före honom, på ett romantiskt vis. Ger sig ut på vägen, i världen, såsom en luffare med liten packning, märkligt klädd, mållöst och planlöst. Att gå är att komma fram till något, samtidigt som något annat lämnas. Det som finns kvar är den som går, sig själv kan man inte lämna. Att gå är vad berättarjaget gillar allra bäst av de saker han tycker om att göra.

Det egna gåendet och tankar om det jämförs med föregångare på området, Rousseau, D H Lawrence, Kant m fl. Jag tänker på ett par artiklar som varit i Dagens Nyheter. Den ena om männen som lämnar storstaden för naturen, den andra om Cora Sandel som en av få kvinnliga flanörer. Espedal berättar om (är själv?) en av de gående männen.

I bokens andra halva berättas om specifika, strapatsrika, vandringar, om turer i Europa gjorda tillsammans med en god vän. De möts i Aten, går till Turkiet och passerar olika landskap och årstider. Det som händer dem är ibland dråpligt och får mig att skratta, som när de får sällskap av en efterhängsen häst. Människor de möter vill dem nästan alltid bara väl, tillfälliga vänskapsband uppstår, mat och husrum erbjuds.

Det är en filosofisk och på något vis ärlig berättelse om att gå och om att resa, vara på väg, om möten med människor, vänskap, livet, om det meditativa i att gå, om att dricka sig full och svaja och glömma sig själv. Det är också en bok om att skapa, skriva - eller rätt och slätt om att leva ett vilt och poetiskt liv... Men där finns mycket att glädjas åt

"Jeg gleder meg over å kunne tenke, akkurat idag gleder jag meg over å kunne skrive, det er tirsdag, og jeg gleder meg over at det er tirsdag."

Kanske är det också en bok om möjligheten att finna modet och ron i att stanna kvar, stanna upp och hålla kvar istället för att hela tiden bryta upp och gå ifrån? I tanken är jag ännu inte helt färdig med den svårbeskrivna boken som lämnat ett stråk av melankoli efter sig. Även om tonen i den får mig att dra på munnen

"Gleden ved livet. Jeg elsker livet. Jo eldre jeg blir, desto gladere blir jeg i livet. Jeg blir mer og mer redd döden. Dette forundrer meg. Jeg blir ikke klokere med årene, tvert imot, det kan vara at jeg går mot en ren og altomfattende dumhet."

När jag söker svenska översättningar av Espedal finner jag att Mot konsten ges ut i september på Lindelöws förlag, annars ingenting.