Världens mått av Daniel Kehlmann är nu utläst. Precis som Julian Barnes Arthur & George berättas den växelvis ur olika perspektiv. Perspektiven är vetenskapsmännens Gauss och Humboldt och världen som beskrivs är den outforskade, som dessa män är besatta av att mäta och komma underfund med. Tiden som skildras är det sena 17o0-talet och ur ett manligt perspektiv, där kvinnorna mest är skuggfigurer, ges en inblick i den rådande idévärlden. Huvudpersonerna gör vardera olika resor - den ena i första hand från skrivbordet, den andra på plats i världen. I takt med att de blir alltmer kända (romanen är på sitt sätt en beskrivning av kändisskapets baksidor) begränsas friheten:
Finansministern, greve Cancrin, fördubblade den reskassa han [Humboldt] förut tillförsäkrats.
Humboldt sade att han var tacksam, även om han med vemod tänkte tillbaka på de dagar då han själv finansierat sin resande.
Ingen anledning till vemod, sade Cancrin, han åtnjöt full frihet, och här, han sköt till Humboldt ett pappersark, var den färdväg som beviljats. Han skulle få eskort på vägen, man inväntade honom vid varje etappmål [...] s. 225
I takt med denna inskränkning minskar även den egna fysikens kapacitet - åldern tar ut sin rätt för de båda vetenskapsmännen.
Kehlmann skriver roligt och ironiskt och respektlöst de två herrarna. Men det finns stråk i romanen som jag inte förstår, delar som jag inte hör hemma i. Därför begränsas min läsning och möjligheten att till mig helheten störs av mina egna tillkortakommanden. Men männens upptäckariver och deras totala hängivenheten för vetenskapen fascinerar.
Männen har gott grepp om världen men verkar helt oförmögna att upprätthålla mänskliga relationer. Och det känns sorgligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!