En ledig dag som denna

inför en helg med arbete varvar jag solskenspromenad men lådpackning och utläsning av böcker. I sängen intas slutet av Anuradha Roys En karta över omöjlig längtan, en roman jag tidigare börjat på utan att hitta in i men sedan, efter att ha läst Lyrans text om den, lånat hem igen. Romanen är så fylld av berättelse att jag inte vet var jag ska börja mina anteckningar. För redan nu, några timmar efter avslutad läsning, har den flytt undan mitt minne.

Under ungefär 50 år, eller tre generationer, följer vi en familj i en indisk småstad, Songarh. I huset, som är lika mycket bokens huvudperson som de människor som skildras, möts Bakul, sondotter till första generationen i huset, och barnhemspojken Mukunda. De är varandras bästa vänner, håller i hop i vått och torrt. Dessa barn är båda föräldralösa på sitt sätt. Bakuls mor har dött i barnsäng och hennes far ger sig iväg på arkeologiska utgrävningar runt om i landet, djupt tyngd av sorg.

När barnen blivit större anser familjen att de är en fara för varandra (och familjens rykte) genom den kärlek man misstänker har börjat spira. Mukunda sänds därför till Calcutta för att gå i skola. Från att ha varit en tät berättelse, skriven i tredjeperson, övergår den till att skildras ur Mukundas perspektiv i jag-form. Vi tar del av den unga vuxna Mukundas ansträngningar för att försörja sig. Han flyttar in i ett hus övergivit av sin muslimske vän. Här vävs också temat om uppdelningen av landet i ett Pakistan och ett Indien in. De övergivna husen blir bl a Mukundas levebröd. Så småningom gifter sig Mukunda och får en son. Men kvar i honom finns den omöjliga längtan efter Bakul, flickan i hans barndom. Den försvunna kärleken. Kartan finns för övrigt i Mukundas egen hand, uttolkad av en spåman.

Detta är en roman jag gillar, särskilt dess första del som skildrar livet i huset i småstaden. Författaren har en förmåga att zooma in olika figurer så blir t ex Bakuls barnsköterska ett tag händelsernas centrum. När hon skrivs ut ur historien saknar jag henne. Men när romanen övergår till att berättas ur Mukundas perspektiv förlorar den något av sin spänst. Jag vill tillbaka till huset, tillbaka till Bakul och den alltmer tragiska farmodern. Hon som tappar greppet om världen, börjar skrika hemska saker åt sina nära och kära. Genomgående skriver författaren så att dofter och färger tränger ut från sidorna. Det är på så sätt en sinnlig roman. Personerna gestaltas med ett djup och deras känslor kommer till uttryck på ett mycket tydligt sätt. De blir levande individer för mig som läsare - jag känner deras längtan, kärlek eller missnöje med livets tillstånd.

Ett pussel förväntar jag mig ska gå ut, att varje bit ska passa ihop och finna varandra. Men av romanen har jag inte denna förväntan. Snarare är det en fördel om det inte går ihop, om inte alla bitar passar med varandra, bildar en helhet, enhet. När så sker upplever jag texten som alltför tyngd av sentimentalitet, alltför tillrättalagd och enkel. En aning av detta känner jag efter avlslutad läsning av En karta över omöjlig längtan. En roman som jag annars tyckte mycket om och bitvis var helt uppslukad av. Var det nödvändigt att låta pusslet gå ut så elegant?