Så är det i slavtidens USA där Toni Morrisons roman Älskade (1988) utspelar sig. Boken ingår just nu som ett resmål i Jorden runt-resan organiserad av Lyran. Precis som Morrisons De blåaste ögonen drabbar den här romanen mig. Form, innehåll och personer är utmejslade till fulländning. Tycker jag.
Sethe flyr efter den stora kränkningen och efter att ett träd präglats på hennes rygg mot friheten. Då har maken redan försvunnit för att aldrig återvända och de tre små barnen har skickats i förväg. Målet är Baby Suggs, svärmoderns, hus. På vägen föder Sethe Denver som ska komma att bli den berättelsen är närmast och den som jag vill allt gott under historiens gång. En kort tid av lugn tar vid efter det hemska. Sedan dyker bödelsmännen upp igen på jakt efter hon som avvek. Men ingen ska få ta Sethes barn, sända dem i anonymitet och i döden. I frustration, raseri och kanske galenskap lyckas Sethe dräpa ett av sina barn, skada de andra. Sethe bär på ett utanförskap som fri, hennes handling gör att stadens invånare vänder henne ryggen. Kan hon försonas med sina handlingar och skulden dessa för med sig? Kan hon bli fri från det yttre och inre slaveriet?
Historien avslöjas bit för bit men anas av mig som läser. Flickan som dödats av sin mor, Älskade, kommer tillbaka som ett kärlekspaket till Sethe och Denver. Hon är en köttslig ande från andra sidan eller en livs levande fresterska. Hos Morrison möts det verkliga livet med det magiska på ett, skulle jag vilja säga, naturligt sätt.
Morrison är en fantastisk berättare som här får mig att åtminstone ana känslan av att genom min hudfärg, "ras" stå utanför. Vara vit mans djur. Kan man överhuvudtaget existera utan att få ge uttryck för sitt eget jag? Vad är då kvar av en människa? Samtidigt som författarens berättelser är just berättelser, befriande långt från dokumentärromanen. Romanen bär budskap men framförallt bjuder den på en god historia. Morrison kommer jag ständigt att återvända till.
Några ord från slutet av boken avslutar mina tankar om det jag nyss läst
Han böjer sig fram och tar hennes hand. Med sin andra hand rör han vid hennes ansikte. ”Du själv är det bästa du har, Sethe. Det är du.” Hans goda fingrar håller hennes.
”Jag? Jag?”
De blåaste ögonen
Kärlek
Jag tyckte det var väldigt svårt att formulera min upplevelse av boken, men du har verkligen lyckats!
SvaraRaderaBeloved är en så fantastisk bok. Jag kunde knappt förstå hur Toni Morrison kunde skriva en bok som var så fängslande, fastän man redan fått läsa den hemska scenen i början. Jag tyckte också att jag mer än någonsin tidigare kände hur människorna andades, luktade, kände blodet pulsera i kroppen. Underbart.
SvaraRaderaTack Spectatia!
SvaraRaderaVisst är det en underbar bok, Jenny B! En bok som känns för bra för att vara på riktigt, som jag vill börja läsa om igen direkt nu för att insupa den på nytt, få den på något sätt bekräftad. Den ger verkligen många intryck, som du skriver också fysiska.
Sökfunktionen i blogger är rätt usel därför frågar jag här om ni båda bloggat om romanen?
Jag fängslades ochså av boken när jag läste den. Du har fångat bokens andemening på ett bra sätt.
SvaraRaderaHermia, jag har tyvärr inte bloggat om Beloved, för det var så länge sedan jag läste den. Jag tror att jag behöver läsa om den för att kunna göra den rättvisa. Och det skulle jag gärna vilja!
SvaraRaderaNej, just för att jag (som vanligt) hade svårt att formulera mig blev det ingen bloggpost.
SvaraRaderaDet ända jag har bloggat om Beloved är det här:
http://spectatia.blogspot.com/2008/09/kryptiska-meddelanden-i-tunnelbanan.html
I "Fler systrar" skriver jag i essän "Afro-amerikankt kvinnoliv" om den djupt tragiska, magiskt-mystiska romanen ÄLSKADE och om andra romaner av Toni Morrison.
SvaraRadera(Essän finns något omarbetad också i "52 kvinnliga författare". Där heter den helt enkelt "Toni Morrison".)
lena kjersén edman