Igår tvättade maken och jag fönster

i snöovädret, tröttsam flyttstädning. Idag kramar vi snölyktor.En av gårdagens aktiviteter bestod också av att läsa de sista sidorna i Jessica Berglunds lilla roman Simtag. Det blev en utdragen slutläsning för den här boken ville jag på intet sätt släppa ifrån mig. Det vill jag fortfarande inte. Det var länge sedan jag läste något med så stor njutning. Jag är bortkollrat förälskad i berättelsen om Annelie som plötsligt inser att hon är kär i sin väninna Cecilia. Annelie som varit vuxen i många år, lever ett stilla liv i det egenköpta huset. Känslorna vänder upp och ned på allt och Annelie drar sig undan. Så ser historien enkelt beskriven ut.

Berättelsen följer nära årstidsväxlingarna och om man har den minsta erfarenhet av hur humör och välmående styrs av ljus eller bristen på ljus så känner man igen sig. På ett mycket fint sätt beskriver Jessika Berglund hur Annelie väcks till liv samtidigt som solen lyser över henne allt längre stunder. Det är så vackert skrivet, på det skickligaste av sätt. Jessika Berglund har förmågan att skriva enkelt om det djupaste inom oss: om kärlek, ensamhet, ledsenhet. Det finns inte ett uns av banalitet i texten däremot en stor innerlighet och värme.

Nu försöker jag stanna i våren, behålla den kvar i mig. Jag vill inte ha mer kaos, inte dra fram något som bränns. Jag vill bara gå här i vardagen och förstå den. Laga något, diska lite, sköta mitt jobb. En liten utfärd och vi kan prata om de små sakerna. Det ofarliga. Jag vet ju att jag är ganska lätt att tillfredställa.

Jag nöjer mig med våren. Ge mig den.

Någonstans i bakhuvudet surrar Willy Kyrklunds Solange som i likhet med Annelie inte bara vill överleva utan också leva. Det finns en så stor längtan efter liv, efter ljus i Simtag. Simtag som tas i den lilla sjön vid Annelies hus. Kroppar som möts och längtar, hoppas.

Jag tänker.

Om jag vill vara i världen och ha Cecilia. Om jag vill det.

Då måste jag vara någon som det går att ha. Varför skulle hon annars vilja?

Med mig.
Om inte ens jag själv vill.

Jag fullständigt älskar den här historien, det här språket som Jessika Berglund låter Annelie berätta. Jag vill skriva av hela, göra orden och språket till mina. Istället sitter jag här och längtar. Längtar efter en ny bok av Jessika Berglund*.

Innan det var dags för romanens sista sidor sågs film; den ryska Förvisningen. Filmskaparen är samme som gjorde Återkomsten, en mästerlig regissör i kombination med musik av Arvo Pärt och rolltolkning av Maria Bonnevie ingav vissa förväntingar. Förväntningar som infriades för Förvisningen är något av det starkaste jag sett på länge. Det är en poetisk film med vackra bilder som nog gör sig ännu bättre på bioduken än i tv-formatet och en så bra men obehagligt berättad historia. Det är tyst och gåtfullt, men det gör mig inte frustrerad, snarare berikad och omtumlad. Precis som boken kommer jag länge att bära med mig filmen. Och när jag söker information av filmen ser jag att den baseras på en roman av William Saroyan, då med titeln The Laughing Matter (1953).

*I vanliga fall använder jag bara författarnas efternamn men hunnen till slutet av min text inser jag att jag skrivit för- och efternamn. Som ett sätt att inte distansera mig för mycket, vara lite av ett du med denna fina nya historieberättare.