I Londons labyrinter

Om man ska vara bakis ska man väl ändå vara det efter häftig konsumtion av champagne? Det är i alla fall Euthanasia Bondeson, hjältinnan och författaren i Carina Burmans pastisch Babylons gator, efter ett besök på en kulturell salong. Mer om bokens form kan man läsa i Ylvas förtjusta och förtjusande inlägg. Nu är jag ingen anglofil men jag gillar den här berättarformen, det direkta tilltalet till läsaren och den allvetande berättarrösten. Roligt är också den pastisch (väl?) på äventyrsroman som Bondeson författar i boken. Den håller dock inte samma höga kvalitet som Burmans roman...

Under tiden som Bondesons unga sällskapsdam Agnes är spårlöst försvunnen i världsstaden Londen gästar mamsell själv salonger, dinerar med professorn och löser mysterier tillsammans med polisinspektören. Det visar sig dock att Agnes inte är den enda som försvunnit, även andra unga damer är borta. Och i Whitechapels slum hittas också prostituerade kvinnor mördade. Ungefär 30 år senare 1888 härjade Jack the Ripper i samma område. Vår hjältinna börjar agera deckare och hamnar mitt i en härva av olika brott och mystiska typer.

Burman är sin stil trogen hon skriver humoristiskt med snärtiga formuleringar. I pastischens form låter hon nutid möta dåtid vilket ger en ibland underhållande fräck berättelse. Lika mycket som det är en deckare, som dock aldrig blir riktigt ruskig på grund av den följsamma men lustiga tonen den är skriven på, är det en berättelse om författarskap. Här får vi ta del av författarbesökens mödor i form av t ex publikens besvärande frågor – som kanske även drabbar dagens författare. Men också om stämningen i den litterära salongen:

Salongsgästerna var inte glada att se mig, de var överväldigade, mötet förvandlade hela deras liv och tillvaro, de var som slagna av en trollformel. Jag kände kulturlivets sammanhållning och avsky. De ville alla vara min vän, men också klösa ögonen ur mig.

Kanske är det långsökt men jag kan inte låta bli att tänka på Maja Lundgrens skildring av dagens litterära värld i Myggor och tigrar. Det kanske inte bara är stämningar i en svunnen tid som Burman skildrar?

Jag gillar Bondeson som romanfigur men skulle nog bli galen på henne om vi möttes i verkliga livet. Hon verkar en aning jobbig i sitt självförhärligande. Men jag gillar hennes självständighet och påhittighet. Hon söker äventyret men är ibland för framfusig för sitt eget bästa. Påhittig är hon när hon tar på sig manskläder för att kunna röra sig fritt i natten. Påhittig får också en kvinna vara för att komma någon vart i livet, eller som här i vardagen:

En betjänt bjöd dem [männen] cigarrer. Jag tog en, jag också, bet av toppen som fruntimmer gör i Sverige – cigarrsnopparen brukar ju alltid vara fast inne hos herrarna – och tände den.

En underhållande roman är det och jag är nyfiken på uppföljaren Vit som marmor. Om den skildrar Rom lika bra som London vill jag läsa den bara därför.

I Whitechapel finns för övrigt numera ett tjusigt bibliotek, eller Idea Store.