Trast-jakt

Igår började jag läsa Trollkarlens trast av Martin Davies. Det är en snabbläst bok med parallella handlingar där den ena utspelar sig i något slags nutid och den andra under 1700-talet. Det är den andra romanen jag på kort tid läser som handlar om att på något sätt upptäcka och förstå världen, den tidigare var Världens mått. Den här är dock lättare att ta till sig men också mer klumpig, inte lika stilren. Ledtrådar flikas in på ett sätt som känns lite för planenligt.

I romanen vävs verkliga personer samman - Linnés lärjunge Daniel Solander passerar till exempel förbi - i en romantiserad historia som i stora drag handlar om jakten på en mycket ovanlig fågel. Fågeln man letar är inte vilt flygande, utan en uppstoppad raritet. Om den nu finns kvar, det återstår att se. Fågeln söks i konkurrens mellan några nutida naturnördar. Romanen innehåller än så länga en del mystiska inslag och är åtminstone lite spännande. Bokens motor utgörs, precis som i t ex Da Vinci-koden, av en medelålders specialist och en ung ambitiös smal kvinna som tittar under lugg, hon är för övrigt svenska.

Efter en stunds läsning börjar jag undra om det är en så'n där roman där allt hänger samman. Där trådarna mellan förfluten tid och nutid vävs samman på ett mindre trovärdigt sätt, eller om det är en bok som kommer att överraska mig genom att inte vara det? För nog är det en aning tröttsamt med alltför perfekta historier? När det blir så där tillrättalagt att inget lämnas åt mig som läsare att fundera på? När författaren är alldeles FÖR allvetande?

Ett sidospår är att boken på något sätt får mig att tänka på Maria Gripes skugg-serie som jag läste som drömmande flicka. En fästmansfri helg är inom räckhåll, och då jag ser fram emot en för mig ovanlig omläsning av i alla fall de tre första böckerna.