torsdag 4 december 2008

Det har gått ett tag

sedan jag läste en bok så omskriven som Sputnikälskling. När jag läser den tänker jag på hur min läsupplevelse präglas av vad andra skrivit om boken. De ord som mest ingriper i min läsning kommer från Böcker med mera, där Erika skriver så här:

Handlingen får allt mer surrealistiska drag. Jag säger bara: episoden med pariserhjulet! Så obehaglig att jag får rysningar.

De orden bär jag med mig när Myu närmar sig nöjesparken. Tro mig, jag hör mitt hjärta slå allt snabbare. Kanske gör den lilla förhandsinformationen att händelsen som beskrivs upplevs som än mer suggestiv. Det blir till en växelverkan mellan romantext, andras tankar om den och mina egna funderingar när jag läser.

Sputnikälskling är den andra boken av Haruki Murakami som jag läser. Den förra var Kafka på stranden. Läsningen av Kafka-boken minns jag främst för själva lässituationen. Boken i sig var också en fantastisk historia men jag skrev så här om den:

Men även det minst förutsägbara tenderar att bli förutsägbart och romanen lättade greppet om mig mot slutet och jag undrar om inte författaren både fick i hop sin historia för bra och tappade vissa teman och trådar?

Trots det listade jag den visst som en av förra årets fem största läsupplevelser.

Där Kafka på stranden hade många lager och flera berättarröster är Sputnikälskling mer stringent och det passar mig. Det är tre personer handlingen kretsar kring. Men jag har svårt att se dem framför mig - jag kan inte göra mig en bild av figurerna vilket jag annars brukar lyckas göra. Det stör mig lite men gör samtidigt att den berättelse jag läser befolkas av skuggestalter, som ganska väl passar handlingen. Jag tycker om berättelsen om dessa läsande människor, som väljer fiktionen framför livet. Det är en historia som biter sig fast, svår att bli fri ifrån. Jag tycker om glidningen mellan dröm och verklighet, gillar osäkerheten och tvivlet. Men nu i efterhand undrar jag stilla - vad var det egentligen jag läste? Jag är inte besviken, inte alls. Jag förväntar mig ingen förklaring men någon slags förlösning. Någon slags klarhet.

Sputnikälskling är en bok jag önskar jag fick diskutera med några av er andra som läst den. Diskutera för att se hur olika tolkningar av den kan se ut. För att se om det går att komma nära någon sorts murakamisk tankekärna.

2 kommentarer:

  1. Jag som är som sagt en Murakami fann, kände mig lurad på den här boken. Den var för tunn i sin handling och känslan för dom inblandade fanns nästan inte. Jag behöver inte svar på allt jag läser, eller ens veta vad som var meningen, men när jag känner att texten och orden ligger i vägen för att ens känna något, då blir jag besviken. För jag läser nog böcker för att kunna känna, få uppleva andras känslor, få sjunka ned i en värld som inte är min egen, men som ändå kan föja med mig in i min. Den här boken står fortfarande utanför dörren och väntar.

    SvaraRadera
  2. Har inte läst än, men snart! Jag upptäckte Murakami i somras och blev förälskad på gränsen till besatthet och har läst Kafka på stranden, Norwegian Wood, Fågeln som vrider upp världen (vars engelska titel har gett inspiration till namnet på vår litterära salong, Wind Up Women http://windupwomen.blogspot.com) och After the Quake. Gillade alla men Fågeln bäst hittills.

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!