Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man kan tyckas vara en ganska oansenlig historia. Men författaren Helle Helle sätt att formulera och bygga sin berättelse skapar ett sus under ytan. Ett sus av att något inte är som det ska. Det är vardagsdramatik.Susanne är städerskan som lever med och försörjer den motsträvige och författande Kim. Deras samliv har stannat av - de är inte särskilt trevliga med varandra och nej, jag är inte särdeles förtjust i Kim. Susanne träffar på Esther, f d arbetskamrat. Esther väntar barn och överges av sin fästman. Hon flyttar ur lägenheten och hem till Susanne och Kim. Hela den invanda tillvaron sätts på spel, blir till något annat vilket påverkar i första hand Susanne.
Som läsare kommer jag nära Susanne men är ändå långt ifrån henne. Helle håller inne med känslor på samma sätt som Susanne gör, det är inga stora rörelser i boken. Det finns något under ytan som Helle inte sätter ord på men inte heller väjer för. Som hon låter läsaren tolka, komma underfund med. Det är frustrerande att läsa om Susanne, att känna hennes vilja att göra annorlunda men ändå göra precis vad som förväntas av henne. Frihetslängtan kvävs av anpassning. Helle bygger skickligt upp stämningen, jag tar den direkt till mig.
Författarlexikonet Alex beskriver hennes stil så här: Helle Helle använder en sparsmakad och tät vardagsminimalism, hennes stil har kallats för hyperrealistisk. Det är hyperrealistiskt men också något mer. Men det realistiska i romanen får mig att tänka på Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, Susannes arbete beskrivs detaljerat. Det är en studie av en kvinna som ägnar stor del av dagarna att göra fint åt andra. Att skapa lite andrum i andras människors pressade liv. Vissa kapitel kan läsas för sig, som noveller. De har en egen intensitet och egna slutknorrar.
Helle är en intressant författare som jag med all säkerhet kommer att läsa mera av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!