lördag 27 december 2008

Efter en sömnlös natt

där jag i huvudet packat flyttkartonger slumrar jag ryckigt på bussen på väg hem från jullov i Västerbotten. I sömngungandet kommer en artikel av Jonas Thente förbi mig. Han skriver om hur jag-romanen tagit över den polyfona eller mångstämmiga romanen. Vad som menas, och här skriver jag fritt ur minnet eftersom jag inte får fram artikeln på nätet, är att det finns en jag-centrering i de svenska texter som ges ut idag. Med få undantag skrivs inte romaner där fler röster görs hörda, där röster talar mot varandra. Exempel som Sara Mannheimers Reglerna ges. Det är som jag förstår det inget kvalitativt "fel" på romanerna men de är inga stora romanbyggen med flera röster, många berättartrådar etc. I artikeln sattes ord på något jag inte ens visste att jag eftersökte. Men i hans resonemang, om det stämmer, ser jag en möjlig förklaring till varför få av den senaste tidens svenska romaner lockat mig till läsning. Att det är få texter jag låtit mig ryckas med av. Eftersom artikeln inte finns framför mig och mitt minne inte är att lita på vet jag inte om artikelförfattaren försöker finna några svar på varför det är så här.

På bussen ringlar sig tankarna vidare: Är viljan att bearbeta och lyfta fram det egna jaget, eller ett fiktivt själv, större än lusten att berätta en historia? Har vår individcentrerade tid speglat av sig på litteraturen så att det som skrivs inte längre omfattar det mångstämmiga? Kanske är detta inget unikt för vår tid - kanske finns dessa vindlingar och spänningar mellan det monologa och polyfona även i ett långt litteraturhistoriskt perspektiv. Om man inte riktigt trivs i det egofierade samhälle vi till viss del har idag kanske man inte heller trivs i litteraturen som skrivs? Det känns sorgligt tänka att det eposliknande sättet att berätta blivit något ovanligt. Jag tänker på författare som Sara Lidman, Kerstin Ekman, Sven Delblanc med många flera - vilka blir deras arvtagare? Var hittar jag i framtiden dessa historier? Och behövs de? Vilka är undantagen från den påstådda jag-trenden i den svenska litteraturen?

----
Nu har artikeln dykt upp igen.

1 kommentar:

  1. Jag minns den artikeln, och jag minns att jag höll med om den delvis, men inte helt. Några av undantagen jag tänkte på var romaner med många berättarröster som bildar en sammanflätad historia: Gjöre Godt av Trude Marstein (norsk), Marie Hermansson. Det finns ju alltid undantag, förstås. Men jag får känslan av att det finns väldigt många böcker just nu som handlar om medie-arbetare i trettioårsåldern som bor i Stockholms innerstad och är missnöjda med familjelivet. Och som är skrivna av samma medie-arbetare, och läses av medie-arbetare eller folk som skulle vilja vara det. Inte så mycket vilja att ta sig utanför det välkända utan ett upprepande av vad man redan vet, alltså. Allt detta ännu mer påskyndat av att alla verkar vilja ha berättelser ur verkliga livet. Som om det skulle vara bättre än vad en skicklig författare kan tänka ut och formulera på ett intressant sätt! Bah!

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!