Läsningen går trögt just nu, ändå är det en fascinerande historia jag har bredvid sängen. Tusen år har jag funnits här innehåller den där myllrande berättarväven som jag tycker om, åtminstone när den växer fram på det här sättet. Och så är det ju Italien. Ljuva Italien som är händelsernas scen.

Tankarna upptas annars av andra saker, som bl a rör flytt. Byte av stadsdel. Rörelse igen medelst cykel. Borta är fem minuters promenaden till jobbet. Det förvånar mig och förbryllar mig hur maken och jag lyckats fylla så många lådor. Jag handlar sällan böcker - ändå tog de sin tid att packa. Likaså med kläder - hur kan jag som alltid går i samma saker - ha så många plagg i garderoben? Jag skäms. Ser ett överflöd som skapar ohälsa. Att leva enligt en frivillig enkelhet känns långt borta. Först skala bort överflödet, för att hitta balansen igen. Inspireras av väninnan på väg dit. Ändå antar jag maken och jag ingenting är jämfört med andra som fyller hyllor, skåp och garderober i en helt annan takt. Men den tanken är just ingen tröst. Tyckte mig redan ha en medvetenhet om vad jag tar hem till hemmet. Så fel jag haft. Och samtidigt känns just överflöd oerhört dumt och lite pinsamt att klaga på. Kanske bara glädjas över lådorna som packats?

Må livet fyllas av fördjupning i anden, kärlek och glädje. Må lugnet infinna sig och lusten styra. Leva smart.