"Jag vill äta färg!"

Med baskern på svaj och med fötter i kängor som ska vandras in går jag på höstpromenad, denna alltför långa arbetsdag. Solen sviker mig dock och något snöliknande attackerar. En vindpinad tur blir det längs med ån och sedan till Länsmuseet. Därifrån har jag mina första museiminnen. Minns det stora dockskåpet med gamla små möbler. Minns tavlan med flickan som håller en hund i famnen. Den sista har nog blivit förpassad till magasinet för jag har inte sett den på många år. Minns den gamla, verkligen jättegamla, ekan från Björke. Egentligen tyckte jag det stora huset var ganska läskigt med sitt knarrande golv och dunkla vrår, ändå är minnena därifrån glada.

Nu går jag mest till museet för att se konst, den bofasta eller som nu den inlånade. Två Göteborgskolorister, Ivar Ivarson och Karin Parrow visas. Samlingsnamnet kommer sig av att dessa två och fler med dem var elever till samma lärare, Tor Bjurström, på Valand. I sin stil har de också påverkat varandra.

Karin Parrow (1900-1984) började på konstskolan under mitten av 20-talet och var verksam fram till sin död. Precis som det påpekas i informationen som hör till utställningen är hon mer eller mindre bortglömd medan Ivar Ivarson (1900-1939) som dog relativt ung levt kvar i konstminnet.

Det är Karin Parrows målningar som gör allra starkast intryck på mig. Särskilt hennes självporträtt (se bilden här ovanför!) och hennes andra suggestiva personporträtt. Hon har en mörkare ton och större spänning i sin konst än kollegan Ivan Ivarson. Det blommar en del också, flera blombuketter, lite trista i sitt stillastående, har målats av båda konstnärerna. Härligt är istället att se Karin Parrows målningar, från 80-talet, de är ett slöseri med färg, som liknar barnets målande med tjocka vaxkritor. Fast Parrows färg var olja. Fina är också hennes blyerts- och kolteckningar från hennes tidigare konstnärsår.

Det är Ivan Ivarson som sagt ”Jag vill äta färg!” – den lusten till färgen känns verkligen under besöket på museet.