Når jeg, en sjelden gang, blir oppslukt av en bok, da glemmer jeg at jeg leser. Glemmer at det er en bok jeg holder i hendene. Jeg enser ikke den "virkelige verden" som omgir meg. Da er det god litteratur.
Samma sak må jag säga gäller även god teater. Igår intog en plats i salongen på Gävle Teater för att se Jonas Hassen Khemiris* skapelse Fem gånger Gud. Ett par gånger har jag läst den och var därför mycket nyfiken på hur den skulle gestalta sig. Bakom denna uppsättning stod Riksteatern.
Min normalupplevelse av att se teater eller andra kulturevenemang av den mer klassiska sorten här i Gävle är att jag med mina 33,5 år sänker medelåldern ganska rejält. Men igår fick jag till min stora glädje verkligen känna mig som en kulturtant för min medpublik bestod till större delen av ungdomar från gymnasiet. Och det märktes - stämningen var hög och full av skratt.
Pjäsen i sig är en lek med fiktionen - där några dramaelevers berättelser motvilligt vävs fram under in- och översyn av lärare Rolf. Rolf som kanske är mer avdankad skådespelare än den stjärna han till en början framställer sig som. Fram skrider eleverna och greppar micken - Blanka, Olivia, Idris - alla med sin mer eller mindre sanna historia att berätta. Bakom men alltid i centrum står Sanoj, pjäsens stumme person som istället för att tala agerar med hela sin gängliga kropp. Oväntade saker inträffar och när det verkligen är Hammertime gungar hela teatern. Kanske är inte allt som det verkar vara, kanske är verkligheten fiktion?
Någonstans mitt under föreställningen glömmer jag att jag sitter där, jag är ett med karaktärerna på scenen. Fullständigt uppslukad. Det är verkligen bra teater!
*När jag nu läser på nätet om pjäsen får jag en märklig känsla av att allt Khemiri gör verkligen hänger samman. Sanoj spelas av Hamadi Khemiri, bror till pjäsens författare. På scenskolan spelade han (Hamadi) med i en uppsättning av Strindbergs Ett drömspel. Ett drömspel utgör också upptakten i Fem gånger Gud. Behöver jag säga mer?
Sanoj (Jonas baklänges) säger i slutet av pjäsen att det är han som "äger" och så är det ju verkligen med denna underbara pjäs. JonaS/SanoJ äger. Pjäsen äger.
SvaraRaderaJag såg uppsättningen i SStockholm och blev som du varm och lycklig och stimulerad. Teater när den är som härligast!
Lena K E
Lena: Där avslöjade du lite mer än jag ville göra om pjäsen! Han är klurig Khemiri!
SvaraRaderaSkynda skynda alla som inte sett den och se -för det är som Lena skriver härlig teater!
Jag skall se den, jag lovar! Det längtar jag efter. :)
SvaraRaderaBiljetterna till föreställningen här i Skövde släpps den 5 december. Jag hänger på låset redan nu. /Therese
SvaraRaderaÅ, jeg liker så godt blogger som siterer meg! Men det skjer igrunn altfor sjelden.
SvaraRaderaDipsolitteraten: Citerar goda ord gör jag så gärna...
SvaraRaderaHolly Hook: 5 DECEMBER! Vilken framförhållning!
Jenny B: Trevlig kunna vara före dig i salongen...
Jag var med om en liknande teaterupplevelse, - fast inte lika lustfylld - före jul när jag såg Reko Lundans Onödiga människor på Wasa Teater. En liten studioscen, en pjäs som handlar om hur konkurrenssamhället stöter ut individer som inte lever upp till förvänmtningarna - men kanske framför allt om hur den finländske mannens illamående allt för ofta går ut över familjen. Det fanns en scen i pjäsen när stämningen byggs upp, när huvudpersonerna kör i full fart rätt mot katastrofens bergvägg och när man inte längre är publik utan sitter i det där köket, och det var så ångestfyllt att jag var nära att gå ut. Men regissör Joakim Groth visste vad han gjorde, för ingen gick ut (även om jag tror att jag inte var den enda som tänkte tanken). Han balanserade pjäsen så exakt att vi mådde illa, men på något sätt kom oss igenom pjäsen i alla fall. Enormt bra teater som jag sent ska glömma. Men inte skulle jag vilja utsätta mig för pjäsen en gång till. (Lite som med filmer som Himmel och jord, Lilja 4-ever och To end all wars.)
SvaraRadera